Skrivet: 2006-03-26, 18:00
#1
Nyfiken...
Vad driver er att vara otrogna?
Jag har aldrig varit det och kan inte alls förstå hur man kan utsätta sin partner för det. Jag anser att det är grymt.
Hur tänker ni?
(Menar inget illa, vill bara förstå)
Vad driver er att vara otrogna?
Jag har aldrig varit det och kan inte alls förstå hur man kan utsätta sin partner för det. Jag anser att det är grymt.
Hur tänker ni?
(Menar inget illa, vill bara förstå)
ens nagon, \"drivs\" till otrohet. Det vill säga att det skulle vara nagot man aktivt söker. De allra flesta hamnar nog i sitsen utan nagon som helst önskan att vara där.
grymt är det, men det finns även saker som gör att man är det...
ex var jag (som alltid trott mig vara en hyvens ärlig människa) otrogen i slutet mot mitt ex, pga att jag var för feg att tala om att det var slut..
visserligen sa jag kvällen jag gick ut att hittar jag nån som är bättre ikväll så tvekar jag inte...(efter ett storgräl)
och jag hittade nån, fem minuter efter att en tjej talat om att min dåvarande man o hon hade sex undertiden jag trodde dom städade en lägenhet...
jag var full, blev förbannad ville ge igen o samtidigt ta död på relationen jag levde i då...
så jag tog fega vägen o var otrogen o skrev om det i dagboken o \"glömde\" den framme...
inte alls snällt...
sen handlar det om (och nu talar jag inte om mig längre) att man kanske lever i ett grått vardagsförhållande, sexet kanske man slutat med, ekonomin är i botten, man känner sig ful o grå...
så kommer en människa som \"ser\" en o ger komplimanger
och man startar en verklighetsflykt, den där andre ger en något man inte får hemma.alltså uppskattning, värme åtrå o passion...
jag är emot otrohet, men förstår att den förekommer.
sen finns det ju ägg som är notoriskt otrogna, som får en \"kick\" av det och har svårt att leva i ett monogamt förhållande...
allt handlar nog om timing och vilken människa man lever med,
nu lever jag i en relation där inte någon kan komma emellan, från min sida i alla fall, eftersom vi är så ärliga mot varandra o faktiskt kan säga om man attraheras av någon annan eller om man känner förhållandet börjar luta åt ett tråkigt håll...
men då måste båda vara sådana, och vilja lika mycket mota \"trollet\" redan i dörren så att säga...
låter man förhållandet bli vardagstrist, samma gnäll om middag pengar o barnaktiviteter och inte se den man lever med för den han eller hon är, så är det lätt att man släpper in någon annan utan att tänka på det förrän man är uppslukad av den andre...
otrohet är så pass dumt och ju mindre \"passande\" det är, ju mer spännande är det liksom tror jag...
allt beror på hur man värderar förhållandet man lever i, är ma nberedd att mista det man har, jag då är det inte så svårt att vara otrogen,
vem lever man med, alla faktorer spelar in och vad jag tror så har man hamnat i barn hus volvo syndromet alldeles för snabbtr många ggr, utan att tänka efter om det verkligen är den personen man vill leva med...
Att känner man att man inte är rädd att missta det man har så är det nog rätt lätt hänt. Jag trodde _aldrig_aldrig_ det skulle hända mig. Visst hade vi det fruktansvärt dåligt hemma men jag skulle _aldrig_ vara otrogen och ändå var jag det! Och det värsta är att jag verkligen inte har mått dåligt av det! Nu beror det ju givetvis på min bakgrund i mitt dåliga förhållande då jag med den andra mannen fick känna mig som kvinna, någon som väckte lusten i mig bara han tog på mig osv, vilket jag inte fått på flera år. Men det är ju otroligt fel, men samtidigt är man inte mer än människa. Hur dumt det än låter så fick det mig att bli klar över vissa saker i alla fall. Man måste ta ett beslut efter hur man själv vill ha det men det får inte bli så att man sårar någon annan. (Lätt för mig att säga då detta aldrig uppdagats)
I mitt fall blev jag rätt chockad när jag för ett par år sen oxå var otrogen. Men till saken hör att jag blev upp över öronen förälskad i en man som också var gift. Och jag levde i ett dåligt förhållande, så otroheten var för oss båda ett sätt att ta oss ur två dåliga förhållanden. Tro inte dock att detta var något som gjordes överilat.
Det som var talande rakt igenom var att jag ofta häpnades över vad som hände, att jag faktiskt var otrogen mot pappan till mina barn, det kändes liksom inte som jag. Jag som dessutom alltid fördömt otrohet.... Så lärdomen jag drog var att man ska INTE vara snar att döma någon. För otrohet kan ha hur många orsaker som helst, och det kanske inte alltid är av ondo. Jo egentligen är det förstås det, men jag menar att det kan komma nått gott ur det också, det gjorde det i mitt fall, och i övriga involverades.
Kan tillägga att jag nu lever med mannen jag träffade...
Jag måste givetvis tillägga och hålla med \"lyckligare än någonsin\", för om inte jag hade varit så bestämd och sedan kanske en bidragande orsak att mannen jag träffade hade ett förhållande han inte var beredd att lämna. Men hade jag hamnat i samma sits som \"den lyckliga\" så skulle jag nog inte tvekat, tyvärr!
Jag hoppas att ingen känner att man vill vara otrogen för dess sak utan det är nog mer tat det skanas något i det man har...
att du kan få ett entydigt svar. Förstår gör ju kanske inte alltid inte ens den som varit med om det, eller varit den som varit otrogen (talar för mig själv). Men när jag rannsakat mig själv så mådde jag själv dåligt, jag vägrar skylla på min sambo eftersom det endast är mig det handlar om han har inget med saken att göra anser jag, jag hade förmodligen ett bekräftelsebehov som behövde fyllas och när jag ställdes inför möjligheten så valde jag att ta det steget. Inget jag är stolt över på något sätt, verkligen inte, men det har jag varit tvungen att lära mig leva med. Jag har dock haft den stora turen att ha min sambo kvar och min målsättning är att aldrig nånsin välja att vara otrogen igen.
otroheten är i sig inte sjukdomen - det är ju bara ett symptom på att något inte står rätt till. var glad att du inte känner av någon sådan tendens. när jag var på väg att vara otrogen såg jag det som det slutgiltiga beviset för att jag var tvungen att göra något med min relation. att jag inte vill bli gammal och titta tillbaka på mitt liv och inse att jag levde i en relation där jag gick bakom ryggen på någon. otrohet finns bara för att man är för feg för att gå vidare - eller för lat/rädd för att ta itu med sin relation. visst man kan bli kär i någon annan - men då får man ju ta konsekvenserna av det och reda ut vad som är fel. så ser jag det i alla fall.
