Skrivet: 2016-09-22, 19:41
#1
Ensam och ledsen i relationen
Måste få skriva av mig lite. Ligger och gråter, ikväll igen.
Jag tycker att jag är en bra förälder och partner. Jag tar hand om våra två små barn, gör roliga saker med dom, lagar mat, diskar, städar och massa saker som jag och min partner var och varannan dag pratar om - som dåliga saker, när våra vänners partners inte gör det. Jag tar också större delen av föräldraledigheten för minstingen nu medan min partner arbetar. Jag kan liksom inte låta bli att jämföra vår relation med andras relationer, för när vi pratar om andra är vi så på pricken överens om vad som är bra beteende och vad som inte är det. När en av våra bekanta gör totalt avkall på träning och tid för sig själv till förmån för att hennes otrogne man ska få följa sina drömmar är det dåligt. Han borde ge henne mer tid och utrymme i relationen, han borde inte vara otrogen. Där är vi överens. En annan bekant har sålt kåken och lämnat sin slöhög till karl som inte bidrog med någonsin. Hon var även otrogen mot honom i slutet. Där är vi också överens, ett sånt svin är det inget synd om. Men i vår egen relation så känns det som att det inte är så alls. Att vi tycker olika saker är bra och dåliga. Eller, det min partner tycker är facit medan det jag tycker är åsikter och känslor. Vi pratar ofta om våra vänners partners, oftast är det olika saker som de gjort och som vi tycker är dåliga. T ex brist på engagemang i föräldraskap, skötsel av hemmet, närvaro etc. Ofta blir jag jämförd med dom i form av samma nedsättande öknamn som brukar gälla.. dom. Att bli jämförd med dom är som att säga att ingenting av det som jag tycker gör mig till en bra partner och förälder räknas. Det ska hela tiden vara nånting mer. Har jag haft barnen hemma en dag men ändå städat av köket, städat vardagsrummet och lagat mat till min partner kommer hem så känns det som att det inte räcker, att jag dessutom borde tänkt på att tvätta. Vilket påtalas. "Känns inte som att du gör något när du är hemma". Jag gör så mycket jag kan och precis som när min partner var hemma så kommer det vara dagar då ingenting blir gjort, andra dagar blir massor gjort. Jag tycker min partner får acceptera det.
I allt detta känner jag mig så jävla ensam. När vi pratar om andras relationer, vad som är bra/dåligt så känns det som att jag typ bara får alla måsten och det som bara ska göras. Men de roliga sakerna finns liksom inte. Ofta känns det som andra har det så bra och förspänt i sina relationer. De kan lalla runt hur mycket som helst men får ändå kärlek, sex och tid till sina hobbys. Så är det så klart inte, men det känns så.
Vi tränar båda två, jag har intressen jag sticker iväg på, min partner också om än inte lika mycket. Vårt sexliv är stendött sedan 4 år tillbaka, skulle tippa på att vi fått till det kanske 8-10 gånger på den perioden. Jag vill massor, min partner vill inte alls. Noll sexlust och känslan jag får är att min partner tycker sex är äckligt, något som kanske är trevligt medan det varar men inget nödvändigt, inget att se fram emot, inget att ta initiativ till. Jag ser sexet som kittet som håller vår relation levande, det som gör vår relation till mer än bara två vänner som råkar dela vardag ihop. När jag försöker visa min åtrå genom beröring, komplimanger och liknande avvisas det alltid, ofta med surt efterföljande "det säger/gör du bara för att få ligga och det är så avtändande att jag verkligen inte vill". Avtändande hurdå, undrar jag. Känns inte som att det finns en låga där öht. Annat jag får höra är att "jag vill vilja". Men ser inget resultat av det. Vi har vårt drömboende, två fina ungar, bra jobb och en stabil livssituation.. men det finns ingen åtrå från det andra hållet. Alls. Jag får nästan tigga till mig en kyss eller en kram när min partner kommer hem.
Vi har tidigare gått i parterapi med blandad framgång men nu har jag tröttnat på att inget händer. Min partner säger sig ha sökt hjälp för sina problem med obefintlig lust men ingenting har hänt, inte förrän jag tog upp det här i en konfrontation häromdagen. Då var det ett telefonsamtal bort att få en bokad tid för samtalshjälp. Konstigt det där. Jag har också förklarat att det inte finns en chans att jag tänker leva så här resten av livet. Jag har t o m sagt att jag inte tänker vänta fyra år till på att det blir bättre och vi har ett tillfredsställande samliv. Det här gör mig så ledsen, jag gråter över detta var och varannan kväll (vilket min partner vet om) för.. när jag gör allting som man kan begära av sin partner och min partner ändå låter det gå så långt att jag ligger och gråter när jag ska natta barnen var och varannan kväll.. då förväntar jag mig mer av livet. Om det inte är möjligt i den här relationen så tänker jag inte fortsätta så här. Jag förstår att småbarnsåren kan vara tuffa för många människors sexlust och lust till närhet, alla reagerar olika på sådana livsomställningar, men i en relation är man två som tar hand om varandra. Jag tar, trots kort stubin och dåligt humör ibland, hand om min partner men jag känner inte att jag får tillräckligt tillbaka. Personen som betyder allt för mig dyker numera nästan aldrig upp i mina fantasier. Istället är det andra personer, inga speciella, men just.. andra personer som dyker upp. Är det mitt undermedvetna som börjar snegla mot andra nya jaktmarker? Jag vill verkligen inte vara otrogen mot min partner och jag kommer inte vara det, men jag kommer lämna den här relationen om ingenting händer väldigt snart. Livet är kort och jag förtjänar som alla andra att vara lycklig. Och för mig är en stor del i ett lyckligt liv sex, spänning och att jag känner mig åtrådd. Det är i huvudsak varför jag valt att leva i en relation från första början. Utöver allt det lyckliga i livet beskrivet ovan. I min värld är det inte själviskt eller ens mycket begärt. Det ska bara funka, annars får man jobba för att det ska funka. Just nu och väldigt långt bakåt känner jag mig ensam i det jobbet.
Min partner säger sig som sagt försöka, det köps hem sexleksaker och sexspel som jag får städa bort dammet ifrån när de blir liggande oanvända i sina lådor. När vi väl faktiskt har sex är det sv karaktären "nu får vi det överstökat". Jag får alltid avsluta det hela på egen hand, efter att min partner är "nöjd". När vi pratar om det som ett problem försöker jag få fram vad min partner fantiserar om men det är som en vägg. När jag föreslår något så är det helt ointressant (nu snackar vi inga extrema grejer) utan det är bara brandfilt på, vi ska tydligen arbeta för ett bra sexliv men det innebär inte att testa något nytt eller göra några ansträngningar. Det mesta är ointressant, t o m enkla simpla grejer som är legio i mångas relationer.
Vad är egentligen rimligt? Är jag helt oresonlig som kräver detta av en hårt arbetande småbarnsförälder? Är det mig det är fel på? Jag ligger, ikväll igen, och gråter över att sitta fast i ett ensamt jävla vakuum. Jag fattar att andra par också har problem och att lusten sviktar ibland men det här är mer än sex, det är hela paketet. Jag vill känna mig älskad som partner och få det visat på de sätt partners i min värld visar sin kärlek på. Sex är en stor grej, men inte allt.
Vi har två barn och ett hus men jag är snart beredd att göra något så radikalt som att lämna. Mina barn blir nog lyckligare under sin uppväxt med föräldrar som finner lyckan på sitt sätt och mår bra. Min partner kanske kan hitta någon som kan ge allt som önskas i form av djupa samtal, noll sexualdrift och en i övrigt superbra människa som städar, diskar, har maten serverad, är framgångsrik, snygg och tar hand om hemmet. Jag hoppas isf det, om det blir aktuellt, men tror inte det. Eller finns det människor därute som är beredda att ge så mycket men få så lite tillbaka? Jag tillhör ju uppenbarligen inte den skaran. Så jag kan inte låta bli att fundera på om det är mig det är fel på..
Jag är så jävla ledsen och vet inte vad jag ska ta mig till. Gräset kanske inte är grönare på andra sidan häcken, men börjar närma mig punkten då det räcker att gräset åtminstone växer alls.. just nu snurrar tankarna. Hur ska vardagen lösas vid en separation, var ska vi bo, kan jag lösa ut min partner från huset ekonomiskt osv osv. Bostadsmarknaden är ju som den är, går det ens att hitta nånstans att bo? Att gå händelserna i förväg, jag vet, men jag orkar inte leva i ett utåt sett perfekt liv när jag mår dåligt varje dag av att känna mig oälskad och inte behövd.
Vad hade ni gjort i den här situationen? Behöver få nån slags referenspunkt till om det är jag som blivit galen eller om jag kanske har jämlikar därute.