Har träffat ngn fem mil bort...

[Emma]

Jag lever ensam och har min son på halvtid. Jag har nu träffat en man som också har ett barn på halvtid. Jag bor i en större stad och han bor fem mil här ifrån i en annan ort. Han är orolig för att vi inte ska kunna lösa detta rent praktiskt. Han längat efter att skaffa hus och träffa ngn att flytta ihop med. För mig känns det inte lika bråttom att flytta ihop, men kan tänka mig att göra det på sikt.

Hur löser man det rent praktiskt med varsitt barn på olika dagis? (Inget av våra barn kan byta dagis.) Hur har andra gjort? Hur vanligt är det att relationen faller i slutändan pga en sån här orsak?

[a]

jag har en liknande situation som du beskriver. Vi har inte planerat så noga ännu, men är nog båda inställda på att leva ihop så småningom när barnen blivit lite större. Djup kärlek övervinner avståndet, det är jag helt övertygad om. Vi ses och umgås ganska ofta ändå, både med och utan barn. Man kan förlägga utflyktsmål m m ungefär mittemellan (om det finns nåt bra ställe där), eller åka till varandra när tillfälle ges. Ibland känns det lite otillräckligt, för man längtar ju så förtvivlat under de perioder när man inte ses, men å andra sidan så drar man ju ut på den där härliga nyförälskade känslan också, eftersom det är så mysigt och härligt när man träffas efter att ha längtat länge.
Vi tar det som det kommer, men vet att vi kommer att hålla ihop. Och nån gång kommer det en lösning. Men vi tycker inte att vi behöver planera in den redan nu, när ju allt fungerar egentligen. Tids nog blir barnen större.

[Emma]

Låter som ett sunt sätt att resonera. Och kan man få vara nyförälskad längre så är det ju bara positivt!

Ni verkar vara säkra på varandra. Vi har inte kommit riktigt så långt än. Kanske är det mkt pga att _han_ har den här önskan/bilden av hur hans liv ska se ut med gemensamt hus osv.

[Lilla Lo]

Hade vi vetat när vi träffades att vi efter tre år fortfarande skulle bo med 70 mil emellan kanske vi hade tvekat men som tur var visste vi inget. Tror förresten inte att det hade stoppat oss ändå, för förälskelsen var bedövande, och är minst lika stark än om inte starkare!!!
Visst har det gått upp och ner och än den ena än den andre har förtvivlat över att vi inte lyckats hitta någon lösning än, fast vi har aldrig varit nere samtidigt utan den andre har kunnat motivera och försäkra om att vi klarar det. Och att släppa varandra och ge upp har aldrig heller varit på tal! Nu råder mest acceptans men tidigare har det svåra varit att inte alls veta _när_ vi kan flytta ihop, för att dela vardagen, och alla dagar, är ju vad vi verkligen vill!!! Vi är så otroligt tvärsäkra på att vi hör ihop och att vi övervinner allt, för vi har ju klarat detta. Vi känner oss nog lite speciella pga det *ler*
Och att inte få ha varandra i vardagen är en sak, det är visserligen jättetrist men om alternativet är att inte vara en del av varandras liv alls - då finns det helt enkelt inget alternativ! Men förhoppningsvis kommer det en lösning ganska snart nu, vi vet i alla fall bättre vilka premisser som gäller vid flytt.
Som det har varit har all tid gått åt till att planera resor och jobb och plugg så vi kan vara så mycket som möjligt hos den varandra, och all tid emellan är en enda transportsträcka tills vi ses igen. Men det är det värt - alla gånger! Kärleken är det största av allt!!

Så du kan förstå att jag har svårt att se det som ett problem med 5 mil emellan... *ler* Men hur gör ni nu? Har ni samma barnveckor, eller kan ni inte ha olika veckor och bo hos den som har sina barn då? Varför kan inte barnen byta dagis? Jobbar ingen av er på orten där barnets dagis är, så kan ni flytta ihop halvvägs och lämna på dagis i samband med jobb? Och dagisperioden är ju inte så lång, snart börjar de i skolan och då måste det väl inte vara på samma ort som de gått på dagis...?
Jisses - det skulle verkligen vara mer än underbart att bara ha fem mil mellan oss!!