Skrivet: 2016-09-20, 16:16
#1
Behöver råd och er syn på saken
Jag separerade lite abrupt i våras och flyttade ut I början av sommaren.
Vi våras så började min sambo uppträda annorlunda, han blev kortfattad, smet undan och smusslade med mobilen. Det eskalerade och han slutade komma hem på nätterna.
Gick till jobbet på torsdag morgon och dök återigen upp typ tisdag.
Under denna tid kommunicerade han inte med mig, hörde inte av sig etc..
Klart jag förstod att han träffat någon, jag är inte tappad bakom en vagn.
Jag tänkte att jag väntar ut honom tills han vågar prata med mig.
Veckorna gick men inget hände, nu började vår gemensamma son ställa frågor.
Var är det med pappa, när kommer han hem, var är han?
Ska tillägga att vår son är 18 år.
Till slut satte jag ned foten och sa ifrån, hur fan ska du ha det, vad håller du på med?
Han klarade inte av att prata med mig utan drog sig undan, höll sig borta, visste inte vad han ville, vad han skulle göra etc.
Situationen blev ohållbar och tillslut sa jag om du inte pratar med sonen, gör jag det.
Det är bättre för dig om du berättar själv än om jag gör det.
Han ville inte prata med sonen utan jag fick göra det.
Nu fick jag nog, kontaktade banken och köpte en lägenhet till mig och sonen.
Tog kontakt med mäklare och lade ut vår lägenhet tillförsäljning.
Detta gör jag utan informera eller kontakta honom, han vill uppenbarligen inte kommunicera med mig.
Till saken är att jag äger merparten av vår bostad, 75% är min 25% är hans.
När han kom förbi för att hämta mer kläder tvingade jag honom att skriva på försäljningspappren.
Lägenheten såldes på förhandsvisning och överlåtelsedatum 6 veckor senare.
Jag hade redan köpt ny bostad och behövde finansiera den men vinsten från försäljningen.
Fd. sambon fick en chock när det gick upp för honom att han var bostadslös inom 6 veckor och att jag skulle behålla 75% av vinsten.
Nu är det tydligen jag som ”fuckat” upp hans liv, jag är en egoistisk idiot som sätter honom på bar backe och gör honom bostadslös.
Han får inte flytta in hos sin nya kärlek, tydligen vill han mer än hon gör….
Jag bryr mig inte det minsta om att han träffad en ny, jag vill inte ha honom och har inte velat på flera år. Jag har absolut skuld i att han träffat en ny då jag skjutit honom ifrån mig under flera år.
Nu till den egentliga frågan.
Vår son har en kronisk sjukdom och har blivit avsevärt sämre och har sitt värsta skov någonsin. De sista veckorna har vi åkt in och ut från sjukhus flera gånger.
Hans smärtor har varit så intensiva att vi åkt ambulans vid flera gånger.
Hans pappa har inte hört av sig till sonen sedan vi flyttade ut, han har fått sms vid två tillfällen och då mer varit i allmänt, typ såg du matchen igår.
Inte en fråga hur han mår, inte fråga om han behöver något etc..
Sonen vill inte att jag ska ringa pappa och berätta hur dålig han är och hur besvärligt han har det. Han vägrar själv att ta kontakt med sin pappa.
Utifrån allt som hände i våras förstår jag att han är fruktansvärt arg och besviken på sin pappa. Han uttrycker det som ” han pissar på oss båda” varför ska jag prata med honom.
Han bara reste sig upp och gick, och inte hört av sig efter det.
Sonen vet inte var hans pappa bor.
Är väl medveten om att sonen tar mitt parti, fast han inte behöver eller att jag ber honom.
Han är så pass vuxen att han förstår att hans pappa inte gör rätt för sig, han betalar inget underhåll etc..
Han tog den gemensamma bilen som kompensation för att jag ”tog” 75% av vinsten för lägenheten.
Bilen var gemensam, bekostades av oss bägge men stod skriven på honom så den tog han utan att kompensera mig. Till saken hör att sonen rätt ofta måste till sjukhus för behandlingar och läkarbesök, så när jag inte har bil försvårar det för oss bägge.
Sonen är skit arg för att han tog bilen.
Ska jag ändå informera honom om sonens försämrade hälsotillstånd, har han rätt att veta?