Jag har problem med min mans bror och hans fru. Ända sen vår son, som nu är sju månader, var tre veckor har de krävt att vi ska lämna honom hemma hos dem så att de får \"umgås\" med vår son utan oss. De har tre egna barn och vill gärna uppfostra vår son med känns det som. De är vana att bestämma på sina jobb och även privat men det har inte varit ett problem förut. Jag tycker att det är viktigt att vår kille får en bra relation med sina kusiner och sin farbror och faster men att det kan vänta lite tills han blir äldre att han ska vara där själv. Nu känner jag nästan att jag inte orkar träffa dem för de tjatar varje gång om att nu måste ni faktiskt lämna lillen till oss. Nu har svärmor börjat knorra också för att vi inte gör dem till viljes (hon har varit barnvakt hemma hos oss).
Är jag självisk som inte \"delar med mig\"? När har ni börjat lämnat era barn hemma hos andra än era föräldrar på kvällen? Vore tacksam för lite perspektiv på detta.
1
Lämna bebis hos släkten Jag har problem med min mans bror och hans fru. Ända sen vår son, som nu är sju månader, var tre veckor har de krävt att vi ska lämna honom hemma hos dem så att de får \"umgås\" med vår son utan oss. De har tre egna barn och vill gärna uppfostra vår son med känns det som. De är vana att bestämma på sina jobb och även privat men det har inte varit ett problem förut. Jag tycker att det är viktigt att vår kille får en bra relation med sina kusiner och sin farbror och faster men att det kan vänta lite tills han blir äldre att han ska vara där själv. Nu känner jag nästan att jag inte orkar träffa dem för de tjatar varje gång om att nu måste ni faktiskt lämna lillen till oss. Nu har svärmor börjat knorra också för att vi inte gör dem till viljes (hon har varit barnvakt hemma hos oss).
Är jag självisk som inte \"delar med mig\"? När har ni börjat lämnat era barn hemma hos andra än era föräldrar på kvällen? Vore tacksam för lite perspektiv på detta.
...hos andra än era föräldrar...
För en faster och farbror är ju nästan lika nära släkt och en granne som barnet ser dagligen kan ju vara en större trygghet än tex en mormor man träffar en gång i månaden...
Min dotter var sju veckor första gången vi hade \"lång\" barnvakt...fyra timmar tror jag (tills brösten inte stod ut längre att inte bli urmjölkade...) Sonen kommer jag inte ihåg, men han var sem månader när han åkte buss med en ytlig bekant till sin mormor och stannade där två -tre dagar tror jag...Båda mina barn är otroligt trygga och stabila.
Funderade så hur läkaren kunde se på min lilla flicka när hon var tre månader att hon var en väldigt trygg bebis (vad ser de det på tro?) så någon större skada tog hon inte...
Jag tror inte något barn tar skada av att bli \"bortlämnade\" några få timmar, men förutsättning att föräldrarna är trygga med att göra det. Då känner barnet av tryggheten tror jag...
Är man däremot orolig och osäker på om det är rätt...då läser barnet av det som en sugsvamp och är därmed också oroligare av att bli bortlämnad...
Så känner du dig otrygg med att lämna bort din baby, så ska du inte göra det!
Men räkna heller inte med så mycket stöd och förståelse om ni sedan går på knäna av trötthet eller när babyn är sjuk. Hade en svägerska som inte kunde låta oss ta hand om deras 9-månaders baby en endaste natt för att de skulle få sova, för det var ett kolikbarn och de var helt slutkörda och vi erbjöd oss för de vuxnas skull inte för att VI hade behov av att umgås med deras son, men si det fick vi inte om vi inte sov där (och då undrade jag vad hjälp det skulle ge om babyn skrek ch de hörde att vi inte fick tyst på honom!) När de nekade oss att hjälpa dem så slutade vi att tycka synd om de också, fast det givetvis var synd om de...i dubbel bemärkelse som inte heller var kapabla att ta emot hjälp.
När lillebror var på väg och mamman inte kunde vara ute p.g.a. foglossning så erbjöd vi oss att ta storebror till en djurpark 7 kilometer från hemmet en dag för att avlasta henne och för att pojken (då två år) skulle få komma ut i friska luften (givetvis hade inte pappan lust/möjlighet att hjälpa sin sjuka fru p.g.a. ett viktigt jobb) Men si,,,vi fick inte köra deras barn i vår bil...vi fick bara gå till närmaste lekpark, vilket vi givetvis gjorde, men var inte så sugna på att erbjuda oss mer...som du förstår...
3
Förstår eg. inte det där med... ...hos andra än era föräldrar...
För en faster och farbror är ju nästan lika nära släkt och en granne som barnet ser dagligen kan ju vara en större trygghet än tex en mormor man träffar en gång i månaden...
Min dotter var sju veckor första gången vi hade \"lång\" barnvakt...fyra timmar tror jag (tills brösten inte stod ut längre att inte bli urmjölkade...) Sonen kommer jag inte ihåg, men han var sem månader när han åkte buss med en ytlig bekant till sin mormor och stannade där två -tre dagar tror jag...Båda mina barn är otroligt trygga och stabila.
Funderade så hur läkaren kunde se på min lilla flicka när hon var tre månader att hon var en väldigt trygg bebis (vad ser de det på tro?) så någon större skada tog hon inte...
Jag tror inte något barn tar skada av att bli \"bortlämnade\" några få timmar, men förutsättning att föräldrarna är trygga med att göra det. Då känner barnet av tryggheten tror jag...
Är man däremot orolig och osäker på om det är rätt...då läser barnet av det som en sugsvamp och är därmed också oroligare av att bli bortlämnad...
Så känner du dig otrygg med att lämna bort din baby, så ska du inte göra det!
Men räkna heller inte med så mycket stöd och förståelse om ni sedan går på knäna av trötthet eller när babyn är sjuk. Hade en svägerska som inte kunde låta oss ta hand om deras 9-månaders baby en endaste natt för att de skulle få sova, för det var ett kolikbarn och de var helt slutkörda och vi erbjöd oss för de vuxnas skull inte för att VI hade behov av att umgås med deras son, men si det fick vi inte om vi inte sov där (och då undrade jag vad hjälp det skulle ge om babyn skrek ch de hörde att vi inte fick tyst på honom!) När de nekade oss att hjälpa dem så slutade vi att tycka synd om de också, fast det givetvis var synd om de...i dubbel bemärkelse som inte heller var kapabla att ta emot hjälp.
När lillebror var på väg och mamman inte kunde vara ute p.g.a. foglossning så erbjöd vi oss att ta storebror till en djurpark 7 kilometer från hemmet en dag för att avlasta henne och för att pojken (då två år) skulle få komma ut i friska luften (givetvis hade inte pappan lust/möjlighet att hjälpa sin sjuka fru p.g.a. ett viktigt jobb) Men si,,,vi fick inte köra deras barn i vår bil...vi fick bara gå till närmaste lekpark, vilket vi givetvis gjorde, men var inte så sugna på att erbjuda oss mer...som du förstår...
Och jag förstår att du tycker det är jobbigt. Man vill ha den lille för sig själv, sedan växer de upp och blir stora fort, särskilt jobbigt är det om det är första barnet..
Jag tycker du ska gå på din magkänsla, vill du inte så vill du inte. Tids nog kan släkten sitta barnvakt när du känner dig redo.
Jag har två barn och första barnet drog jag mig länge för att ha barnvakt, men jag blev också mer anti dessto mer släkten tjatade. Första fick sova över när han själv sa att han ville och det har alltid gått utan problem.
Andra barnet hade vi barnvakt tidigare fast då hade han ju storebrorsan. Jag är fortfarande tveksam till min mans moster som vi träffar två- tre gånger om året. De vill gärna att barnen sover över men jag är inte säker på att den lille vill detta, han går inte gärna till dem och därför har de fått sitta än så länge hemma hos oss.
Så fortfarnde har jag lite ångest över att lämna.
Ska jag vara ärligt så har det aldrig varit några problem när någon suttit barnvakt utan det är mer nog ens egna seperationsångest.. ;)
4
Har haft det likadant.. (långt) Och jag förstår att du tycker det är jobbigt. Man vill ha den lille för sig själv, sedan växer de upp och blir stora fort, särskilt jobbigt är det om det är första barnet..
Jag tycker du ska gå på din magkänsla, vill du inte så vill du inte. Tids nog kan släkten sitta barnvakt när du känner dig redo.
Jag har två barn och första barnet drog jag mig länge för att ha barnvakt, men jag blev också mer anti dessto mer släkten tjatade. Första fick sova över när han själv sa att han ville och det har alltid gått utan problem.
Andra barnet hade vi barnvakt tidigare fast då hade han ju storebrorsan. Jag är fortfarande tveksam till min mans moster som vi träffar två- tre gånger om året. De vill gärna att barnen sover över men jag är inte säker på att den lille vill detta, han går inte gärna till dem och därför har de fått sitta än så länge hemma hos oss.
Så fortfarnde har jag lite ångest över att lämna.
Ska jag vara ärligt så har det aldrig varit några problem när någon suttit barnvakt utan det är mer nog ens egna seperationsångest.. ;)
Måste det vara på dina villkor för att du ska se nå´n mening med det? Vad är det för fel att sova över hos kolikfamiljen om de nu känner att det vore det bästa för dem? Eller att gå till lekparken och helt enkelt låta bli att sura för att ni inte fick åka iväg och titta på djuren? Menar du verkligen att de inte fick vare sig hjälp eller sympati från er bara för att de inte ville lämna iväg sina barn på era villkor?
5
Men vad är det för sätt? Måste det vara på dina villkor för att du ska se nå´n mening med det? Vad är det för fel att sova över hos kolikfamiljen om de nu känner att det vore det bästa för dem? Eller att gå till lekparken och helt enkelt låta bli att sura för att ni inte fick åka iväg och titta på djuren? Menar du verkligen att de inte fick vare sig hjälp eller sympati från er bara för att de inte ville lämna iväg sina barn på era villkor?
Vill du inte lämna ditt barn behöver du inte göra det. Punkt slut. Bra relationer kan man få ändå. De behöver inte inledas under livets första veckor, månader eller ens år. Och det behöver inte innebära att föräldrarna inte får vara med.
Men jag tycker att du ska vara helt säker på varför du känner som du gör. Hade det t ex varit skillnad om det var DIN bror och DIN mamma som ville ha hand om lillkillen? Vad säger pojkens pappa om saken?
6
De ska inte kräva någonting! Vill du inte lämna ditt barn behöver du inte göra det. Punkt slut. Bra relationer kan man få ändå. De behöver inte inledas under livets första veckor, månader eller ens år. Och det behöver inte innebära att föräldrarna inte får vara med.
Men jag tycker att du ska vara helt säker på varför du känner som du gör. Hade det t ex varit skillnad om det var DIN bror och DIN mamma som ville ha hand om lillkillen? Vad säger pojkens pappa om saken?
Om ni vill lämna ert barn gör ni det annars låter ni bli. Simple as that! Fattar inte hur folk kan tycka att de har rätt till andras barn!
7
Ni måste inget Om ni vill lämna ert barn gör ni det annars låter ni bli. Simple as that! Fattar inte hur folk kan tycka att de har rätt till andras barn!
Det där får mina sektvarningsvibbar att signalera.
När man är förälder har man RÄTT att vara självisk när det gäller sitt eget barn. Det är ju då man INTE behöver \"dela med\" sig på något sätt.
Du har all rätt att neka, och det där får mig att tänka på vissa typer av sekter där man hjärntvättar andra för att få \"alla att tänka samma sak\"...
Ärligt så hade jag brytit totalt med sånna människor. Det är verkligen höjden av egoism och människoförakt mot dig. De har ingen som helst rätt att kräva något som har med ditt barn att göra.
Ska man knyta an relationer (som mellan släktingar eller vilka människor som helst) så måste man FÖRTJÄNA det, inte att \"träna in\" den funktionen på något vis.
Vi lämnade inte bort våra barn till någons föräldrar förrän de var flera år gamla. Behövde vi barnvakt så fick de åka hem till oss och barnen sov i sina egna trygga sängar hela natten.
Så glöm ordet \"självisk\" när det gäller dig, det här är inte frågan om att dela med sig av någon vara eller sin ekonomi, det är frågan om en liten minimänniska som behöver sina föräldrar mest i hela världen. Kusiner och andra får träffa din son när det passar er, och på era villkor eftersom det är NI som avgör vad som är bäst för ert barn eller inte. Det kan inte din svåger och svägerska avgöra. De får sköta sitt och ni sköter ert.
Man kan ju vända på det och undra varför de inte erbjuder ER att fostra era barn??? Varför kan inte alla 3 kusiner sova hos er hela helger UTAN sina föräldrar???
Fundera på varför de inte har diskuterat den varianten. Och det kan jag svara på direkt att det är för att det är de VUXNA som vill ha kontroll och makt. Skulle det vara sina egna barn de tänkte på så hade de likagärna kunnat lämna över dem till er utan att själva delta.
Tipset är att du inte går in i diskussioner varför du vill vara med ditt barn själv. Säg bara att \"jag återkommer när jag anser att mitt barn kan lämnas bort till er, och det är inget jag diskuterar vidare, och detta är något ni som 3-barnföräldrar själva egentligen också begriper\".
Behöver du mer stöd så kontakta BVC och psykologen där, så får du mer stöd bakom att INTE lämna bort ditt barn utan att själv vara närvarande. (Det har med tidiga separationer att göra som faktiskt följer med resten av livet sedan.)
Men ge dig inte. Lämna inte bort ditt barn om du inte själv vill, det har du all rätt i världen att neka till!!!
Ditt barn är tryggast hos dig och sin pappa!!!
8
Sektvarning känns det som! Det där får mina sektvarningsvibbar att signalera.
När man är förälder har man RÄTT att vara självisk när det gäller sitt eget barn. Det är ju då man INTE behöver \"dela med\" sig på något sätt.
Du har all rätt att neka, och det där får mig att tänka på vissa typer av sekter där man hjärntvättar andra för att få \"alla att tänka samma sak\"...
Ärligt så hade jag brytit totalt med sånna människor. Det är verkligen höjden av egoism och människoförakt mot dig. De har ingen som helst rätt att kräva något som har med ditt barn att göra.
Ska man knyta an relationer (som mellan släktingar eller vilka människor som helst) så måste man FÖRTJÄNA det, inte att \"träna in\" den funktionen på något vis.
Vi lämnade inte bort våra barn till någons föräldrar förrän de var flera år gamla. Behövde vi barnvakt så fick de åka hem till oss och barnen sov i sina egna trygga sängar hela natten.
Så glöm ordet \"självisk\" när det gäller dig, det här är inte frågan om att dela med sig av någon vara eller sin ekonomi, det är frågan om en liten minimänniska som behöver sina föräldrar mest i hela världen. Kusiner och andra får träffa din son när det passar er, och på era villkor eftersom det är NI som avgör vad som är bäst för ert barn eller inte. Det kan inte din svåger och svägerska avgöra. De får sköta sitt och ni sköter ert.
Man kan ju vända på det och undra varför de inte erbjuder ER att fostra era barn??? Varför kan inte alla 3 kusiner sova hos er hela helger UTAN sina föräldrar???
Fundera på varför de inte har diskuterat den varianten. Och det kan jag svara på direkt att det är för att det är de VUXNA som vill ha kontroll och makt. Skulle det vara sina egna barn de tänkte på så hade de likagärna kunnat lämna över dem till er utan att själva delta.
Tipset är att du inte går in i diskussioner varför du vill vara med ditt barn själv. Säg bara att \"jag återkommer när jag anser att mitt barn kan lämnas bort till er, och det är inget jag diskuterar vidare, och detta är något ni som 3-barnföräldrar själva egentligen också begriper\".
Behöver du mer stöd så kontakta BVC och psykologen där, så får du mer stöd bakom att INTE lämna bort ditt barn utan att själv vara närvarande. (Det har med tidiga separationer att göra som faktiskt följer med resten av livet sedan.)
Men ge dig inte. Lämna inte bort ditt barn om du inte själv vill, det har du all rätt i världen att neka till!!!
Ditt barn är tryggast hos dig och sin pappa!!!
Givetvis så gick vi till lekparken (fast vi surade lite över att de inte kunde låta någon annan skjutsa pojken...och vi var ju inte vilka som helst...och jag vet att farfar också var ledsen över att han aldrig fick \"ta\" barnbarnen och åka på roliga saker som cirkus och så p.g.a. bilkörningen)
Vi var där länge och hon var tacksam...men vi tappade lusten...p.g.a. att hon var så orolig hela tiden...
När farmor skulle vara barnvakt så fick hon en lång lista på HUR hon skulle göra när hon skulle natta pojken...t.o.m. hur han skulle smekas på ryggen och så...fast hon haft en hel hög med ungar själv...
Av oss har hon aldrig fått listor och barnen har alltid somnat ändå...för inte måste farmor göra precis som mamma...eller?
Kanske är det bara jag som är för obunden till mina barn...och min svägerska som är normal...men jag tycker inte att det är konstigt att man tappar lusten om man har helt olika inställning. Om man har mycket olika uppfattning om barnuppfostran, så ÄR det jobbigt att umgås och hjälpa varandra...
Vi försökte...på olika sätt...erbjöd oss t.o.m. att ta emot deras sjuka barn när de behövde jobba...men se...då kände inte kusinen oss tillräckligt...det var bara farmor som dög...
Å andra sidan har de aldrig erbjudit oss hjälp heller fast min man låg på sjukhus i fyra veckor när barnen var små...inte ens en middag...så det är väl bara att inse att vi aldrig kommer att bli \"tighta\" fast jag sörjer det och mina barn träffar kusinerna på min sida som bor 25 mil bort oftare än de jämnåriga i samma samhälle...det säger väl allt och är tragiskt...
Jag kan förklara närmare varför jag inte ville sova hos dem också, men känner att jag skrivit så mycket redan. Vill du inte ha hjälp som erbjuds så sitt kvar med dina problem då...var väl lite hårddraget som jag kände det...tyvärr...för hon slet hårt med sitt \"överbeskyddande\"...och borde ha tvingats till avlastning...men inte av mig...utan av hennes man, hennes mamma eller någon läkare...jag kunde inte annat än erbjuda det vi kunde hjälpa till med...men det var inte uppskattat...så vi ledsnade...som du förstår...
9
Japp...i stort sett... Givetvis så gick vi till lekparken (fast vi surade lite över att de inte kunde låta någon annan skjutsa pojken...och vi var ju inte vilka som helst...och jag vet att farfar också var ledsen över att han aldrig fick \"ta\" barnbarnen och åka på roliga saker som cirkus och så p.g.a. bilkörningen)
Vi var där länge och hon var tacksam...men vi tappade lusten...p.g.a. att hon var så orolig hela tiden...
När farmor skulle vara barnvakt så fick hon en lång lista på HUR hon skulle göra när hon skulle natta pojken...t.o.m. hur han skulle smekas på ryggen och så...fast hon haft en hel hög med ungar själv...
Av oss har hon aldrig fått listor och barnen har alltid somnat ändå...för inte måste farmor göra precis som mamma...eller?
Kanske är det bara jag som är för obunden till mina barn...och min svägerska som är normal...men jag tycker inte att det är konstigt att man tappar lusten om man har helt olika inställning. Om man har mycket olika uppfattning om barnuppfostran, så ÄR det jobbigt att umgås och hjälpa varandra...
Vi försökte...på olika sätt...erbjöd oss t.o.m. att ta emot deras sjuka barn när de behövde jobba...men se...då kände inte kusinen oss tillräckligt...det var bara farmor som dög...
Å andra sidan har de aldrig erbjudit oss hjälp heller fast min man låg på sjukhus i fyra veckor när barnen var små...inte ens en middag...så det är väl bara att inse att vi aldrig kommer att bli \"tighta\" fast jag sörjer det och mina barn träffar kusinerna på min sida som bor 25 mil bort oftare än de jämnåriga i samma samhälle...det säger väl allt och är tragiskt...
Jag kan förklara närmare varför jag inte ville sova hos dem också, men känner att jag skrivit så mycket redan. Vill du inte ha hjälp som erbjuds så sitt kvar med dina problem då...var väl lite hårddraget som jag kände det...tyvärr...för hon slet hårt med sitt \"överbeskyddande\"...och borde ha tvingats till avlastning...men inte av mig...utan av hennes man, hennes mamma eller någon läkare...jag kunde inte annat än erbjuda det vi kunde hjälpa till med...men det var inte uppskattat...så vi ledsnade...som du förstår...
Det är ju NI som är föräldrarna och de som bestämmer huruvida NI vill att ert barn är hos dem. Om inte ni vill lämna barnet till dem är det ju ert beslut som de får respektera!
Stå på er!!
10
Låter helt befängt! Det är ju NI som är föräldrarna och de som bestämmer huruvida NI vill att ert barn är hos dem. Om inte ni vill lämna barnet till dem är det ju ert beslut som de får respektera!
Varför ska man lämna bort sin bebis om man varken vill eller behöver? Som om det vore något slags gosedjur. Det är det inte. Jag förstår inte vad det goda skulle vara i deras bakgrund till kravet och tjatet. För _vems_ skull ska de ha honom utan att ni är med? Skumt, tycker jag. Skulle inte heller orka med sådana människor och jag skulle nog känna mig lite kränkt av att de tjatade om att få ha barnet utan att jag var med.
Du kan lugnt strunta i dem. Det är ju bara att se hur många här som håller med dig!
11
Varför ska man lämna bort sin bebis om man varken vill eller behöver? Som om det vore något slags gosedjur. Det är det inte. Jag förstår inte vad det goda skulle vara i deras bakgrund till kravet och tjatet. För _vems_ skull ska de ha honom utan att ni är med? Skumt, tycker jag. Skulle inte heller orka med sådana människor och jag skulle nog känna mig lite kränkt av att de tjatade om att få ha barnet utan att jag var med.
Du kan lugnt strunta i dem. Det är ju bara att se hur många här som håller med dig!
Suck, vilken trist attityd. Du verkar inte förstå att människor är olika och du har ingen respekt för det. Alla är inte som du, så sätt inte dig själv som norm och kräv att alla andra ska anpassa sig eller skylla sig själva. Du vill nog gärna att det ska låta som att du är en mycket generös person som erbjöd dig att ta barnet till en park sju km bort, men i verkligheten gör du bara det som passar dig. Om du var generös och bussig på riktigt och verkligen ville hjälpa, så skulle det inte spela någon roll. Framförallt skulle du inte ens minnas det längre...
Varför fick ni för övrigt inte skjutsa barnet i er bil?
12
Suck, vilken trist attityd. Du verkar inte förstå att människor är olika och du har ingen respekt för det. Alla är inte som du, så sätt inte dig själv som norm och kräv att alla andra ska anpassa sig eller skylla sig själva. Du vill nog gärna att det ska låta som att du är en mycket generös person som erbjöd dig att ta barnet till en park sju km bort, men i verkligheten gör du bara det som passar dig. Om du var generös och bussig på riktigt och verkligen ville hjälpa, så skulle det inte spela någon roll. Framförallt skulle du inte ens minnas det längre...
Varför fick ni för övrigt inte skjutsa barnet i er bil?
Måste bara säga att jag tycker du har en minst sagt fisig inställning till att hjälpa andra. Visst låter hon rejält överbeskyddande, men desto större anledning att visa henne hänsyn och mötas nära hennes planhalva, om man så säger. Det måste ha känts som ett jättestort steg för denna mamma att låta er ta med barnet till lekparken. Utom både syn- och hörhåll. Synd då att ni inte kunde låta henne bli trygg i den situationen, utan lät henne "skylla sig själv".
Jag förstår visst att det var trist att inte få lika stort förtroende som ni ville ha. Men att hjälpa andra är ingenting man ska göra för sin egen skull.
Och när det gäller lappar om exakt hur barnen ska tas om hand av andra... Tänk på att hon kunde ha skrivit en hel bok i ämnet, men när det väl kom till kritan lämnade hon faktiskt barnet och hade ingen kontroll över om han sov, blev kramad eller allmänt omhändertagen över huvud taget. Att släppa ifrån sig kontrollen är svårt.
13
Måste bara säga att jag tycker du har en minst sagt fisig inställning till att hjälpa andra. Visst låter hon rejält överbeskyddande, men desto större anledning att visa henne hänsyn och mötas nära hennes planhalva, om man så säger. Det måste ha känts som ett jättestort steg för denna mamma att låta er ta med barnet till lekparken. Utom både syn- och hörhåll. Synd då att ni inte kunde låta henne bli trygg i den situationen, utan lät henne "skylla sig själv".
Jag förstår visst att det var trist att inte få lika stort förtroende som ni ville ha. Men att hjälpa andra är ingenting man ska göra för sin egen skull.
Och när det gäller lappar om exakt hur barnen ska tas om hand av andra... Tänk på att hon kunde ha skrivit en hel bok i ämnet, men när det väl kom till kritan lämnade hon faktiskt barnet och hade ingen kontroll över om han sov, blev kramad eller allmänt omhändertagen över huvud taget. Att släppa ifrån sig kontrollen är svårt.
Hur mycket ska man ge tycker du fast man inte vill/orkar då? Jag kan väl inte mer än erbjuda mig och om hon sedan inte vill ha hjälpen...(den hjälp JAG är villig att erbuda...jag vill ju inte slita ut mig ppå hennes villkor om jag inte orkar med dem) ska jag då ha dåligt samvete för att jag inte orkar vara lika överbeskyddad som henne. Jag måste ju få ställa upp på de villkor jag klarar av...och jag är INTE en sur tant som tjurar i ett hörn...även om du tror det...då vänder jag mig till andra som vill ha hjälpen. (Har bland annat vaktat en bekants barn på sjukhuset när hon hade fler sjuka barn hemma och då fick jag inte ett enda förhållningstips fast att det barnet var ganska sjukt dessutom...)
klart att vi lät henne bli trygg i att vi tog barnet till lekparken...inte visade vi henne att vi blev besvikna heller! Fast det tråkiga är väl att det pratas i släkten om hur jobbigt det är att hon är så överbeskyddande men ingen vågar/vill prata med henne/hennes man om det...
Jag tror att det är svårt att förstå...för det är så mycket mer bakom...så mycket andra "udda" beteenden som tillsammans med barnvaktandet gör det jobbigt...för oss runtomkring...
14
Hur mycket ska man ge tycker du fast man inte vill/orkar då? Jag kan väl inte mer än erbjuda mig och om hon sedan inte vill ha hjälpen...(den hjälp JAG är villig att erbuda...jag vill ju inte slita ut mig ppå hennes villkor om jag inte orkar med dem) ska jag då ha dåligt samvete för att jag inte orkar vara lika överbeskyddad som henne. Jag måste ju få ställa upp på de villkor jag klarar av...och jag är INTE en sur tant som tjurar i ett hörn...även om du tror det...då vänder jag mig till andra som vill ha hjälpen. (Har bland annat vaktat en bekants barn på sjukhuset när hon hade fler sjuka barn hemma och då fick jag inte ett enda förhållningstips fast att det barnet var ganska sjukt dessutom...)
klart att vi lät henne bli trygg i att vi tog barnet till lekparken...inte visade vi henne att vi blev besvikna heller! Fast det tråkiga är väl att det pratas i släkten om hur jobbigt det är att hon är så överbeskyddande men ingen vågar/vill prata med henne/hennes man om det...
Jag tror att det är svårt att förstå...för det är så mycket mer bakom...så mycket andra "udda" beteenden som tillsammans med barnvaktandet gör det jobbigt...för oss runtomkring...
Jag vet inte varför...vi inte fick skjutsa kusinerna i vår bil...tog aldrig en diskussion och frågade omorsaken utan accepterade det bara.
Fast det blir ju så mycket mer omständigt och svårt att hjälpa till om man aldrig kan åka förbi och hämta upp en kusin om man ändå ska åka till simhallen t.ex. och jag vet att farfar var jätteledsen som jag skrev i ett annat inlägg...för han älskade att göra speciella saker med sina barnbarn...som att åka på skidutflykt, åka till skogen, gå till biblioteket på sagostund m.m. fast dessa kusiner kunde han ju aldrig åka med och det sörjde han...
Antar att det handlar om ansvaret över barnen och att man är sååå orolig över att ha låtit dem åka i en bil som kan krocka att man hellre avstår...
Det konstiga är att jag tror att de nog tycker att barnen nu när de är tonåringar kan åka med andra igen, men man kan väl inte värdera så att en tvåårings liv är mer värt än en femtonårings? Så jag har alltid utgått från att de inte får åka med oss nu heller...
15
Jag vet inte varför...vi inte fick skjutsa kusinerna i vår bil...tog aldrig en diskussion och frågade omorsaken utan accepterade det bara.
Fast det blir ju så mycket mer omständigt och svårt att hjälpa till om man aldrig kan åka förbi och hämta upp en kusin om man ändå ska åka till simhallen t.ex. och jag vet att farfar var jätteledsen som jag skrev i ett annat inlägg...för han älskade att göra speciella saker med sina barnbarn...som att åka på skidutflykt, åka till skogen, gå till biblioteket på sagostund m.m. fast dessa kusiner kunde han ju aldrig åka med och det sörjde han...
Antar att det handlar om ansvaret över barnen och att man är sååå orolig över att ha låtit dem åka i en bil som kan krocka att man hellre avstår...
Det konstiga är att jag tror att de nog tycker att barnen nu när de är tonåringar kan åka med andra igen, men man kan väl inte värdera så att en tvåårings liv är mer värt än en femtonårings? Så jag har alltid utgått från att de inte får åka med oss nu heller...
Jag har problem med min mans bror och hans fru. Ända sen vår son, som nu är sju månader, var tre veckor har de krävt att vi ska lämna honom hemma hos dem så att de får \"umgås\" med vår son utan oss. De har tre egna barn och vill gärna uppfostra vår son med känns det som. De är vana att bestämma på sina jobb och även privat men det har inte varit ett problem förut. Jag tycker att det är viktigt att vår kille får en bra relation med sina kusiner och sin farbror och faster men att det kan vänta lite tills han blir äldre att han ska vara där själv. Nu känner jag nästan att jag inte orkar träffa dem för de tjatar varje gång om att nu måste ni faktiskt lämna lillen till oss. Nu har svärmor börjat knorra också för att vi inte gör dem till viljes (hon har varit barnvakt hemma hos oss).
Är jag självisk som inte \"delar med mig\"? När har ni börjat lämnat era barn hemma hos andra än era föräldrar på kvällen? Vore tacksam för lite perspektiv på detta.
Det var det idiotiskaste jag läst på länge!
Självklart ska ni inte lämna ifrån er era bar till någon alls pga. att DE kräver att få umgås ensamma med dem. Säg ifrån på skarpen! Gör du det inte nu så blir det bara värre och värre. De respekterar dig inte!
Sen är det en helt annan sak hur tidigt och till vem ni kan lämna till om Ni själva behöver barnvakt. Jag tycker personligen inte att man ska lämna ifrån sig barn under 1 år men det är min personliga åsikt. Jag tycker också att man så långt som möjligt skall försöka ha barnvakt hemma hos barnet, inte lämna barn under 3 hemma hos släktingar.
Det du inte skriver något om som är väldigt viktigt är vad din man säger. Det är ju viktigt att ni är eniga. Är han på din eller hans brors sida?
16
Idioti!
Jag har problem med min mans bror och hans fru. Ända sen vår son, som nu är sju månader, var tre veckor har de krävt att vi ska lämna honom hemma hos dem så att de får \"umgås\" med vår son utan oss. De har tre egna barn och vill gärna uppfostra vår son med känns det som. De är vana att bestämma på sina jobb och även privat men det har inte varit ett problem förut. Jag tycker att det är viktigt att vår kille får en bra relation med sina kusiner och sin farbror och faster men att det kan vänta lite tills han blir äldre att han ska vara där själv. Nu känner jag nästan att jag inte orkar träffa dem för de tjatar varje gång om att nu måste ni faktiskt lämna lillen till oss. Nu har svärmor börjat knorra också för att vi inte gör dem till viljes (hon har varit barnvakt hemma hos oss).
Är jag självisk som inte \"delar med mig\"? När har ni börjat lämnat era barn hemma hos andra än era föräldrar på kvällen? Vore tacksam för lite perspektiv på detta.
Det var det idiotiskaste jag läst på länge!
Självklart ska ni inte lämna ifrån er era bar till någon alls pga. att DE kräver att få umgås ensamma med dem. Säg ifrån på skarpen! Gör du det inte nu så blir det bara värre och värre. De respekterar dig inte!
Sen är det en helt annan sak hur tidigt och till vem ni kan lämna till om Ni själva behöver barnvakt. Jag tycker personligen inte att man ska lämna ifrån sig barn under 1 år men det är min personliga åsikt. Jag tycker också att man så långt som möjligt skall försöka ha barnvakt hemma hos barnet, inte lämna barn under 3 hemma hos släktingar.
Det du inte skriver något om som är väldigt viktigt är vad din man säger. Det är ju viktigt att ni är eniga. Är han på din eller hans brors sida?
Jag kan förstå lite grann... För en del människor är det väldigt enkelt att lämna bort sina barn både timmar och dagar och till och med någon vecka. För vissa barn är det helt okej att följa med någon annan. Men för andra är det svårare, både för föräldrar och för barn. Jag har sett både och hos syskonbarn och det har bara varit att respektera det. Då har det inte handlar om föräldrarna, utan just ett barn som uppenbarligen haft större behov av trygghet än de andra.
Jag tycker att det är bra med sunda mor- och farförälderrelationer. Åka skidor, baka bullar eller vad som helst. Men även här har det varit olika då sonen gärna varit hos den enda men inte gärna hos den andra. Det är klart att "den andra" då känt sig förfördelad, men man kan ju heller inte tvinga barnet om det inte vill och blir ledset. Lika lite som jag själv skulle vilja bli tvingad på det sättet.
Många föräldrar är oroliga och många är det för mycket och i onödan. Man får jobba lite med det så att även de känner sig trygga, men jag gillar inte riktigt attityden att "om vi inte får låna honom ensamma som bebis så får du aldrig heller någon hjälp". Det finns inget sunt i att kräva att få låna en bebis... Varför är det så viktigt - som i fallet tråden startade med - att de ska vara ensamma med barnet?
17
Jag kan förstå lite grann... För en del människor är det väldigt enkelt att lämna bort sina barn både timmar och dagar och till och med någon vecka. För vissa barn är det helt okej att följa med någon annan. Men för andra är det svårare, både för föräldrar och för barn. Jag har sett både och hos syskonbarn och det har bara varit att respektera det. Då har det inte handlar om föräldrarna, utan just ett barn som uppenbarligen haft större behov av trygghet än de andra.
Jag tycker att det är bra med sunda mor- och farförälderrelationer. Åka skidor, baka bullar eller vad som helst. Men även här har det varit olika då sonen gärna varit hos den enda men inte gärna hos den andra. Det är klart att "den andra" då känt sig förfördelad, men man kan ju heller inte tvinga barnet om det inte vill och blir ledset. Lika lite som jag själv skulle vilja bli tvingad på det sättet.
Många föräldrar är oroliga och många är det för mycket och i onödan. Man får jobba lite med det så att även de känner sig trygga, men jag gillar inte riktigt attityden att "om vi inte får låna honom ensamma som bebis så får du aldrig heller någon hjälp". Det finns inget sunt i att kräva att få låna en bebis... Varför är det så viktigt - som i fallet tråden startade med - att de ska vara ensamma med barnet?
med att inte låta en tvååring följa med i bil till djurparken. Alla tvååringar är inte trygga med den situationen att åka bil till ett så spännande ställe som en djurpark. Vi skulle aldrig sänt vår son till ett sånt ställe med nån annan, han klarade knappt av spänningen fastän han var med oss i den åldern. Och vi är inte överbeskyddande.
Att skriva listor behöver man väl inte vara överbeskyddande för. Det kan vara en bra hjälp för den som har hand om barnet. Då sonen var liten skrev vi upp en del åt farmor då hon hade honom hela dan (dagsrutinerna), och hon tyckte det var bra så hon hade nåt att gå efter. En liten som har svårt att somna kan känna trygghet i att rutinerna är de normala.
18
Inget konstigt... med att inte låta en tvååring följa med i bil till djurparken. Alla tvååringar är inte trygga med den situationen att åka bil till ett så spännande ställe som en djurpark. Vi skulle aldrig sänt vår son till ett sånt ställe med nån annan, han klarade knappt av spänningen fastän han var med oss i den åldern. Och vi är inte överbeskyddande.
Att skriva listor behöver man väl inte vara överbeskyddande för. Det kan vara en bra hjälp för den som har hand om barnet. Då sonen var liten skrev vi upp en del åt farmor då hon hade honom hela dan (dagsrutinerna), och hon tyckte det var bra så hon hade nåt att gå efter. En liten som har svårt att somna kan känna trygghet i att rutinerna är de normala.
Nä men jag skrev ju det i mitt första inlägg också...att om hon inte kände sig trygg med att lämna bort sin baby så skulle hon inte göra det! Men den meningen verkar ingen ha läst...bara att "skyll dig själv" fanns med...
Så jag tycker inte att det är viktigt alls att lämna ifrån sig babyn för babyns eller mosters skull utan i så fal bara för föräldrarnas egen skull...för att de behöver egentid för förhållandet ell för att de är så slut att de bara MÅSTE få sova en hel natt...och det var det jag visste att min svägerska inte skulle få göra om hennes son skrek hela tiden i rummet bredvid...min hjälp hade inte varit till hjälp och vi hade båda varit totalt utschasade...
19
Nä men jag skrev ju det i mitt första inlägg också...att om hon inte kände sig trygg med att lämna bort sin baby så skulle hon inte göra det! Men den meningen verkar ingen ha läst...bara att "skyll dig själv" fanns med...
Så jag tycker inte att det är viktigt alls att lämna ifrån sig babyn för babyns eller mosters skull utan i så fal bara för föräldrarnas egen skull...för att de behöver egentid för förhållandet ell för att de är så slut att de bara MÅSTE få sova en hel natt...och det var det jag visste att min svägerska inte skulle få göra om hennes son skrek hela tiden i rummet bredvid...min hjälp hade inte varit till hjälp och vi hade båda varit totalt utschasade...
Men oj vad du tar i. Om nu inläggsskrivaren vill ha en bra relation med den här familjen trots att de inte är perfekta så kanske det är en bra början att utgå ifrån att de menar väl, fast på sitt eget osmidiga sätt.
Att säga ifrån vänligt men bestämt är nog en bättre strategi för en långvarigt bra relation. Sådant här skall man hantera som de bagateller det egentligen är tycker jag, inte starta en familjefejd.
20
Men oj vad du tar i. Om nu inläggsskrivaren vill ha en bra relation med den här familjen trots att de inte är perfekta så kanske det är en bra början att utgå ifrån att de menar väl, fast på sitt eget osmidiga sätt.
Att säga ifrån vänligt men bestämt är nog en bättre strategi för en långvarigt bra relation. Sådant här skall man hantera som de bagateller det egentligen är tycker jag, inte starta en familjefejd.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
