Hur länge ska man fortsätta hålla humöret uppe trots all sura negativism man möter???? Hur länge ska man ha den här kluvna känslan, ibland känns det helt klart att _detta funkar inte längre_...och sen kommer de varma känslor som ändå finns där för honom...han känner likadant. Vi tycker så mycket om varandra men det funkar liksom inte. Det blir inte bra. Har försökt nu i 14 år och hur många av de åren har inte varit strul egentligen?
Han upplever att jag manipulerar och får honom att kompromissa med sig själv.
Jag upplever att han kritiserar o anmärker o pikar på allt jag gör.
På kvällarna är vi i mångt o mycket i olika rum...lite trevande tar jag upp frågorna kring våra känslor och vår relation. Han klagar o beklagar sig över hur j-vligt allt är. Jag blir osäker på om det är jag som är hemsk eller om det är jobbet eller...nåt annat? Vågar inte fråga, han blir arg och säger att han har sagt allting redan så många gånger, varför ska han säga det igen?
Varför förstår jag inte vad det är som är så hemskt med mig? Varför lyssnar jag inte, kanske är det verkligen något jag borde ändra på? Kanske är det något som vore enkelt att ändra på? KAnske är jag bara inte medveten om hur jag verkar inför andra? Kanske ger jag verkligen konstiga signaler till omgivningen, har frågat några jag kan fråga om sånt men de kanske inte vågar säga sanningen; att jag ger intryck av att vara dum i huvudet och jätteosmart som han säger...
Samtidigt, han är så bra på många sätt. Anstränger sig verkligen för att vara glad med barnet. Barnet älskar när mamma o pappa är hemma samtidigt eller vi gör utflykter eller nåt annat. Barnet är 3...
Jag skulle nog kunna leva nästan såhär, för barnet, i någon slags kall harmoni, vänskapligt, utan gräl men också utan kärlek som det känns just nu.
Men vill jag vara den förebilden för barnet? Vill jag egentligen inte att barnet ska se att föräldrar älskar varandra, pussar varann, tar i varann, inte bara i barnet..?
åååh vad skönt att skriva av sig...!
1
*suck* många många gånger om Hur länge ska man fortsätta hålla humöret uppe trots all sura negativism man möter???? Hur länge ska man ha den här kluvna känslan, ibland känns det helt klart att _detta funkar inte längre_...och sen kommer de varma känslor som ändå finns där för honom...han känner likadant. Vi tycker så mycket om varandra men det funkar liksom inte. Det blir inte bra. Har försökt nu i 14 år och hur många av de åren har inte varit strul egentligen?
Han upplever att jag manipulerar och får honom att kompromissa med sig själv.
Jag upplever att han kritiserar o anmärker o pikar på allt jag gör.
På kvällarna är vi i mångt o mycket i olika rum...lite trevande tar jag upp frågorna kring våra känslor och vår relation. Han klagar o beklagar sig över hur j-vligt allt är. Jag blir osäker på om det är jag som är hemsk eller om det är jobbet eller...nåt annat? Vågar inte fråga, han blir arg och säger att han har sagt allting redan så många gånger, varför ska han säga det igen?
Varför förstår jag inte vad det är som är så hemskt med mig? Varför lyssnar jag inte, kanske är det verkligen något jag borde ändra på? Kanske är det något som vore enkelt att ändra på? KAnske är jag bara inte medveten om hur jag verkar inför andra? Kanske ger jag verkligen konstiga signaler till omgivningen, har frågat några jag kan fråga om sånt men de kanske inte vågar säga sanningen; att jag ger intryck av att vara dum i huvudet och jätteosmart som han säger...
Samtidigt, han är så bra på många sätt. Anstränger sig verkligen för att vara glad med barnet. Barnet älskar när mamma o pappa är hemma samtidigt eller vi gör utflykter eller nåt annat. Barnet är 3...
Jag skulle nog kunna leva nästan såhär, för barnet, i någon slags kall harmoni, vänskapligt, utan gräl men också utan kärlek som det känns just nu.
Men vill jag vara den förebilden för barnet? Vill jag egentligen inte att barnet ska se att föräldrar älskar varandra, pussar varann, tar i varann, inte bara i barnet..?
Jag har också länge gått och accepterat att vi lever som kompisar mer än som ett gift par. Jag har accepterat det för jag värderar det högt att hålla ihop för barnen - rätt eller fel, jag vet inte.
Det är han som har börjat ifrågasätta vårt sätt att leva, han vill inte leva \"parallella liv\". Jag har hittills tryckt undan dessa känslor och mest fokuserat på att vara praktisk. Men nu börjar andra känslor komma upp till ytan och situationen börjar kännas ohållbar och jag känenr att jag sviker både honom och mig själv om jag inte är ärlig med hur jag känner. Och hur känner jag? Ja, attraktionen är borta, sedan länge, jag inser det nu, och börjar inse att det kanske inte är så bra i ett äktenskap/relation. Det är en sak med tillfälliga svackor, men i längden?
Jag har inte tänkt klart på det här, går mest omkring med en stor klump i magen och känner mig villrådig. Hur gör man? Varken mina eller hans föräldrar har separerat, det känns som att man sviker dem med om man går skilda vägar....
Det här var kanske ingen hjälp för dig, vill bara säga att jag vet hur du känner, det är ingen lätt situation, men försök att vara så ärlig som möjligt är nog mitt bästa råd, mot honom och mot dig själv. Jag ska försöka göra detsamma.
Kram och lycka till!
2
Känner igen m ig Jag har också länge gått och accepterat att vi lever som kompisar mer än som ett gift par. Jag har accepterat det för jag värderar det högt att hålla ihop för barnen - rätt eller fel, jag vet inte.
Det är han som har börjat ifrågasätta vårt sätt att leva, han vill inte leva \"parallella liv\". Jag har hittills tryckt undan dessa känslor och mest fokuserat på att vara praktisk. Men nu börjar andra känslor komma upp till ytan och situationen börjar kännas ohållbar och jag känenr att jag sviker både honom och mig själv om jag inte är ärlig med hur jag känner. Och hur känner jag? Ja, attraktionen är borta, sedan länge, jag inser det nu, och börjar inse att det kanske inte är så bra i ett äktenskap/relation. Det är en sak med tillfälliga svackor, men i längden?
Jag har inte tänkt klart på det här, går mest omkring med en stor klump i magen och känner mig villrådig. Hur gör man? Varken mina eller hans föräldrar har separerat, det känns som att man sviker dem med om man går skilda vägar....
Det här var kanske ingen hjälp för dig, vill bara säga att jag vet hur du känner, det är ingen lätt situation, men försök att vara så ärlig som möjligt är nog mitt bästa råd, mot honom och mot dig själv. Jag ska försöka göra detsamma.
ja att vara ärlig mot sig själv låter bra men det är ju så svårt att veta vad man vill och känner själv egentligen...och så det där med man vet vad man har men inte vad man får...kram o lycka till tillbaka!
3
tack... ja att vara ärlig mot sig själv låter bra men det är ju så svårt att veta vad man vill och känner själv egentligen...och så det där med man vet vad man har men inte vad man får...kram o lycka till tillbaka!
skulle precis skriva om mina problem och blir lite rädd när jag läser ditt inlägg! Det är precis min/vår situation!!!?? kunde inte skriva det bättre själv. vi har två barn och har redan varit sepereade en gång men \"hittade\" tillbaka till varann igen men trots allt så har vi inte vårdat vår relation ändå för nu sitter vi här igen....vi skulle på fest i påsk men ställt in då vi inte känner för att leka \"lyckliga familjen\"...ska försöka prata ut istället. tänker på dig.
5
va?! skulle precis skriva om mina problem och blir lite rädd när jag läser ditt inlägg! Det är precis min/vår situation!!!?? kunde inte skriva det bättre själv. vi har två barn och har redan varit sepereade en gång men \"hittade\" tillbaka till varann igen men trots allt så har vi inte vårdat vår relation ändå för nu sitter vi här igen....vi skulle på fest i påsk men ställt in då vi inte känner för att leka \"lyckliga familjen\"...ska försöka prata ut istället. tänker på dig.
Vi åkte tillsammans iväg till släktingar och han såg trist ut men höll minen hjälpligt uppe hela helgen. Sen när vi kom hem satte han sig direkt vid datorn (inget ovanligt) och när jag kom in såg jag av en händelse att han kollade på lägenheter för uthyrning. Jag sa inget, inte han heller, efter det har vi inte pratat mycket.
*jobbigt*
6
hur gick det? hade ni nåt samtal...hur slutade det?
Vi åkte tillsammans iväg till släktingar och han såg trist ut men höll minen hjälpligt uppe hela helgen. Sen när vi kom hem satte han sig direkt vid datorn (inget ovanligt) och när jag kom in såg jag av en händelse att han kollade på lägenheter för uthyrning. Jag sa inget, inte han heller, efter det har vi inte pratat mycket.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
