När man blivit vänner... (långt)

[Vilse i pannkakan]

Hej!

Ny här. Lever sedan 15 år tillsammans med min man, jag är 42, han 46. Två barn, 14 och 7.

vi har halkat över i någon konstig vänskapsfas... Eller jag har (enligt honom har han känslor kvar...) och skulle i princip lika gärna bo tillsammans med min bror, för jag älskar dem båda på samma sätt...

Vi har i princip inget sexuellt samliv, senaste gången vi hade sex var i februari 2001 (ja, det är sant)... Men som sagt var, vänskap har vi, men jag känner att det räcker inte... och jag har nu utan framgång försökt starta upp alla andra känslor igen, men det går inte... Vill tillägga att jag har aldrig varit otrogen, och inte han heller, vad jag vet.

För några månader sedan var jag på tjänsteresa och \"sprang\" bokstavligen på min andra halva... Jag vet, det låter patetiskt och hamnar nog lätt på floskeltoppen..

Vad sjutton gör man när allt stämmer... och då menar jag verkligen allt... Livsåskådning. När vi umgång så bara funkar allt... det finns inget som jag inte vågar/vill säga och vi kan diskutera allt helt öppet..

Min man och jag diskuterar skilsmässa (han vet inte om \"den andra halvan\") och helt plötsligt är min man resonabel, börjar påminna om mannen jag en gång blev förälskad i... han dricker mindre (vilket varit ett av våra problem). men jag kan fortfarande inte starta om de sexuella känslorna... Vad sjutton gör jag??

Behöver skriva av mig... tar gärna emot feedback och funderingar... återkommer säkert :-)

[Olycklig.]

Jag tycker att det låter underbart att du träffat din andra hälft. Följ ditt hjärta. Du verkar ju ändå ha en bra sambo som du nog ska kunna samarbeta med vad det gäller allt det praktiska amt barnen. Men passionen verkar ju ha försvunnit för er och det går inte att krama vatten ur en sten. Jag vet. Lycka till med din andra hälft/själsfrände.