Trots allt som har hänt oss så är jag sugen på fler barn. Fast det blir nog inga, måste ju ha råd med dom oxå!. haha. Nu är vi 5 pers i familjen, det räcker nog så.
Hur känner ni för syskon?, är det ett tabubelagt ämne i matbordet?...hur känner ni?
Jag kan känna att jag vill ha revansch!
1
fler barn? Trots allt som har hänt oss så är jag sugen på fler barn. Fast det blir nog inga, måste ju ha råd med dom oxå!. haha. Nu är vi 5 pers i familjen, det räcker nog så.
Hur känner ni för syskon?, är det ett tabubelagt ämne i matbordet?...hur känner ni?
Jag kan känna att jag vill ha revansch!
skulle gärna vilja ha fler barn. Däremot så finns inte orken. Det skulle inte vara rättvist mot någon i vår familj så som det ser ut idag. Douglas tar så mycket tid och ork. Men, vem vet om några år när han är äldre.
Däremot är jag livrädd och vet inte om jag egentligen vågar försöka få fler barn. Det har varit så mycket strul med båda barnen så då fasar jag för vad som skulle hända nästa gång. För att inte tala om att man måste ta sig genom en förlossning till.
2
Jag skulle gärna vilja ha fler barn. Däremot så finns inte orken. Det skulle inte vara rättvist mot någon i vår familj så som det ser ut idag. Douglas tar så mycket tid och ork. Men, vem vet om några år när han är äldre.
Däremot är jag livrädd och vet inte om jag egentligen vågar försöka få fler barn. Det har varit så mycket strul med båda barnen så då fasar jag för vad som skulle hända nästa gång. För att inte tala om att man måste ta sig genom en förlossning till.
Har en son på 6 år och så lilla Ellen, tre mån nu. Nu är vi klara med barnalstrandet, en av varje kön och jag känner inte för att utmana ödet en gång till. Sonen föddes visserligen i rätt tid och allt gick som på räls under grav. MEN Ellen gav mig jättejobbiga gravmånader med mycket oro och ångest och på det neotiden. Vi är så tacksamma för det vi har, men man ska ju aldrig säga aldrig...
3
Vi är klara nu! ? Hej!
Har en son på 6 år och så lilla Ellen, tre mån nu. Nu är vi klara med barnalstrandet, en av varje kön och jag känner inte för att utmana ödet en gång till. Sonen föddes visserligen i rätt tid och allt gick som på räls under grav. MEN Ellen gav mig jättejobbiga gravmånader med mycket oro och ångest och på det neotiden. Vi är så tacksamma för det vi har, men man ska ju aldrig säga aldrig...
...men är också väldigt rädd för att ge mig in i det igen. Det är alltid något som går mer eller mindre fel för oss och jag kan bara inte föreställa mig en normal graviditet, förlossning/snitt och sedan ett friskt barn. Utan jag förväntar mig att något kommer gå fel och jag vet inte om jag orkar med att gå och bära på den skräcken en gång till.
När Ellen var ca 7månader blev jag gravid igen, inte helt planerat men inte heller helt oplanerat. Vi ville ha fler barn, men jag var väldigt rädd. Jag mådde väldigt dåligt under hela graviditeten, förträngde nästan att jag var gravid. Hade mycket problem med både foglossningar och svåra smärtor i gamla snittet. Sen gick inte snittet så bra (bedövningen tog inte riktigt) och även om Elsa inte direkt var dålig, så mådde hon inte heller bra när hon föddes.
Så nu har vi i familjen makens ängladotter, vår lilla miniängel (sent missfall), Ellens mardrömsförlossning, sjukdom och Neo-tid och så en ytterligare en graviditet/förlossning som i och för sig slutade väl, men inte direkt var något jag vill gå igenom igen. Vad kommer hända nästa gång? Kommer jag dö? Kommer barnet dö? Kommer barnet ha en svår sjukdom? Jag kan inte tro att det skulle kunna gå bra och jag vet faktiskt inte om jag orkar igenom något sådant igen, jag tror jag förlorar mig totalt då.
Jag funderar jättemycket på det här, för jag vill verkligen ha fler barn. Men ska jag våga hoppa och hoppas att allt går som det ska? Åtminstone på ett ungefär...?
6
Jag vill väldigt gärna ha fler ...men är också väldigt rädd för att ge mig in i det igen. Det är alltid något som går mer eller mindre fel för oss och jag kan bara inte föreställa mig en normal graviditet, förlossning/snitt och sedan ett friskt barn. Utan jag förväntar mig att något kommer gå fel och jag vet inte om jag orkar med att gå och bära på den skräcken en gång till.
När Ellen var ca 7månader blev jag gravid igen, inte helt planerat men inte heller helt oplanerat. Vi ville ha fler barn, men jag var väldigt rädd. Jag mådde väldigt dåligt under hela graviditeten, förträngde nästan att jag var gravid. Hade mycket problem med både foglossningar och svåra smärtor i gamla snittet. Sen gick inte snittet så bra (bedövningen tog inte riktigt) och även om Elsa inte direkt var dålig, så mådde hon inte heller bra när hon föddes.
Så nu har vi i familjen makens ängladotter, vår lilla miniängel (sent missfall), Ellens mardrömsförlossning, sjukdom och Neo-tid och så en ytterligare en graviditet/förlossning som i och för sig slutade väl, men inte direkt var något jag vill gå igenom igen. Vad kommer hända nästa gång? Kommer jag dö? Kommer barnet dö? Kommer barnet ha en svår sjukdom? Jag kan inte tro att det skulle kunna gå bra och jag vet faktiskt inte om jag orkar igenom något sådant igen, jag tror jag förlorar mig totalt då.
Jag funderar jättemycket på det här, för jag vill verkligen ha fler barn. Men ska jag våga hoppa och hoppas att allt går som det ska? Åtminstone på ett ungefär...?
Ångrade frågan nästan direkt när jag skickade ut den. klart det känns hemskt att börja om igen....Ni med ängla-medlemmar också!... jag har nog inte fattat att det kan gå SÅ illa. förlåt mig.
7
förlåt det var inte meningen att dra upp en reva....:-(
Ångrade frågan nästan direkt när jag skickade ut den. klart det känns hemskt att börja om igen....Ni med ängla-medlemmar också!... jag har nog inte fattat att det kan gå SÅ illa. förlåt mig.
det är absolut inte någon fara! Inte för min del i alla fall! Det är så skönt att kunna skriva om det/prata av sig någonstans ibland. Det känns inte som andra förstår. De som har haft perfekta graviditeter och förlossningar och allt har gått så bra - hur ska de kunna förstå att graviditeter och förlossningar är det värsta jag kan tänka mig? Men ni här inne, ni förstår kanske på ett ungefär...?
8
Men du, det är absolut inte någon fara! Inte för min del i alla fall! Det är så skönt att kunna skriva om det/prata av sig någonstans ibland. Det känns inte som andra förstår. De som har haft perfekta graviditeter och förlossningar och allt har gått så bra - hur ska de kunna förstå att graviditeter och förlossningar är det värsta jag kan tänka mig? Men ni här inne, ni förstår kanske på ett ungefär...?
vi förstår...det är ju just därför jag skämms!.
Tror inte du tog illa vid dig av ditt sista inlägg att dömma...tack för det. Vill inte såra någon.
9
jodå vi förstår...det är ju just därför jag skämms!.
Tror inte du tog illa vid dig av ditt sista inlägg att dömma...tack för det. Vill inte såra någon.
Nog ska vi ha fler barn! Jag kan tänka att även om Adams neo-tid var subjektivt _mycket_ längre än två veckor är det helt fantastiskt att han finns. Jag är, litegrann som Lin skriver, mer medveten om vad förtvivlat mycket som kan gå fel. Jag hoppas att få det stöd jag behöver nästa gång, att kanske möta mina rädslor innan, för att tvåan inte ska kännas som en deja-vu på Adams födsel.
10
jodå! Nog ska vi ha fler barn! Jag kan tänka att även om Adams neo-tid var subjektivt _mycket_ längre än två veckor är det helt fantastiskt att han finns. Jag är, litegrann som Lin skriver, mer medveten om vad förtvivlat mycket som kan gå fel. Jag hoppas att få det stöd jag behöver nästa gång, att kanske möta mina rädslor innan, för att tvåan inte ska kännas som en deja-vu på Adams födsel.
Jag skulle aldrig våga gå igenom en graviditet igen.
Först kämpade vi i 2,5 år och blev tillslut gravida vid vår 2:a IVF(provrör).
Att hålla på med IVF är otroligt jobbig så bara det är avskräckande.
Sen började jag störtblöda i vecka 8 och det höll i sig till v 20-22 nånting. Var sängliggande större delen av den tiden.
Sen förres barnen v 26 och vi var på neo i över 3 månader....
Jag gör inte om det igen...
12
Aldrig mer! Jag skulle aldrig våga gå igenom en graviditet igen.
Först kämpade vi i 2,5 år och blev tillslut gravida vid vår 2:a IVF(provrör).
Att hålla på med IVF är otroligt jobbig så bara det är avskräckande.
Sen började jag störtblöda i vecka 8 och det höll i sig till v 20-22 nånting. Var sängliggande större delen av den tiden.
Sen förres barnen v 26 och vi var på neo i över 3 månader....
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
