...på hela världen tror jag! Jag mår oerhört dåligt och helst av allt skulle jag vilja att min man försvann som det känns. Har tre killar varav jag är f-ledig med den yngsta. Egentligen förstår jag att jag är trött av nästan ett helt års sömnlösa nätter, en kille som inte vill sluta amma och som gör att jag inte kommer loss på kvällarna (vägrar välling, gröt etc). Har inga egna föräldrar i livet och svärföräldrarna hjälper inte till någonting med de äldre, har dessutom ingen vidare relation med dem - kanske just därför vad vet jag! Men även om jag förnuftsmässigt kan förstå att jag är trött och förmodligen vuxet understimulerad så reagerar jag med enorm ilska mot maken och har ingen lust att ha honom i närheten! Han gör säkert så gott han kan och hjälper till, men jag tycker han är för hård mot barnen, saknar djup ömhet och kärlek mot dem, han verkar inte fatta ett skit hur jobbigt jag har det och visar ingen empati för det. Visst, han har säkert sitt, han har precis bytt jobb och är mitt uppe i det också. Men för mig har det gått så långt att jag inte ens har någon lust att prata eller ens försöka. Visst familjerådgivning, men jag har ingen lust! Det är mitt problem - avsaknad av vilja! Jag pratar inte någonting med maken men han frågar mig inte ens hur det är, även om jag vet att han förstår att jag mår dåligt! Men kan han någongång själv försöka och inte bara alltid lämpa över på att jag skall inleda - som det alltid har varit mellan oss! Jag jag jag skall prata och ta upp problem - han verkar tro att problem löser sig med tystnad. Men det värsta är att nu har jag kommit dit - med tystnad. Är inte ett dugg bättre än honom egenligen! Men jag orkar inte och framförallt vill inte. Egentligen vill jag bara att han skall flytta, även om jag vet att det inte är någon lösning och det blir inte bättre av det. Det är en naiv längtan att straffa någon annan för att jag mår dåligt själv! Jag orkar inte ta tag i min egen situation heller - jag är för less och trött och framförallt arg! Säkert finns det någon djäkla stolhet mitt i allt detta också. Det är det värsta, jag vet det så väl och har sådan insikt om mig själv men kan inte göra något åt det! Jag vet att jag gör fel mot barnen (som jag också mest är arg på nuförtiden), men jag klarar inte av att göra något. Jag vill att någon skall komma och lyfta upp mig och säga: \"jag skall hjälpa dig\", \"jag skall göra att du mår bättre\". Naivt att tro, för så fungerar det inte - bara jag kan göra något. Men jag vill inte och orkar inte! Vad gör jag?`Sorry om det är snurrigt och virrigt det jag skrivit men jag har så mycket känslor inom mig som jag inte kan strukturera upp!
Kram
1
Jag är arg... ...på hela världen tror jag! Jag mår oerhört dåligt och helst av allt skulle jag vilja att min man försvann som det känns. Har tre killar varav jag är f-ledig med den yngsta. Egentligen förstår jag att jag är trött av nästan ett helt års sömnlösa nätter, en kille som inte vill sluta amma och som gör att jag inte kommer loss på kvällarna (vägrar välling, gröt etc). Har inga egna föräldrar i livet och svärföräldrarna hjälper inte till någonting med de äldre, har dessutom ingen vidare relation med dem - kanske just därför vad vet jag! Men även om jag förnuftsmässigt kan förstå att jag är trött och förmodligen vuxet understimulerad så reagerar jag med enorm ilska mot maken och har ingen lust att ha honom i närheten! Han gör säkert så gott han kan och hjälper till, men jag tycker han är för hård mot barnen, saknar djup ömhet och kärlek mot dem, han verkar inte fatta ett skit hur jobbigt jag har det och visar ingen empati för det. Visst, han har säkert sitt, han har precis bytt jobb och är mitt uppe i det också. Men för mig har det gått så långt att jag inte ens har någon lust att prata eller ens försöka. Visst familjerådgivning, men jag har ingen lust! Det är mitt problem - avsaknad av vilja! Jag pratar inte någonting med maken men han frågar mig inte ens hur det är, även om jag vet att han förstår att jag mår dåligt! Men kan han någongång själv försöka och inte bara alltid lämpa över på att jag skall inleda - som det alltid har varit mellan oss! Jag jag jag skall prata och ta upp problem - han verkar tro att problem löser sig med tystnad. Men det värsta är att nu har jag kommit dit - med tystnad. Är inte ett dugg bättre än honom egenligen! Men jag orkar inte och framförallt vill inte. Egentligen vill jag bara att han skall flytta, även om jag vet att det inte är någon lösning och det blir inte bättre av det. Det är en naiv längtan att straffa någon annan för att jag mår dåligt själv! Jag orkar inte ta tag i min egen situation heller - jag är för less och trött och framförallt arg! Säkert finns det någon djäkla stolhet mitt i allt detta också. Det är det värsta, jag vet det så väl och har sådan insikt om mig själv men kan inte göra något åt det! Jag vet att jag gör fel mot barnen (som jag också mest är arg på nuförtiden), men jag klarar inte av att göra något. Jag vill att någon skall komma och lyfta upp mig och säga: \"jag skall hjälpa dig\", \"jag skall göra att du mår bättre\". Naivt att tro, för så fungerar det inte - bara jag kan göra något. Men jag vill inte och orkar inte! Vad gör jag?`Sorry om det är snurrigt och virrigt det jag skrivit men jag har så mycket känslor inom mig som jag inte kan strukturera upp!
Kram
...så hade jag kunnat skriva det där själv. Igår \"tog vi upp\" ett par av problemen, bla min sömnlöshet. Jag brann av helt efter att han sovit till kl.11 igårmorse efter att ha suttit uppe halva natten framför datorn...
Imorse fick jag sovmorron och just nu mår jag som en prinsessa. Men jag vet att det säkert dröjer en månad och ett par utbrott innan det händer igen.
Även om du känner att du gör fel mot barnen, det känner jag också, så gör du det bästa du kan med dom medel du har. Kom ihåg det!
Hoppas det blir bättre snart.
Kram!
2
Oj... bortsett från amningen... ...så hade jag kunnat skriva det där själv. Igår \"tog vi upp\" ett par av problemen, bla min sömnlöshet. Jag brann av helt efter att han sovit till kl.11 igårmorse efter att ha suttit uppe halva natten framför datorn...
Imorse fick jag sovmorron och just nu mår jag som en prinsessa. Men jag vet att det säkert dröjer en månad och ett par utbrott innan det händer igen.
Även om du känner att du gör fel mot barnen, det känner jag också, så gör du det bästa du kan med dom medel du har. Kom ihåg det!
Usch, inte kul att känna så! Du låter inte bara arg, utan frustrerad och ledsen, liten och ensam. Är det så du känner dig? Det är normalt efter en tids missnöje i en relation, sömnbrist och föräldraledighet att stressen man upplever går över i ilska och uppgivenhet. Ofta känner man sig inte sedd i det arbete man utför - amning, matlagning och kärlek får man inte betalt för.
De är normala, men inte desto mindre lite farliga tankar - för dig själv... Mitt råd är att försöka få kontakt med någon som kan vara din ventil och stöd i detta. BVC brukar ha kontakt med lokala psykologteam som är vana vid den här problematiken och oftast kan erbjuda rel. snabba tider.
Jag hoppas verkligen att detta löser sig för dig. LYcka till!
3
Hej Arg! Usch, inte kul att känna så! Du låter inte bara arg, utan frustrerad och ledsen, liten och ensam. Är det så du känner dig? Det är normalt efter en tids missnöje i en relation, sömnbrist och föräldraledighet att stressen man upplever går över i ilska och uppgivenhet. Ofta känner man sig inte sedd i det arbete man utför - amning, matlagning och kärlek får man inte betalt för.
De är normala, men inte desto mindre lite farliga tankar - för dig själv... Mitt råd är att försöka få kontakt med någon som kan vara din ventil och stöd i detta. BVC brukar ha kontakt med lokala psykologteam som är vana vid den här problematiken och oftast kan erbjuda rel. snabba tider.
Jag hoppas verkligen att detta löser sig för dig. LYcka till!
sa en terapt till mig när jag tycket det var jobbigt att vara arg hela tiden (hade varit det konstant i ca ett halvår pga familjekonflikter). DEt kändes lite bättre faktiskt om man får ilskan till drivkraft istället för bromskraft så kan man göra storverk, kan du hitta rätt kanal för det? annars är mitt bästa tips rörelse t ex lämna minstingen till Pappa när han är nyammad och gå ut och ta en riktigt rask promenad i en halvtimme eller så och sedan en skön dusch en timme borde väl lillen klara sig med pappa. Vet inte om jag var till någon hjälp ville mest bara skicka några uppmuntrande rader.
Styrkekramar kommer här!!!
4
Ilska är en konstruktiv känsla sa en terapt till mig när jag tycket det var jobbigt att vara arg hela tiden (hade varit det konstant i ca ett halvår pga familjekonflikter). DEt kändes lite bättre faktiskt om man får ilskan till drivkraft istället för bromskraft så kan man göra storverk, kan du hitta rätt kanal för det? annars är mitt bästa tips rörelse t ex lämna minstingen till Pappa när han är nyammad och gå ut och ta en riktigt rask promenad i en halvtimme eller så och sedan en skön dusch en timme borde väl lillen klara sig med pappa. Vet inte om jag var till någon hjälp ville mest bara skicka några uppmuntrande rader.
Du orkar inte ta tag i nåt, orkar inte ta initiativ för att det ska bli bättre. Bara arg, ledsen, irriterad. Ingenting är roligt. Ser allt i svart utan att du riktigt själv förstår varför.
Du borde prata med nån, för du mår ju inte bra.
Sen kan det finnas problem i relationen, arbetsfördelningen osv, men det är svårt att lösa sånt om den ena (eller båda) mår för dåligt psykiskt.
Lycka till!
5
Men du... är du inte deprimerad?
Du orkar inte ta tag i nåt, orkar inte ta initiativ för att det ska bli bättre. Bara arg, ledsen, irriterad. Ingenting är roligt. Ser allt i svart utan att du riktigt själv förstår varför.
Du borde prata med nån, för du mår ju inte bra.
Sen kan det finnas problem i relationen, arbetsfördelningen osv, men det är svårt att lösa sånt om den ena (eller båda) mår för dåligt psykiskt.
men återvänder sakta men säkert tillbaka till livet! Och nu ser jag att allt inte är så dåligt här hemma trots allt, och jag vill definitivt inte bli av med min man längre!
Vad gäller amningen så hade jag samma problem. Dottern var snart ett år och åt en gång i timmen under stor del av natten. Jag ville ha hjälp av maken, han ville inte ta henne på natten (han vakade en del med storebror som inte heller sov så bra då). Vid ett rutinbesök hos läkaren på bvc så berättade jag om hur lite jag sover och att jag inte lyckas sluta amma. Hon tyckte att det var dags för pappan att gripa in. Det kändes bra att en läkare sagt så och gav mera tyngd då jag påtalade saken åt min man. Efter en del gnäll tog han dottern tre nätter. Jag slutade amma och har så småningom fått bättre nätter. Mitt råd är: KRÄV att din man tar några nätter. Du ska se att du blir en \"ny människa\" och det vinner ni båda på.
Önskar dig lycka till och att ni snabbt får det bättre! Kram
6
Jag har varit där... men återvänder sakta men säkert tillbaka till livet! Och nu ser jag att allt inte är så dåligt här hemma trots allt, och jag vill definitivt inte bli av med min man längre!
Vad gäller amningen så hade jag samma problem. Dottern var snart ett år och åt en gång i timmen under stor del av natten. Jag ville ha hjälp av maken, han ville inte ta henne på natten (han vakade en del med storebror som inte heller sov så bra då). Vid ett rutinbesök hos läkaren på bvc så berättade jag om hur lite jag sover och att jag inte lyckas sluta amma. Hon tyckte att det var dags för pappan att gripa in. Det kändes bra att en läkare sagt så och gav mera tyngd då jag påtalade saken åt min man. Efter en del gnäll tog han dottern tre nätter. Jag slutade amma och har så småningom fått bättre nätter. Mitt råd är: KRÄV att din man tar några nätter. Du ska se att du blir en \"ny människa\" och det vinner ni båda på.
Önskar dig lycka till och att ni snabbt får det bättre! Kram
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
