Vad tar ni för ställning till det? Alltså inte fysisk otrohet, utan en relation (t ex vän eller kollega) som blir lite för nära, ömsesidig attraktion, flirt el förälskelse, men man inte rört varandra?
Min sambo satt en kväll under en diskussion, med våra gäster, och pratade om detta, som om att det var världens naturligaste och att vi lärt oss att det är fel, men vad är det som egentligen säger att det är det? Han kunde förklara situationer som det kan ske på väldigt beskrivande och detaljerat och i vilka situationer det lättare händer. Han berättade om att han inte tänkt så tidigare, men han hört något och fick en aha-upplevelse. Han pratade om det som om det var helt acceptabelt att bli förälskad i någon annan och bara naturligt.
Jag däremot tycker att det är helt oacceptabelt, jag är medveten om att det är vanligt, men tycker inte att man kan rättfärdiga det på något sätt.
Till saken hör att jag för 1 år sedan av många anledningar var orolig för att han var otrogen och konfronterade honom, han nekade. Jag ställde även frågan om någon sådan, flirt eller förälskelse ägt rum och att jag isf ville veta det. Han sa nej. Men jag kände mig osäker på det men la det åt sidan. Bara förra veckan fick jag höra att han tyckte att jag varit psykiskt instabil vid den perioden förra året. Tyckte att det var konstigt att det kom upp helt plötsligt och utan anledning (så vitt jag vet).
Senare i diskissionen med gästerna talade vi om otrohet och han nämnde att han varit otrogen i flera tidigare relationer (som ganska ung, ena fallet räknar jag inte ens, då han var så ung och det var så oskyldigt, men det andra var senare men så vitt jag vet hade han inte samlag med ngn annan då). Senare i diskussionen men i ett annat sammanhang sa han \"once a cheater, always a cheater\" och det kändes, måste jag säga.
Vi har varit tillsammans i fem år nu och har 2 barn. Tycker att detta är otroligt jobbigt. Allt han satt och sa, på sättet han sa det, kändes det som om han satt och erkände det jag frågade honom om ett år tidigare. Och att han nu helt plötsligt har fått en så liberal inställning till att man blir kär i andra, är inte heller så roligt. Vi har diskuterat detta tidigare och han har inte tyckt så, men hade han haft den inställningen när vi träffades hade jag nog tagit avstånd.
Hur är era spontana reaktioner till detta???
1
känslomässig otrohet? långt Vad tar ni för ställning till det? Alltså inte fysisk otrohet, utan en relation (t ex vän eller kollega) som blir lite för nära, ömsesidig attraktion, flirt el förälskelse, men man inte rört varandra?
Min sambo satt en kväll under en diskussion, med våra gäster, och pratade om detta, som om att det var världens naturligaste och att vi lärt oss att det är fel, men vad är det som egentligen säger att det är det? Han kunde förklara situationer som det kan ske på väldigt beskrivande och detaljerat och i vilka situationer det lättare händer. Han berättade om att han inte tänkt så tidigare, men han hört något och fick en aha-upplevelse. Han pratade om det som om det var helt acceptabelt att bli förälskad i någon annan och bara naturligt.
Jag däremot tycker att det är helt oacceptabelt, jag är medveten om att det är vanligt, men tycker inte att man kan rättfärdiga det på något sätt.
Till saken hör att jag för 1 år sedan av många anledningar var orolig för att han var otrogen och konfronterade honom, han nekade. Jag ställde även frågan om någon sådan, flirt eller förälskelse ägt rum och att jag isf ville veta det. Han sa nej. Men jag kände mig osäker på det men la det åt sidan. Bara förra veckan fick jag höra att han tyckte att jag varit psykiskt instabil vid den perioden förra året. Tyckte att det var konstigt att det kom upp helt plötsligt och utan anledning (så vitt jag vet).
Senare i diskissionen med gästerna talade vi om otrohet och han nämnde att han varit otrogen i flera tidigare relationer (som ganska ung, ena fallet räknar jag inte ens, då han var så ung och det var så oskyldigt, men det andra var senare men så vitt jag vet hade han inte samlag med ngn annan då). Senare i diskussionen men i ett annat sammanhang sa han \"once a cheater, always a cheater\" och det kändes, måste jag säga.
Vi har varit tillsammans i fem år nu och har 2 barn. Tycker att detta är otroligt jobbigt. Allt han satt och sa, på sättet han sa det, kändes det som om han satt och erkände det jag frågade honom om ett år tidigare. Och att han nu helt plötsligt har fått en så liberal inställning till att man blir kär i andra, är inte heller så roligt. Vi har diskuterat detta tidigare och han har inte tyckt så, men hade han haft den inställningen när vi träffades hade jag nog tagit avstånd.
När jag var gift i många år, med en man som jag inte hade ett samliv med särskilt ofta, så började mina känslor för honom trubbas av. Jag tyckte fortfarande mycket om honom, men kunde inte älska honom som en MAN. Någonstans förlorade jag nog mina Äkta känslor. Då hade jag samma åsikt som din kille har nu: självklart måste man tillåta varandra att förälska sig lite i andra (på ett platoniskt plan) men ändå kunna hålla ihop och fortsätta förhållandet. Jag var helt övertygad om att livslånga förhållanden ENBART kunde hålla om man lät varandra få vara lite \"fria\" känslomässigt. Varför tyckte jag så DÅ? Naturligtvis för att försvara min \"rätt\" till att bli kär i någon annan, för att jag var för j-a feg för att bryta mitt äktenskap. Det var alltså en åsikt enbart baserad på mitt Självrättfärdigande. Jag var ibland förälskad i andra under kortare perioder. Mot slutet av vårt äktenskap var jag även otrogen vid några tillfällen. Det var FEL FEL FEL FEL FEL.
Idag är jag känslomässigt hårt bunden till min kille. Jag har aldrig haft så starka känslor för någon (på gott och ont) och det blir inte mindre starkt för att åren går (vi har snart varit ett par i 5 år).
Jag är av en helt annan åsikt idag: jag tycker INTE man ska bli förälskad i andra människor och samtidigt påstå och tro att man gör sitt förhållande en tjänst. Förr eller senare åker man dit. Engagerar man sig känslomässigt (förälskar sig) i en annan människa, så utsätter man sitt förhållande för en RISK.
Huruvida din kille (efter de kommentarer han gett) har varit dig trogen, kan jag ju inte gissa mig till. Men har han haft ett beteende som gjort dig orolig, då måste det ju ligga saker bakom? Kanske inte en fysisk otrohet, men man kan ju förmoda att NÅGOT har hänt under den här perioden. Det är ju inte så att man helt plötsligt bara blir paranoid och rädd, utan orsak? Varför skulle man det? Det måste vara signaler från din kille, alternativt bristande intresse gentemot dig från din kille, som gjort dig misstänksam och rädd.
Men öht tycker jag det verkar vara ett j-igt dumt uttalande det där \"once a cheater always a cheater\" för det första tycker jag inte det ligger någon sanning i påståendet, men för det andra, om din kille verkar tycka att det ÄR så och sen applicerar det på sitt eget beteende, tja då vet du väl snarast vad du har att vänta dig?
Det låter som att du måste sätta dig ner med honom, och försöka få veta HUR han verkligen ser på saker och ting, när inga vänner är i närheten. Ni måste ändå ha samma värderingsgrunder att bygga er känslomässiga trygghet på? Har man inte den basala tryggheten i ett förhållande - då har man ingenting.
2
Mina spontana tankar När jag var gift i många år, med en man som jag inte hade ett samliv med särskilt ofta, så började mina känslor för honom trubbas av. Jag tyckte fortfarande mycket om honom, men kunde inte älska honom som en MAN. Någonstans förlorade jag nog mina Äkta känslor. Då hade jag samma åsikt som din kille har nu: självklart måste man tillåta varandra att förälska sig lite i andra (på ett platoniskt plan) men ändå kunna hålla ihop och fortsätta förhållandet. Jag var helt övertygad om att livslånga förhållanden ENBART kunde hålla om man lät varandra få vara lite \"fria\" känslomässigt. Varför tyckte jag så DÅ? Naturligtvis för att försvara min \"rätt\" till att bli kär i någon annan, för att jag var för j-a feg för att bryta mitt äktenskap. Det var alltså en åsikt enbart baserad på mitt Självrättfärdigande. Jag var ibland förälskad i andra under kortare perioder. Mot slutet av vårt äktenskap var jag även otrogen vid några tillfällen. Det var FEL FEL FEL FEL FEL.
Idag är jag känslomässigt hårt bunden till min kille. Jag har aldrig haft så starka känslor för någon (på gott och ont) och det blir inte mindre starkt för att åren går (vi har snart varit ett par i 5 år).
Jag är av en helt annan åsikt idag: jag tycker INTE man ska bli förälskad i andra människor och samtidigt påstå och tro att man gör sitt förhållande en tjänst. Förr eller senare åker man dit. Engagerar man sig känslomässigt (förälskar sig) i en annan människa, så utsätter man sitt förhållande för en RISK.
Huruvida din kille (efter de kommentarer han gett) har varit dig trogen, kan jag ju inte gissa mig till. Men har han haft ett beteende som gjort dig orolig, då måste det ju ligga saker bakom? Kanske inte en fysisk otrohet, men man kan ju förmoda att NÅGOT har hänt under den här perioden. Det är ju inte så att man helt plötsligt bara blir paranoid och rädd, utan orsak? Varför skulle man det? Det måste vara signaler från din kille, alternativt bristande intresse gentemot dig från din kille, som gjort dig misstänksam och rädd.
Men öht tycker jag det verkar vara ett j-igt dumt uttalande det där \"once a cheater always a cheater\" för det första tycker jag inte det ligger någon sanning i påståendet, men för det andra, om din kille verkar tycka att det ÄR så och sen applicerar det på sitt eget beteende, tja då vet du väl snarast vad du har att vänta dig?
Det låter som att du måste sätta dig ner med honom, och försöka få veta HUR han verkligen ser på saker och ting, när inga vänner är i närheten. Ni måste ändå ha samma värderingsgrunder att bygga er känslomässiga trygghet på? Har man inte den basala tryggheten i ett förhållande - då har man ingenting.
Jag kan hålla med om att det är så att det kan hända precis vem som helst att man blir förälskad fast man egentligen inte vill men man inte kan rå för det.
Det är naturligt att det händer även om man har en partner. Men det gäller ju där att vara stark å veta vad man har hemma om man nu är nöjd med det man har hemma. Det är inte acceptabelt att vara otrogen tycker jag.
Jag och min sambo har varit ihop i 10 år, på mitt förra jobb för ca 3 år sedan blev jag attraherad mycket starkt av en kille som kände likadant för mig. Jag mådde jättedåligt under en längre tid pga det, kände dåligt samvete emot min sambo fast jag egentligen inte gjort nått fel. Men jag var stark och flyttade, bytte avdelning, gjorde allt för att komma ifrån den här killen. Till slut gick det över och jag känner mig stolt för att jag kunde stå emot frestelsen.
Men jag förstår din reaktion mycket väl. Men har du sagt det här till honom?
3
Men alltså.... Jag kan hålla med om att det är så att det kan hända precis vem som helst att man blir förälskad fast man egentligen inte vill men man inte kan rå för det.
Det är naturligt att det händer även om man har en partner. Men det gäller ju där att vara stark å veta vad man har hemma om man nu är nöjd med det man har hemma. Det är inte acceptabelt att vara otrogen tycker jag.
Jag och min sambo har varit ihop i 10 år, på mitt förra jobb för ca 3 år sedan blev jag attraherad mycket starkt av en kille som kände likadant för mig. Jag mådde jättedåligt under en längre tid pga det, kände dåligt samvete emot min sambo fast jag egentligen inte gjort nått fel. Men jag var stark och flyttade, bytte avdelning, gjorde allt för att komma ifrån den här killen. Till slut gick det över och jag känner mig stolt för att jag kunde stå emot frestelsen.
Men jag förstår din reaktion mycket väl. Men har du sagt det här till honom?
med i diskussionen, nästan hela tiden iaf. Och då sa jag ju vad jag tyckte. Det är svårt med balansgången mellan för privat och bara allmänn diskussion vid såna tillfällen, men jag försökte att inte prata privat då iom att vi hade gäster (varav ena höll med min sambo och den andra höll med mig, det visade sig att de nog oxå har lite att prata om efter detta). Men jag sa iaf vad jag tyckte och att jag tycker att det är lågt att försöka rättfärdiga sånt beteende, det göt det inte rätt, det får det bara att kännas som om det är rätt.
Men vi pratade inte om det bara han och jag. Han är en expert på att låtsas som om ingenting, dagen efter. Jag är bara rädd för jag är så dålig på diskussioner, blir så lätt omkullpratad för jag glömmer liksom bort alla argument och händelser.
4
jag var ju... med i diskussionen, nästan hela tiden iaf. Och då sa jag ju vad jag tyckte. Det är svårt med balansgången mellan för privat och bara allmänn diskussion vid såna tillfällen, men jag försökte att inte prata privat då iom att vi hade gäster (varav ena höll med min sambo och den andra höll med mig, det visade sig att de nog oxå har lite att prata om efter detta). Men jag sa iaf vad jag tyckte och att jag tycker att det är lågt att försöka rättfärdiga sånt beteende, det göt det inte rätt, det får det bara att kännas som om det är rätt.
Men vi pratade inte om det bara han och jag. Han är en expert på att låtsas som om ingenting, dagen efter. Jag är bara rädd för jag är så dålig på diskussioner, blir så lätt omkullpratad för jag glömmer liksom bort alla argument och händelser.
det kändes som om han försökte rättfärdiga sitt beteende.
Jobbigt är oxå att jag känner efter 5 år som du för din nuvarande, jag är fortfarande kär. Men då jag sagt det har jag inte fått samma respons, vilket jag inte tyckt är konstigt, för man kan inte vara kär jämt. Men det kanske är så att han haft en svacka i sina känslor och fallit för någon annan.
Tidigare var även vårt sexliv sämre och på senare tid har det plötsligt blivit mkt bättre. Hänger ihop? Har han haft någon annan så gör det troligtvis det, men om han inte haft så är det väl bara en slump.
Ja som du säger så måste man ha trygghet i varandra, annars håller det aldrig, men jag är konflikträdd, ffa för att jag är dålig på att diskutera sånt här, blir omkullpratad och glömmer alla argument och händelser som fått mig att misstänka något.
6
ja... det kändes som om han försökte rättfärdiga sitt beteende.
Jobbigt är oxå att jag känner efter 5 år som du för din nuvarande, jag är fortfarande kär. Men då jag sagt det har jag inte fått samma respons, vilket jag inte tyckt är konstigt, för man kan inte vara kär jämt. Men det kanske är så att han haft en svacka i sina känslor och fallit för någon annan.
Tidigare var även vårt sexliv sämre och på senare tid har det plötsligt blivit mkt bättre. Hänger ihop? Har han haft någon annan så gör det troligtvis det, men om han inte haft så är det väl bara en slump.
Ja som du säger så måste man ha trygghet i varandra, annars håller det aldrig, men jag är konflikträdd, ffa för att jag är dålig på att diskutera sånt här, blir omkullpratad och glömmer alla argument och händelser som fått mig att misstänka något.
KÄndes bra att höra/läsa att, jag kan säga att jag nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde under den perioden då på jobbet. Mitt samvete påminde mig varje dag hela dagarna om vad som är rätt och fel så jag tog tag i saken så snabbt som möjligt. Några gånger efter jag bytt avdelning stötte jag ju ihop med den här killen och hans blickar tittade ju väldigt undrande på mig om varför jag flyttat osv. men jag tror han fattade faktiskt.
7
Tack, sharpMissy KÄndes bra att höra/läsa att, jag kan säga att jag nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde under den perioden då på jobbet. Mitt samvete påminde mig varje dag hela dagarna om vad som är rätt och fel så jag tog tag i saken så snabbt som möjligt. Några gånger efter jag bytt avdelning stötte jag ju ihop med den här killen och hans blickar tittade ju väldigt undrande på mig om varför jag flyttat osv. men jag tror han fattade faktiskt.
reaktion är att detta kanske är nagot han gatt och funderat länge pa. Att han kanske känner att hans egna värderingar (som Ziggy skrev om sa jättebra nedan) inte överensstämmer med dina resp. de som han gjort till sina egna. Han kanske har kommit till en vändpunkt i livet da han känner att han inte är beredd att hymla om detta mer, varken för sig själv eller inför dig.
Personligen har jag samma värderingar som din man verkar ha i denna fraga f ö. Dvs för mig är det helt naturligt att man blir känslomässigt engagerad i andra människor även om man lever i ett lyckligt, langvarit förhallande.
8
Min spontana reaktion är att detta kanske är nagot han gatt och funderat länge pa. Att han kanske känner att hans egna värderingar (som Ziggy skrev om sa jättebra nedan) inte överensstämmer med dina resp. de som han gjort till sina egna. Han kanske har kommit till en vändpunkt i livet da han känner att han inte är beredd att hymla om detta mer, varken för sig själv eller inför dig.
Personligen har jag samma värderingar som din man verkar ha i denna fraga f ö. Dvs för mig är det helt naturligt att man blir känslomässigt engagerad i andra människor även om man lever i ett lyckligt, langvarit förhallande.
som du och trodde jag kommit pa \"lösningen\", dvs är det äkta kärlek blir man inte intresserad av andra. Dock, nu ännu ett par ar senare är jag inte lika säker längre. *s* Jag är helt övertygad om att min man och jag är \"a match made in heaven\" och _ända_ blir jag känslomässigt engagerad i andra män idag (vi har nu varit ihop i ca 10 ar). Det tar med andra ord bara längre tid innan man kommer till den punkten om förhallandet är bra.
Sa min personliga övertygelse är att man, när den tiden kommer, maste tillata varandra att leva ut en del av detta behov. Gör man det inte, är jag övertygad om att man till slut drivs sa langt att man bryter, alt. resignerar.
9
Vet du, jag kände precis som du och trodde jag kommit pa \"lösningen\", dvs är det äkta kärlek blir man inte intresserad av andra. Dock, nu ännu ett par ar senare är jag inte lika säker längre. *s* Jag är helt övertygad om att min man och jag är \"a match made in heaven\" och _ända_ blir jag känslomässigt engagerad i andra män idag (vi har nu varit ihop i ca 10 ar). Det tar med andra ord bara längre tid innan man kommer till den punkten om förhallandet är bra.
Sa min personliga övertygelse är att man, när den tiden kommer, maste tillata varandra att leva ut en del av detta behov. Gör man det inte, är jag övertygad om att man till slut drivs sa langt att man bryter, alt. resignerar.
det kan hända att du har rätt när du menar att det bara tar längre tid innan man kommer till den punkten. Och självklart borde ett förhållande vara luftigt och ljust och inte fast och fängslande.
Däremot tror jag att det är -viktigt- att man inte går in för djupt i en känslomässig relation med en annan människa, för det tar också en ände med förskräckelse. Som signaturen \"vill vara anonym\" ovan gjorde - bröt när hon kände vartåt det barkade. Vilket jag tycker är mer än bra. Det är strongt!
10
Jo iofs det kan hända att du har rätt när du menar att det bara tar längre tid innan man kommer till den punkten. Och självklart borde ett förhållande vara luftigt och ljust och inte fast och fängslande.
Däremot tror jag att det är -viktigt- att man inte går in för djupt i en känslomässig relation med en annan människa, för det tar också en ände med förskräckelse. Som signaturen \"vill vara anonym\" ovan gjorde - bröt när hon kände vartåt det barkade. Vilket jag tycker är mer än bra. Det är strongt!
använt fel ord faktiskt, för jag menar nog inte känslomässigt engagerad när jag tänker efter utan snarare attraherad (sexuellt ffa). Och det är just för att _undvika_ att det gar över till mer känslomässigt engagemang som jag personligen tycker att man bör tillata varandra att ga efter denna attraktion.
11
Jag tror att jag använt fel ord faktiskt, för jag menar nog inte känslomässigt engagerad när jag tänker efter utan snarare attraherad (sexuellt ffa). Och det är just för att _undvika_ att det gar över till mer känslomässigt engagemang som jag personligen tycker att man bör tillata varandra att ga efter denna attraktion.
då hoppas jag att jag kommer dit en dag, men det har jag svårt att tro. Ett förhållande ska inte vara fängslande, som sharpmissy skriver, men det innebär inte att det är OK att ha andra vid sidan, tycker jag. Då tycker jag man ska slopa hela äktenskapet som sig.
För mig är det viktigt att vara monogam och att min sambo är det. Något annat kan jag inte leva med. Det kom som en total chock att han helt plötsligt tycker att det är ok att vara kär i andra. Var går gränsen då? Hade han haft de värderingarna och tankarna för 5 år sedan hade jag sprungit långa vägar och inte blivit tillsammans med honom.
12
Om det är så... då hoppas jag att jag kommer dit en dag, men det har jag svårt att tro. Ett förhållande ska inte vara fängslande, som sharpmissy skriver, men det innebär inte att det är OK att ha andra vid sidan, tycker jag. Då tycker jag man ska slopa hela äktenskapet som sig.
För mig är det viktigt att vara monogam och att min sambo är det. Något annat kan jag inte leva med. Det kom som en total chock att han helt plötsligt tycker att det är ok att vara kär i andra. Var går gränsen då? Hade han haft de värderingarna och tankarna för 5 år sedan hade jag sprungit långa vägar och inte blivit tillsammans med honom.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
