Till er som är oroliga för min bebis..

[Familjnu]

Kan jag bara säga att (om allt går bra och det kommer en bebis i mars) jag kommer att göra allt för att bebisen ska känna trygghet i sin spjälsäng. Det kommer jag att göra genom att lägga bebisen där både på dagtid och kvällstid när den blir trött och ska sova. Är den torr, mätt och rapad ska jag stå eller sitta intill och klappa och gosa så barnet känner att jag är nära, men inte hålla på att lyfta upp och "rädda" bebisen från sin säng vilket blir budskapet om man plockar upp barnet vid varje litet gnäll.

Och sängen kommer att stå 20 centimeter från min säng.

[sprengja]

om bebisen gallskriker när den läggs i egen säng, fast den är "torr, mätt och rapad"? Om enda stället bebisen vill sova på är i famnen under kvällarna? Ska du stå bredvid bebisen, om den gallskriker i sin säng, för att det ger fel budskap att ta upp den?

Du verkar se allt ur ett worse case scenario. Kan du inte inse att det finns massor med barn som ammats till sömns, sovit i famnen eller i samma säng och som INTE gör det för gott utan som utan skrik och gråt gradvis börjat somna ensamma och i egen säng?

Så, rak fråga (för jag vet av erfarhet att du sällan svarar på det man frågar om):
VAD gör du om bebisen trots att du är där och trots att den inte är hungrig eller våt INTE vill somna i egen säng, utan skriker och gråter?

[MiaKL,S03+K06]

Jag förstår varifrån du har fått iden om att budskapet blir att sängen är farlig om man plockar upp barnet vid varje litet gnäll men måste säga att det är inte riktigt så i verkligheten. Man måste lyssna på vad för typ av gnäll det är, visst finns det gnäll som jag låter Kristin ligga kvar i spjälsängen för jag vet att det är "tröttgnäll och kommer snart till ro" medan det finns gnäll som inte är tröttgnäll utan "jag vill inte ligga här, jag vill ha en kram" eller "jag är hungrig" eller något annat och då får hon det åtgärdat och sedan lägger jag ner henne igen när hon har lugnat ner sig och hon somnar ändå själv i spjälsängen.

Så återigen förordar jag flexibilitet och inte vara så tvärsäker på att man alltid ska göra på ett visst sätt.

[Familjnu]

Jag tror att börjar man bära, vagga och vagna barnet gräver man en grop där man blir kvar.

Av den anledningen vill jag inte ha vagga - då vänjer sig ju bebisen vid att det rör sig. Likabra att köra med stillstående spjälsäng från början.

[espinoza m 4]

Precis som sprengja sa: Inget direkt svar på frågan...

[MiaKL,S03+K06]

Men då tycker jag att nyckeln är att bära, vagga och vagna barnet tills den blir lugn och sedan låta det somna in själv. Om man absolut inte vill bära, vagna eller vagna till sömns (jag lovar, även om man gör det när barnet är litet så gör man inte det i all evighet) så ska man göra det tills barnet är lugnt och sedan låta det somna själv. Det skriver väl tom Anna Wahlgren om har jag för mig och det är så NCSS går ut på i vissa av sina råd.

Man gräver inte en grop som man inte kan ta sig ur om man är flexibel och omprövar sitt synsätt löpande under barnets växttid.

[-Kattis-]

...på sprengjas fråga. Det är inte heller så enkelt som att bebisar enbart har behov av att vara "torra, mätta och rapade". Behoven är ju faktiskt fler och komplexare än så - de har t ex också behov av närhet, trygghet och att känna att deras signaler blir sedda och bekräftade!

Bebisar är ju inte små paket eller små robotar som kan förprogrammeras till att äta och sova på bestämda tider utan de är ju levande människor, om än små, med varierande behov.

Det händer därför inte så sällan att även en bebis som är "torr, mätt och rapad" kan signalera att den behöver något annat än att ligga ensam i en spjälsäng...

Och det där med att budskapet till barnet är att man "räddar" det från sängen om man lyfter upp det är ju inget som alla håller med dig om. Jag tror i stället att man, genom att visa sitt barn att man svarar på dess signaler och gör sitt bästa för att tillgodose dess grundläggande behov av villkorslös kärlek, närhet och trygghet så lär man barnet att det och dess känslor är värdefulla och värda att uttryckas och respekteras, samt att känna tillit till att världen är en trygg och bra plats att leva i.

Familjsen, jag har märkt att du är en reflekterande person som funderar och tänker mycket kring ditt kommande föräldraskap. Och även om vi ofta tycker olika så är det intressant att ta del av dina tankar! Jag skulle i all vänlighet vilja ge dig ett tips: När du läser om föräldraskap, våga då att läsa även sådana råd som inte bara går ut på konkreta "manualer" och "så-får-du-ditt-barn-att-sova-själv-tips". Prova t ex att kika lite här för att få lite annorlunda infallsvinklar på barns behov och på föräldraskapet (om du scrollar längst ner på den här sidan så finns många länkar till tänkvärda artiklar):
http://www.abctidning.se/foraldrar.html

Det finns också en bok som jag tycker är fantastiskt spännande som jag gära vill tipsa om: "Your Amazing Newborn" av Marshall och Phyllis Klaus (han barnläkare, hon psykoterapeut). Den beskriver hur otroligt kompetenta redan nyfödda spädbarn är på att faktiskt visa vad de behöver och vilka enormt sociala små varelser de är!

[Maria1983]

För mig hade det känts sjukt konstigt att efter 9 månader bära en bebis inne i kroppen och så när den fötts bara lägga den i spjälsängen så att den ska fatta att den ska sova där. Hade inga planer alls på hur jag skulle göra innan, men det kändes konstigt att inte ha bebisen så nära mig som möjligt hela tiden. Vi sov tillsammans, myste i soffan på kvällarna, ammade ofta (kanske 4 timmar i sträck vissa kvällar). Nu är han 8 månader och kan vissa perioder somna helt själv, eller av amning eller av gungning. Han är trygg och oftast nöjd, men vill gärna vara nära fortfarande och jag tycker det är underbart.

Men gör du som du vill, men jag tror du ska lyssna på dina instinkter och inte en massa skit från AW eller vem du nu lyssnar till. En mamma och pappa vet oftast vad som är bäst för sitt barn. Sedan kan man ta råd från olika böcker osv (rekommenderar NCSS), men lär känna ditt barn först. Om det nu hade varit så viktigt med att få sova hela nätterna från första stund så hade du väl inte behövt skaffa barn. Tänk om du får ett barn med kolik, hur ska du göra då?

[espinoza m 4]

Undrar också vad familjsen tänker göra om hon får ett kolikbarn...

[Lisa-Lisa]

Inte ett dugg!!!

[x-tjejen]

ja precis som i magen
du bär vaggar och har barnet nära
Ibland när barnet skriker utanför är det just den närheten barnet behöver för en stund
få komma nära mammans bröst få höra hjärtljuden som är så invanda från 9 månader i din mage få vaggas som är en sådan vana.
det ena utesluter inte det andra
bara för att man vill att barnet ska sova i sin egna säng
utesluter det inte att man ger barnet närhet och bär på det...

lyssna på varför ditt barn skriker är dte för att det vill sova
är det för att barnet saknar närhet
torrt
hungrigt
skrik är det enda sättet ditt barn kan komunicera på så det betyder helt klart olika saker

Nyfödda bäbisar kan man inte ge ovanor
man kan däremot ge dem trygghet och stöd
trygga barn är glada barn.

kan funka med handen på för att lugna men oftast både mamman och barnet vill vara närmare varandra än så.
krama ditt barn ofta bär det och njut av varandra.

[x-tjejen]

varför lägger de upp barnet på magen på BB?
Jo för att barnet ska direkt få höra mammans hjärtljud känna sig lugnare och finna tryggheten

varför lindas inte barnet in på BB och läggs i en egen säng direkt?
du kanske kan önska om det
men jag tror inte det är den rätta vägen till att knyta an mamma barn

Nu kanske detta var överdrivet.
Men nog finns modersinstinkten där att man faktiskt har barnet hellre nära när det skriks än ligger och buffar i sängen åtminstone med en nyfödd liten bäbis som man kanske inte lärt sig tyda skriken än ifrån.
För vem vet direkt vad denna nyfödda krabat vill.

när den skriker för att den kommit ut ur moderlivet är det nog en blandning av chock och saknad av närhet.
då tar man barnet till sig helt klart
barnet blir ju då lungt och man känner att man gör rätt.

[sprengja]

Du svarar, ÅTERIGEN!, inte på min direkta fråga.

Eller ska jag tolka ditt svar som att om bebisen gallskriker när den mätt, rapad och torr läggs i egen säng så kommer den att få ligga där och gallskrika, med dig stående bredvid sängen?

Den sanning du tycker dig företräda finns inte. Barn fungerar inte så. Min dotter somnar vissa kvällar lugnt i egen säng, vissa kvällar är hon gnällig och bökig och vill ligga vid bröstet, vissa kvällar gallskriker hon och får bäras runt en stund. Att vara lyhörd för sina barns behov är viktigt, det handlar inte om att "gräva ner sig" någonstans, det handlar om att se vad ens lilla bebis behöver! Att vara mätt och torr är inte allt en bebis behöver, de är mycket mycket mer komplexa än så!

Du verkar tro att du ska kunna foga in ditt barn i ett mönster som passar din tro och dina värderingar, för att du ska kunna fortsätta ha myskväll med mannen i soffan varje kväll och för att kunna fortsätta ha sex i sängen ostört. Sorry, men det funkar inte så. Man får göra uppforringar när man får barn, en av dem är att se sina barns behov och sätta dem före sina egen vilja i endel lägen.

Frågar igen: VAD gör du om barnet gallskriker när du lägger det i sängen fast den "ska" vara nöjd (mätt, rapad, torr som du skriver)?

[Familjnu]

Sammanhängande sömn är ju minst lika viktigt för bebisen som för mig. Många separerar innan barnet fyllt 1 år, jag tror det har jättemycket med sömnbrist att göra.

[Oj trodde tvärtom]

Fungerar inte nyfödda barn som så att de ska vakna till då och då för att inte hamna i för djup sömn som kan leda till andingsuppehåll?
Eller är jag helt felinformerad... har ingen länk så
men du kanske har en länk på ditt argument?

[x-tjejen]

Många har sådana krav på sig som föräldrar med.
Alla dessa måsten
man måste sova då och då man måste kämpa för att sömnen ska fungera

Istället bör man hjälpas åt och inse att man faktiskt _ska_ vara trött som småbarns förälder
ta dagen som den kommer sätt lite krav åt sidan.
spädbarns tiden är så otroligt kort egentligen så njut av den istället för att ha alla krav på sig/er.

[sprengja]

Separationer tror jag beror på två saker:

1 Man har orimliga förväntningar på hur livet som småbarnsförälder är, tror att man ska kunna leva som förr.

2) Man kan inte dela föraäldrasakpet, ansvaret och allt jobb det medför mellan sig och sin partner, utan att en sliter och den andra gilder med.

[sprengja]

Kan du svara på frågan?

[Lisa-Lisa]

Sitter här och skrattar högt!

Har du inte fattat att man SKA vara trött som småbarnsförälder??? (Läst svar från x-tjejen)

Jajaja... vad säger man?

Kämpa på! Jag är med dig - alltid!

[x-tjejen]

"inse att man faktiskt _ska_ vara trött " skrev jag jag varken skrev orden fattat eller skrek med capslock.
sen svarade jag inte på dig alltså inget påhopp på dig
men du verkar så glad med smilisar så det piggar ju upp.