Kär ...vad gör man för att glömma?

[Camilla]

Jag lever i ett jobbigt förhållande. Har ensam kämpat i flera år för att vi (eller min man) skulle kunna få hjälp, men han vill inte och erkänner inte problemen, utan skyller allt på mig och barnen.

Sedan några månader tillbaka, när han betedde sig riktigt jävligt mot oss, försvann min kärlek mot honom helt, och sedan ca. en månad sedan är jag jättekär i en kollega till mig. Först trodde jag att känslorna var besvarade, men jag trodde nog fel, dessutom fick jag veta att kollegan är upptagen.

Trots att jag vet att detta är fel och omöjligt, så påverkas mitt beteende mot kollegan av förälskelsen - jag blir ibland inåtvänd och ibland pratar jag alldeles för mycket, ibland undviker jag honom och ibland söker medvetet hans sällskap. Han tolkar mig fel och blir därför sur på mig (eller ännu värre, kanske för att han tolkar mig precis rätt).

Tycker att livet är orättvist, för att jag måste skiljas från min hotfulla man och dra ett jättelass medan kollegans familj har en underbar pappa och sambo. Situationen hade varit annorlunda, om jag också haft ett lyckligt förhållande, då hade det varit lättare att glömma...nu känns det som att jag _verkligen_ skulle behöva någon som uppskattar mig efter alla skällsord jag fått höra. Det var också riktigt länge sedan jag kände så här mot någon (aldrig under det här långa förhållandet), så jag vet inte riktigt hur man hanterar sånt på bästa sätt.

Har ni några tips till mig, eller varit i samma situation?

[Bara jag]

dina svalnade känslor för mannen och de varma känslorna för kollegan. Ta en sak i taget, hämta lite viljekraft från nångstans och bestäm dig för det.

Se kollegan som en spark därbak för att du ska inse att du behöver ta itu med det du har hemma. Kollegan är inte mannen i ditt liv, han är prinsen på den vita hästen som har kommit för att rädda dig, inte för att älska dig.

Ta ett djupt andetag och lyssna på ditt inre, du vet vad du behöver göra.

Kanske kan du prata med kollegan och säga precis som det är, så behöver han inte undra?

[Sören]

Jag har varit i samma situation när det gäller obesvarad attraktion till någon som man arbetar med. När jag insåg att attraktionen inte gick att skaka av och bortse från, så valde jag att informera kvinnan om mina känslor. Jag bad henne ha överseende med mig för den händelse jag skulle rodna, få tunghäfta eller på annat sätt uppträda konstigt.

Efter vårt samtal kände jag mig lättad. Tänk på att man ”förlorar inte ansiktet” om man erkänner att man har blivit attraherad av någon! Tvärtom, den man åtrår kanske blir smickrad och blir en lojal bundsförvant på arbetsplatsen.

Upp med hakan!

[anonym]

tycker jag!
HUr blev situationen efter det?

[Sören]

För henne blev nog situationen alltigenom bra. Jag tvingades stålsätta mig och inte börja hoppas, som man så lätt gör när man är kär. Sen fick jag dra ner på dejtandet. En dejt blir sällan lyckad om tankarna är på annat håll.

Yrkeslivet gynnades påtagligt. Vi blev en hemlig cell, som höll ihop, slog passningar och alltid informerade varandra först - när nått på jobbet var på gång.

[anonym]

att det löste sig till det positiva, trots att du fick stålsätta dig.
Jag tycker att du var himla modig! Önskade att jag hade samma mod.
lycka till!