ett steg fram och två tillbaks

[undrar snälla ge mig feedback]

vi har ett dåligt förhållande och har haft det länge ändå separerar vi inte.
när vi bråkar blir det så destruktivt och vi går i familjerådgivning men det går så saaaakta då vi inte går dit mer än varannan vecka. Och under den tiden så har det hänt så mkt att vi inte hinner bearbeta det.

Nåt som jag funderar på är kan man göra galna saker pga att man lever i ett destruktivt förhållande men eg vara frisk eller är man automatiskt psykisk sjuk?
Hans vän tycker nämligen att jag är psykiskt sjuk och tycker att jag borde åka till psykakuten medan jag ser att det beror på att vi har det så dåligt och att vi därför måste få hjälp tillsammans gm familjerådgivning oavsett om vi ska vara tillsammmas eller inte men för att kunna lämna saker bakom oss eftersom vi har barn tillsammans.

jag kan dessutom tillägga att jag var hos en terapeut i somras just för att se om jag var psykiskt sjuk men hon sa att det var jag inte men att vi borde gå i familjrådgivning
men jag vet inte vad jag ska göra är så trött på att inte komma nånvart. Det känns som ingen av mina vänner eller släkt någonsin har tid att verkligen lyssna och då när man söker familjerådgivningen då får man bara träffas två gånger i månaden.
Vad gör man om man behöver mer hjälp?

för även om det slutar med att vi skiljer oss så kommer man ju inte kunna förstå, gå vidare och bli hel och börja om med en ny relation förrän man gått på djupet med detta och fått förståelse varför det blev som det blev, eller har jag fel?
känner mig så ensam

[Elina]

Detta att du tvivlar på dig själv är INTE bra. Lita på dina känsloreaktioner istället. De vill visa dig något. Bara på det du skriver låter det för mig som du skulle må mycket bättre av att lämna den här relationen och sedan, i efterhand och på egen hand, bearbeta den. Man måste inte ha med mannen i den processen. Ibland kan det t o m vara bra att få göra det med distans till alltsammans just för att man är så påverkad och förvirrad p g a själva relationens bollande mellan dig och maken.

[undrar snälla ge mig feedback]

problemet är att en skilsmässa skulle göra saker värre oxå. jag skulle leva på ex minimum och ha hela vårdnaden om barnen, ge upp min utbildningsplats som jag kämpat för hela mitt liv och istället ta vilket jobb som helst bara för att få ihop till hyran, bo i en lägenhet i ett mindre bra område och vara helt ensam då jag inte har ngn släkt etc etc. Jag har varit och sett vilka lägenheter det skulle vara och jag blev inte inspirerad direkt.
jag önskar att jag kan slutföra utbildningen innan en ev sepatartion för att då ha större chans att få ett drägligt liv. Terapeuten som jag träffade hon rådde faktiskt inte mig att separera pga av att det inte var säkert att det skulle bli bättre om jag var själv pga av att jag skulle bli så ensam m allt. (det är säkert annorlunda om man har ett naturligt och brett nätverk som gärna kan ställa upp m barnpassning etc)I alla fall inte innan jag verkligen hade bearbetat den här relationen klart. Det var hennes råd.
nej jag vet varken ut eller in.
tack igen för ditt svar

[Inez]

Jag blev ensam med en dotter 7000:- i hyra samt att jag var arbetslös. Jag klarade det och gör jag det så gör du det. Tänk på att studerar du så får du högt bostadsbidrag. Har du barnen på heltid så får du underhåll, samt barnbidrag. Efter årsskiftet så får ensamstående föräldrar som studerar ett bidrag på ca 450 för ett barn och lite mer om man har två. Barnvakt kanske du kan ordna genom att annonsera efter någon pålitlig skolungdom som vill ha ett extrajobb. Jag tror absolut att du skulle fixa det. I slutändan är det bara du själv som måste besluta och känna vad som är bäst för dig. Lycka till!

[Bara jag]

som heter \"att göra sitt bästa med sitt liv och sina relationer\" av Linda Adams.

En bra bok, med konkreta tips som du kan ha nytta av för dig själv och i relationen (utan att du behöver stå ut med en massa floskler från en viss tunnhårig amerikansk TV-psykolog, som förvisso är bra men kan bli lite för mycket ibland...)

[Mamman]

Skulle din man inte vara med dem alls? Men jag förstår att du funderar på praktiska saker också. Saken är nog den att man aldrig får det perfekta tillfället, mest ordnat omkring sig. Jag tror nog mest att det handlar om var man själv står, hur långt man kommit i processen både känslomässigt och förnuftmässigt. När du är beredd att lämna så gör du det oavsett hur det ser ut runtomkring. Så tror jag.