Jag har inget barn!

[-Jools-]

Så skrek Mattis när han förlorade sin Ronja till Birk Borkason.
Lite ungefär så jag känner, fast då det gäller min blogg. Jag har ingen blogg! Den dödde ju som bekant. Förblödde.

Så idag, när jag satt och spenderade nån timme på buss och tåg och jag som vanligt ägnade stunden åt allsköns tänkerier fundilerade jag på gårdagens frågelåda. Den om ringar.
Och utan blogg får jag väl lov att applicera mina tankar här, ni brukar ju kunna bolla bra.


Nu till frågan som i eftermiddag byggde bo i mitt huvud:
Varför har dessa symboliska karatbelagda smycken så olika affektionsvärde hos oss? Vad beror det på?
Vad handlar det om? Egentligen?
Inte skilsmässoupplevelser, där tror jag att vi alla ligger relativt lika. Emotionellt.
Annat?
Tänkbara förklaringar?
Egenskaper? Personlighet? Värderingar ursprungligen från uppväxten?
Varför och hurdå?


För mig personligen så finns inga materiella föremål värdefulla nog att behålla. Man kanske kan jämföra dem med min åsikt om fenomenet dagböcker? Såna som jag gott tycker kan brännas på bål dagen då de fullgjort sitt syfte.
Jag ser alltså ingen materiell förbindelse med den mentala -den kvarstående. Den behåller jag till viss del -allt annat kan fara åt pipsvängen (för att citera Lovis).

Vad beror det på? Är jag känslomässigt fattig? Eller tvärtom -rik på att kunna behålla händelser i minnet ändå? Utan föremål?
Genomknasig?
Genomtrasig?

Hjärnskrynklare.... *ropar*.... hitåt ska ni.

[Pappa Joe]

väl vissa människor som är samlare.
Det flest är väl det som barn i olika grad, bokmärken, frimärken, kapsyler klistermärken m.m.
En del fortsätter detta i vuxen ålder med samlande av olika saker. Sen kan man väl spara saker som minne. Jag har t.ex. en klocka och en ring efter min morfar och hör och häpna en hummertina som min farfar har byggt. Sen vill jag inte göra mig av med mina skivor. Det står en 500 gamla vinyl och samlar damm, men jag kommer aldrig att göra mig av med dem.
Men människan är väl av naturen samlare.
Du har kommit ett steg längre i evolutionen än andra Jools. =)

[-Jools-]

....samlandet påbörjas väl nångång i 8-9 års åldern om jag minns rätt?

Och jag har då verkligen inte kommit nånstans, eller är det det jag har? Är det därför det ekar så tomt härute i rymden? Hallå? *eko eko eko*

Kan någon vara så vänlig och plocka ner mig på jorden igen dårå? Här är så tyst och ensamt.
Fast det är en häftig känsla att flyga fritt.


*skärper till mig*
Nu är jag seriös. Jätteseriös.
Att samla på saker som står en nära känslomässigt, är det det som är grejen? För att de väcker så starka känslor, de där tingen?
För att de påminner om lite av varje?
Såväl glädje som sorg?
Ska det vara bra det? Att påminnas om sorg? Och ont?
Är det då man är flexibel i sinnet?
Mångsidig?
Har spännvidd? *stretchar på fontanellerna*



*tittar på farmors Mariekexburk i plåt*
Tom?
Fast full med minnen. Proppad med BRAGO höll jag på att säga, men det vore ju förtal. Bra goa smulor?

Men en ring? Av kärlek som man inte kan uppbåda till den personen igen?

Vaffödårå?

[Pappa Joe]

där med ringar kan jag inte svara på, för jag har aldrig burit någon.