lång tid att "sörja" misslyckandet ?

[fish]

men för att göra en lång historia ngt kortare ,ca 1.5 år efter min sons födelse separerade jag och min sambo( som har en psykisk sjukdom) och som vid den tidpunkten blivit värre delvis pga av att sonen fötts med ett hjärtfel. (wpw)
kände helt enkelt att jag inte orkade mer ,helt slut ,1,5 år av upppassning ,inte kunnat (fått)lämna sonen till någon annan ,släkt ,vänner och bara tanken på dagis ,nej det gick bara inte kunde knappt jobba ngt ,sambo sjukskriven
fick vara hemma och ta hand om sonen vissa dagar , och ekonomin blev ju rätt påverkad åxå . så här efteråt så får man väll inse att man på ngt sätt gick in i "vägen". såg ingen framtid , så vi var väll i rätt dåligt psykiskt skick båda . fick hjälp att flytta ,lägenhet och även hjälp med dagisplats , och efter det har det rullat på lillkillen har verkligen utvecklads och bor nu växelvis hos mig och ex sambon ,doch har ex sambon fortfaranade problem att lita på andra angående sonen då han får medicin 2grr om dagen. så helt friktions fritt är det inte , men betydligt bättre .
till och börja med var väll tanken ett "särbo förhållande" att vi helt enkelt skulle vila ut ,var även i kontakt med familjerådgivningen men det blev bara ett besök ,
men allt efter som tiden gick .så var vi mer singel . dock hade vi sexuell kontakt vilket vi ej längre har sedan ca 1år . och nu har det gått 2.5år sedan separationen.
har haft en kortare relation men ej känt att det vart okej fått mer eller midre panik ,har inte lyckats gå vidare och släppt det som jag känner som ett misslyckande , hur lång tid tar det ? känner inte för att ragga för att andvända nogon som en väg "ut" ...kanske är det bara samtal me ex sambon som hjälper ,
vi talar i dags läget relativt mycket stundtals men då mest om sonen, men även lite om hur vi mår , osv

[Jen1]

Låter ungefär som här- fast jag har ännu inte separerat rent praktiskt. Sambon har fått reda på att han har och har haft en psykisk sjukdom i c.a. 17 år (varav vi varit tillsammans i 11½ år. Vi har haft några rejält jobbiga år det senaste och han hade dessutom ett företag som bara gick sämre och sämre (gick aldrig bra). Till slut blev det för mycket.

När våran minsting kom märkte jag att nå´t var ordentligt fel. Vi började med en fantastisk familjeterapi där allt kom fram (men dock först efter c.a. 10 gånger- och då var vi ändå öppna med allt!). Jag kände allt mer under året att jag började gå ner mig totalt av fysisk och psykisk utmattning- räkningarna hade inte kunnat betalats i tid på evigheter och det knöt sig i magen c.a. 2 veckor av 4 per månad så jag var i ordentligt dåligt skick när jag tog beslutet att separera.

Det var släktingar i slutändan som fick ruska om mig för att jag skulle ta mig ur situationen. Han har nu fått hjälp och vi är på G. att ordna upp våra liv på varsitt håll. Vi är goda vänner och har allt på det klara vad gäller oss och vår "relation"- känner oss båda lättade tror jag att allt "det jobbiga" är över- vi jobbar med våra problem på "varsitt håll" och försöker ändå bry oss om varann och samarbeta med barnen etc. Vi gör dock en total separation.

Jag har däremot en känslomässig berg-och-dalbana som jag inte riktigt räknat med- ibland känner jag stort hopp om att saker och ting kommer ordna sig men ibland känner jag sorg och ledsamhet inför det som aldrig blev...

Jag känner att det får ta den tid det tar helt enkelt att komma igen. Jag vill verkligen INTE träffa nån ny kille i första taget...inte på läääänge än, om ens då. Vill komma på fötter och bli hel igen, men jag har ju å andra sidan bara kommit en bit på väg än...jag är bara glad att det värsta är över, att vi är överens och att jag känner hopp igen om en framtid.

Lycka till med dig själv och din familj (hur den nu än kommer att se ut)!

[fish]

tack för ditt svar ,som någon nämde i en tråd så har man en typ av lycko rus den första tiden och allt verkar flyta på så fint ,men sedan så verkar man landa och med det den där känslomässiga bergodalbanan , känner igen mig i din text ,tur att man som i ditt fall fick hjälp av sin familj , är väl annorlunda i dessa fall när man ex inte har otrohet att skylla på ,utan mest saker och omständigheter ,sjukdomar som ingen kan råda över

[SagoLika]

Jo, och jag tror att det är lättare för en själv om man är 100% säker på att separationen verkligen var oundviklig (som i vårt fall), och kan tänka mig att det blir svårare för en själv om man fortfarande får tankar som "tänk om"- då kan det nog ta längre tid att bearbeta, kan jag tänka. Men jag vet ju faktiskt inte eftersom jag inte kommit över min "sorge-period" ännu- inte på långa vägar känns det som just nu.

[fish]

ja, håller tummarna för er :0)
bra att det ändå finns vänner och familj som hjälper .
men det kommer alltid att finnas i bagaget.