Gravid i en ny relation och får noll och inget stöd. Har i flera månader sagt att jag mår dåligt, känner mig ensam, utlämnad, utsatt och att jag behöver hans stöd. Att jag behöver att han tar tag i saker som vi måste lösa innan barnet är fött men ingenting händer. När jag tagit upp saker som föräldraledighet, ekonomit etc så får jag knappt något svar, vid ett tillfälle så kommenterade han reklamen istället...
Jag säger aldrig aldrig att det är något fel på honom. Pratar alltid i termer som jag skulle behöva, jag mår, jag känner men vad jag än säger och hur jag än säger det så tar han det som kritik och skäller. Spelar ingen roll att jag är så ledsen så jag gråter ut min förtvivlan, han verkar ändå inte ta mig på allvar.
Ringde igår till honom för att söka stöd men han lyckades vända det till att jag enbart ringde för att få honom att må dåligt och ha ont i magen. Det säger han till mig trots att jag återigen inte kan hålla tårnarna tillbaka.
Vi bor inte ihop så det finns verkligen en del att lösa eftersom vi båda har barn sen tidigare. Men vi står och stampar på exakt samma fläck som för tre månader sen. Snart är det dags att vara hemma med barnet men jag vet ingenting om hur det ska bli framöver. Han säger att han vill ha ett liv med mig men jag ser inga praktiska tecken på det. Det känns som tomma ord, ingen handling.
Jag orkar inte längre. Är helt slut och vet inte var jag ska ta vägen. Somnade halv ett, halv tre kom dottern intassande. Sen dess har jag legat vaken och vridit på mig och gråtit. Nu är klockan halv sex och jag har gett upp. Om en timme börjar morgonrushen med att få iväg henne till skolan och sen ska jag genomlida en dag på jobbet. Fattar inte hur jag ska orka. Nu inatt kom flyktiga tankar på hur jag ska kunna avsluta det här för gott men eg. vill jag ju inte det och jag vill absolut inte göra så mot min älskade dotter.
Vad ska jag göra? Allt känns helt förtvivlat och jag ser ingen ände på alllt elände. Gräver mig bara längre och längre ner för varje dag...
1
Orkar inte mer Gravid i en ny relation och får noll och inget stöd. Har i flera månader sagt att jag mår dåligt, känner mig ensam, utlämnad, utsatt och att jag behöver hans stöd. Att jag behöver att han tar tag i saker som vi måste lösa innan barnet är fött men ingenting händer. När jag tagit upp saker som föräldraledighet, ekonomit etc så får jag knappt något svar, vid ett tillfälle så kommenterade han reklamen istället...
Jag säger aldrig aldrig att det är något fel på honom. Pratar alltid i termer som jag skulle behöva, jag mår, jag känner men vad jag än säger och hur jag än säger det så tar han det som kritik och skäller. Spelar ingen roll att jag är så ledsen så jag gråter ut min förtvivlan, han verkar ändå inte ta mig på allvar.
Ringde igår till honom för att söka stöd men han lyckades vända det till att jag enbart ringde för att få honom att må dåligt och ha ont i magen. Det säger han till mig trots att jag återigen inte kan hålla tårnarna tillbaka.
Vi bor inte ihop så det finns verkligen en del att lösa eftersom vi båda har barn sen tidigare. Men vi står och stampar på exakt samma fläck som för tre månader sen. Snart är det dags att vara hemma med barnet men jag vet ingenting om hur det ska bli framöver. Han säger att han vill ha ett liv med mig men jag ser inga praktiska tecken på det. Det känns som tomma ord, ingen handling.
Jag orkar inte längre. Är helt slut och vet inte var jag ska ta vägen. Somnade halv ett, halv tre kom dottern intassande. Sen dess har jag legat vaken och vridit på mig och gråtit. Nu är klockan halv sex och jag har gett upp. Om en timme börjar morgonrushen med att få iväg henne till skolan och sen ska jag genomlida en dag på jobbet. Fattar inte hur jag ska orka. Nu inatt kom flyktiga tankar på hur jag ska kunna avsluta det här för gott men eg. vill jag ju inte det och jag vill absolut inte göra så mot min älskade dotter.
Vad ska jag göra? Allt känns helt förtvivlat och jag ser ingen ände på alllt elände. Gräver mig bara längre och längre ner för varje dag...
men om er relation är sådan här redan när den är \"ny\" så blir det garanterat inte bättre med tiden.
Kanske känner han sig på nåt sätt pressad att fixa allting, även om du inte menar så?
Utav det du beskriver så verkar han ju inte alls vilja satsa på nån gemensam framtid. Även om det känns hårt, så skulle jag nog ge honom nåt slags ultimatum; han måste bestämma sig, antingen satsa på er relation och visa det, eller också klart och tydligt säga om han vill dra sig ur, och så planerar du ett liv utifrån det.
Om du gråter mycket så kanske han inte pga skuldkänslor vågar säga att han egentligen inte vill leva med dig. Men om det nu är så, så är det ju bättre att du får veta det.
Jag tror att tomt prat tyvärr är ett tecken på ovilja. Om han verkligen ville leva med dig så skulle det på nåt sätt märkas på hans handlingar.
3
kanske tråkigt svar men om er relation är sådan här redan när den är \"ny\" så blir det garanterat inte bättre med tiden.
Kanske känner han sig på nåt sätt pressad att fixa allting, även om du inte menar så?
Utav det du beskriver så verkar han ju inte alls vilja satsa på nån gemensam framtid. Även om det känns hårt, så skulle jag nog ge honom nåt slags ultimatum; han måste bestämma sig, antingen satsa på er relation och visa det, eller också klart och tydligt säga om han vill dra sig ur, och så planerar du ett liv utifrån det.
Om du gråter mycket så kanske han inte pga skuldkänslor vågar säga att han egentligen inte vill leva med dig. Men om det nu är så, så är det ju bättre att du får veta det.
Jag tror att tomt prat tyvärr är ett tecken på ovilja. Om han verkligen ville leva med dig så skulle det på nåt sätt märkas på hans handlingar.
Jag måste dessvärre hålla med föregående talare. Han verkar inte vilja ta ansvar för något. Ett ultimatum kanske kan vara på sin plats?
Men först och främst, och nu menar jag genast: Ta kontakt med någon som kan ge dig stöd i detta! Kanske en god vän/syskon/föräldrar, men även någon professionell. MVC kan säkert hjälpa dig med kontakten. Kräv det! Du låter deprimerad och för din egen och kanske framför allt dina barns skull är det viktigt att du får hjälp innan förlossningen.
Jag håller på dig!
Kram!
4
Du behöver stöd! Jag måste dessvärre hålla med föregående talare. Han verkar inte vilja ta ansvar för något. Ett ultimatum kanske kan vara på sin plats?
Men först och främst, och nu menar jag genast: Ta kontakt med någon som kan ge dig stöd i detta! Kanske en god vän/syskon/föräldrar, men även någon professionell. MVC kan säkert hjälpa dig med kontakten. Kräv det! Du låter deprimerad och för din egen och kanske framför allt dina barns skull är det viktigt att du får hjälp innan förlossningen.
Ni kanske har rätt men jag vill ju inte börja med att bli ensamstående. Samma dag som jag skrev det här kom han hit och hade skrivit ner en massa saker som vi behövde fixa. Bara det att nu har det gått ytterligare en vecka och inget mer har hänt. Visst har han gjort en lista och lagt på mitt v-rumsbord men vad händer nu då? Fortfarande jag som visst ska dra i allt... Ja, jag behöver nog hjälp att bena ut det här. Ska försöka få kontakt med psykolog via MVC...
5
Tack ni båda! Ni kanske har rätt men jag vill ju inte börja med att bli ensamstående. Samma dag som jag skrev det här kom han hit och hade skrivit ner en massa saker som vi behövde fixa. Bara det att nu har det gått ytterligare en vecka och inget mer har hänt. Visst har han gjort en lista och lagt på mitt v-rumsbord men vad händer nu då? Fortfarande jag som visst ska dra i allt... Ja, jag behöver nog hjälp att bena ut det här. Ska försöka få kontakt med psykolog via MVC...
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
