30 års kris...

[??????]

ja det är vad jag tror (hoppas) att min sambo har drabbats av. Han fyller 27år nu och har den senaste tiden varit rätt så nere,\"knepig\" och inte haft någon speciell lust till något. Han har även börjat luska i livets stora frågor...så som \"Om vi separerar,vem ska ha barnen\" och han tänker mycket på vårt förhållande både som kvinna och man och som familj (om ni förstår vad jag menar).
Han säger sånt som att han \"vet att han älskar mig och vill leva med mig men han kanske inte känner så mycket just nu\".
Är det någon som känner igen sig i något av det jag skriver och har lite goda råd på vägen så hade jag varit den lyckligaste just nu....

[Krisaren]

pre-fyrtio-års-kris (är 35), och det är jobbigt, men jag skulle nog faktiskt inte klara av att vara så öppen mot min man som din är mot dig (och ändå är jag en öppen person). Min man har dock själv upptäckt att jag har förändrats och har frågat mig om jag inte älskar honom lika mycket som förut m.m. Och det var ett jobbigt samtal som följde därefter, men nyttigt.

Det som hänt mig är:
- jag har kommit ut på andra sidan småbarnsträsket och upptäckt att det är roligt att gå ut och svira igen
- jag har ett stort behov av bekräftelse av det motsatta könet - verkar testa mitt marknadsvärde eller nåt sånt...
- jag ifrågasätter om jag är ihop med min sambo av rätt anledningar (älskar jag honom eller är jag kvar för att det är tryggt?)
- jag frågar mig om vi någonsin har varit passionerat förälskade (minns helt enkelt inte hur det var i början)
- jag saknar nyförälskelse
- jag saknar att vara ung och obunden
- jag vill ha mycket egentid
- jag vill lära känna nya människor, och känner mig nyfiken på mycket
- jag funderar på om jag kanske ska byta yrke helt
- jag funderar på om jag skulle tycka det är skönare att bo själv (men då kommer tanken på att jag inte får se mina barn så ofta, och då mår jag dåligt)

Ja det var lite från mig. Kan dock tilläggas att jag tycker krisen har lugnat sig något på sistone, och att jag har lättare att se det som är så otroligt positivt med min man igen.

Ett litet tips, som är mycket svårt att ta till sig, är att låta din man ha lite mer eget utrymme under en tid. Ibland tänker man så mycket på de här jobbiga sakerna (älskar jag min sambo m.m.) att man inte kan se saker klart framför sig längre, och då behöver man TID för sig själv tror jag. Och så ska man nog inte älta allt hela hela tiden (det är bra att prata men inte så att man förstorar problemen).

Jag tror att det kommer lösa sig och att han kommer ut på andra sidan som en ny människa.

Kram på dig!

[Play]

jag fick en 30 årskris, som kom runt 29½ år....den var hemsk, & vårat förhållande sprack, men vi kunde innan det vart för illa, lappa ihop det.
Min kris, önskar jag ingen.

[Tvilum]

att om man är tillsammans (efter småbarnstiden) av kärlek eller trygghet skrämmer mig.
Jag själv känner/tänker som så att nu är det nästan alltid jobbigt och prövande med barnen och man hinner inte med så mycket tid för varandra.Och klarar man av det så har man ju så mycket tid för varandra sedan när barnen inte är krävande på det sättet. Ja hoppas att du förstår vad jag menar det. Samtidigt som det känns för jävligt just nu så känns det ändå som om det kan vara nyttigt samtidigt.(bäst hade det ju varit om man visste utgången på detta). Jag har inte känt så mycket kärlek till honom som jag gör nu när man inser att han kanske inte alltid kommer att finnas här hos mig.Usch ja....trodde man skulle slippa sånna här \"kärleksbekymmer\" när man gick ur tonåren ;0)
Tack så jätte mycket för svaret,skönt att få lite kött på benen..kram kram

[Tvilum]

för svaret men det gav mig lite mer ångest...;0)

[puella]

Det låter som en 30-årskris.

Jag tror att det är viktigt med en god kommunikation i botten, utan den blir allt sju visor värre och man riskerar att hamna längre bort från varandra då den ena eller bägge krisar.

Prova att bara enkelt och lugnt prata lite om var ni har varandra, vilka personer ni är, om ni ändrats sedan ni träffades och i så fall hur. Prata om vad ni tycker är viktigt i livet och lite grann om vad krisen handlar om och hur den känns. Men kom inte för långt in på analyser av förhållandet, drömmar och framtidsplaner för det orkar man inte med mitt i en egen personlig kris.

Annars hakar jag på Krisarens råd...utrymme, men inte FÖR mycket, tid att fundera, men inte BARA på egen hand.

[Tvilum]

jag tar till mig alla råd...men just nu för tillfället så är jag själv väldigt rädd och ledsen så jag har svårt för att göra allt \"rätt\" just nu känner jag.
Jag älter detta i mitt huvud i stort sett hela tiden. När jag vaknar på morgonen så tänker jag på att det kanske inte kommer vara han där för alltid..och bara tanken på en annan man äcklar mig faktiskt....Och rädslan för att aldrig hitta samma trygghet i en man skrämmer mig ännu mer....
Nä fy för problem...jag hatar verkligen tillvaron just nu....kram kram

[gunzan]

Både min man och jag har genomgått våra 30 års kriser vid 28 års ålder. Även andra jag har pratat med har haft kriser vid den tiden. Vi har jobbat oss igenom dessa men det har varit svårt och det har tagit tid. Det är 4 år emellan oss så vi har haft vår beskärda del ;-)

[Tvilum]

det jag skriver då?
Skriv gärna hur ni gjorde för att lösa kriserna på bästa sätt...
Det är bara några månaders ålderskillnad på oss så vi kanske får det dubbelt upp.
Alltid skönt att höra av er som oxå HAR gått igenom det och ser summan av det hela...tack

[jagundrar]

Hej, Jag känner igen mig helt och hållet. Min man fyller 40 nästa år och för precis 3 månader sen, efter ett bråk, sa han till mig att han ville att vi skulle skiljas. (Vi har 2 barn, varit gift i 16 år.)Samma dag vår semester började. Jag hade känt ett tag att det inte låg rätt till men inte trodde jag att det skulle vara så allvarligt, eftersom det inte var så att vi bråkade jämnt eller så. Vi pratade och åkte på semester som planerat i alla fall.

Efter många samtal med mina vänner och min mamma, så kunde jag komma fram till följande.

Oavsett hur jag än känner mig så kan jag omöjligt ändra på honom. Han väljer som han vill. Men jag, däremot, kan välja att fortsätta leva som tidigare tills den dag han väljer att verkligen skicka in skillsomässoansökan. Under tiden väljer jag HUR jag vill vara och leva med famlijen. Jag vill vara en glad person trots allt. Genom att vara den glada personen ger jag honom chans att kommer ur sina problem (eller vad det nu kan kallas...). Så, då gjorde jag det - vara glad och trevlig.(och gör det fortfarand)

En kompis sa till mig så här: Det låter som du går runt och planerar ditt liv utan honom. Är det det du vill? Om inte, ska du försöka ha en POSITIV BILD på din familj och jobba på den mentala delen. Det är alltså, som de idrottare, du vet. De föreställer sig någon sort bild på att de vinner den där tävligen. Det är någonting jag gjort och fortfarande försöker göra - att SE en mentalbild på min glada familj.

Som sagt har det bara gått 3 månader men det känns som evighet, men jag förtsätter att försöka hårt. Om du inte har läst boken \"Män är från Mars, Kvinnor är från Venus\", läs den. Den hjälper ganska mycket för att se på mäns synpunkter. Min man är ingen vidare på att prata och vi har inte diskuterat om saken på 2 månader. Men eftersom jag INTE kan tvinga honom måste jag accepterar att det är bara så. Jag väljer att fortsätta att försöka.

Det som är viktigt är alltså veta vad DU vill och att inser att du INTE kan tvinga honom och att försöka tänka POSITIVT. Försöka att tro att han kommer att komma ur denna kris. Jag kan inte säga att det kommer att funka men jag försöker tror på att det funkar och jag tror att det gör det också. En annan sak jag tror på är att jag kommer att klara mig oavsett.

Glöm inte att du inte är ensam om detta \'problem\'. Vi är flera och vi kommer att klara oss på något sett.

Lycka till! och kram från en medmänniska som också har samma problem

[Tvilum]

vara glad och positiv?
Bara jag läser ditt inlägg gråter jag liksom. Men kanske måste det gå ett tag innan man blir lite starkare liksom.
Samtidigt känner jag som så att jag inte bara vill gå och vänta på hans slutgiltliga val(nu har han inte sagt att han inte vill fortsätta tillsammans).Det känns som om man inte kan överleva med att gå och känna ovissheten liksom. Det kan ju tyckas att det får vara antingen eller?
Vi pratar lagom mycket om vår/hans situation nu. Det han säger är liksom att han inte har någon lust till något och har svårt för att känna att något är bra och roligt.Han säger oxå att han inte bara kan gå och göra slut på det vi har och flytta för att sedan inse (om en vecka typ) att det var fel beslut. Vad han egentligen menar med det vet nog varken han eller jag känns det som.
Saknar inte du närheten och så från den man du älskar?
Kan du gå dag ut och dag in och vara lycklig \"på låtsas\"?
Vet alla om er situation?
Hur har ni det liksom i vardagen?
Hoppas att du läser mitt svar och jag blir jätteglad om du svara igen...tack

[kriskramen]

det var som att läsa beskrivningen av mig själv just nu.
Jag är dock 37 år men jag lider lika mycket som du.
Mår skit vissa dagar, medans andra är på topp.
Vi har börjat familjerådgivning och jag själv har börjat i egen terapi.. kanske lite overkill. Men samtidigt så känns det som om jag vill göra detta på ett juste sätt, både mot min man och mig själv.
I slutänden så finns svaren inom mig, och hur man ska komma vidare....

[jagundrar]

att jag inte kunde svara dig tidigare. Jag har haft lite mycket hemma.

Jo, det är så här. Vissa dagar känns det jättejobbigt, andra dagar känns det helt ok. Man kan visst tycka att jag går runt och låtsas, men när jag insåg att jag kan träffa mina barn bara 6 mån/år om vi skulle separera (det känns lite lättare att säga varannan vecka men faktumet är att det handlar om så mycket tid per år, plus födelsedagar, sommarlov, jul etc som man inte får fira med varje år), då valde jag att njuta av mina tider med barnen. Det finns ju ingen garanti i livet, vad som helt kan hända plötsligt. Jag kan vara glad och trevlig med barnen och om min man är där också så ändrar jag inte på mitt sätt. Och så fortsätter jag mina dagar.

Klart, jag saknar närheten ibland, men då går jag och kramar min man. Jag har ju känslorna kvar för honom. Det är han som går runt och inte mår bra. Jag mår bra annars, trivs med mig själv. Jag tror det är det som gör så jag kan fortsätta. MEN, inte till vilket pris som helst. Det här kommer inte att kunna fortsätta hur länge som helst och det vet jag också. Jag får fundera på det den dagen. som tur är har jag kära vänner som hjälper mig och stödjer mig jättemycket. Hoppas du har det också!

Jag tycker ni kanske kan gå på familjerådgivning? Det verkar som han ändå kan prata om sina känslor. Det är ju positivt! Och så får du också fundera över ditt val. Det mest som händer i livet runt omkring dig beror på vad du väljer. Tänk positivt!
Många kramar till dig!!

[Tvilum]

det är nog mycket man måste inse innan man kanske kan \"gå vidare\" liksom. Vi pratar fortfarande mycket om vår situation...men som han sa har han egentligen ingen annan att prata med (och det kanske inte är så bra i alla lägen) så därför får jag kanse höra massa saker som inte jag egentligen behöver höra.
Jag var deppig förra året i en längre period och gick då till psykolog. Jag hade oxå en period då jag itne visste hur jag egentligen kände för honom och ibland kände jag till och med inte ens för att han tog i mig.
Men det berättade jag aldrig för honom och det kanske var räddningen den gången liksom. Det kanske kan blir värre om man delar alla sina tankar, men för tre veckor sedan så var allt som vanligt och han menar att hans känslor för mig kan väl ändå inte bara tappas bort över en natt. Jag tror inte det heller utan man kan väl egentligen inte alltid ha passion i förhållandet,ibland måste det kännas trist och innehållslöst utan att kärleken är över. Usch ja livet är ju inte lätt precis och jag önskar ingen detta alltså....