Hej!
Min man flyttade ifrån mig i september. Vi har tre barn, 17,15 och 9 år. Den äldsta bor bara hos mig, h*n tycker det är för jobbigt att flytta. De andra flyttar varannan vecka.
Nu till mitt problem: vi har fortfarande gemensam ekonomi, T bor i en tvåa som känns väldigt temporär. Och T gör inget för att något ska hända! När han nu har bestämt sig för att flytta får han väl se till att vi skiljer oss också! Men där händer ingenting. Nu har JAG hämtat papper från tingsrätten för att fylla i skilsmässoansökan, JAG har haft hit mäklare som värderat huset. Jag pratar med vänner, släktingar, arbetskompisar om hur jag ska bo i framtiden, vill prata med så många som möjligt för att få med alla möjliga aspekter som jag kanske inte tänker på själv. Sa till T för två veckor sedan att jag tycker vi bör ses för att diskutera boende och lämnade det till honom att komma med en tid. Ingenting händer... Så idag ringde jag och bad honom komma hit så nu har vi pratat 1.5 timme om detta. Och dum som jag är frågade jag igen "Vill du verkligen detta?" och han säger "Ja, det är mycket krångel men jag tror ändå det blir bäst." Jag vill inte!!! Fan också att det skulle bli så här! Jag vill bo i detta hus med T, jag vill ha barnen hos mig jämt och jag vill bli gammal med T.
Men så blir det inte. Och jag blir så trött på att det är JAG som ska bli tvungen att få alla praktiska grejer på plats. Jag sa det till honom idag, att varför är det alltid jag som ser till att vi träffas. Jo, han säger att han är så rädd att såra. Jävla fegis!
Tror i alla fall att jag mår bäst av att försöka få detta bakom mig, se till att jag får ett eget boende och egen ekonomi. Även om jag måste driva allt själv. Känner mig så ensam!
1
oföretagsam man Hej!
Min man flyttade ifrån mig i september. Vi har tre barn, 17,15 och 9 år. Den äldsta bor bara hos mig, h*n tycker det är för jobbigt att flytta. De andra flyttar varannan vecka.
Nu till mitt problem: vi har fortfarande gemensam ekonomi, T bor i en tvåa som känns väldigt temporär. Och T gör inget för att något ska hända! När han nu har bestämt sig för att flytta får han väl se till att vi skiljer oss också! Men där händer ingenting. Nu har JAG hämtat papper från tingsrätten för att fylla i skilsmässoansökan, JAG har haft hit mäklare som värderat huset. Jag pratar med vänner, släktingar, arbetskompisar om hur jag ska bo i framtiden, vill prata med så många som möjligt för att få med alla möjliga aspekter som jag kanske inte tänker på själv. Sa till T för två veckor sedan att jag tycker vi bör ses för att diskutera boende och lämnade det till honom att komma med en tid. Ingenting händer... Så idag ringde jag och bad honom komma hit så nu har vi pratat 1.5 timme om detta. Och dum som jag är frågade jag igen "Vill du verkligen detta?" och han säger "Ja, det är mycket krångel men jag tror ändå det blir bäst." Jag vill inte!!! Fan också att det skulle bli så här! Jag vill bo i detta hus med T, jag vill ha barnen hos mig jämt och jag vill bli gammal med T.
Men så blir det inte. Och jag blir så trött på att det är JAG som ska bli tvungen att få alla praktiska grejer på plats. Jag sa det till honom idag, att varför är det alltid jag som ser till att vi träffas. Jo, han säger att han är så rädd att såra. Jävla fegis!
Tror i alla fall att jag mår bäst av att försöka få detta bakom mig, se till att jag får ett eget boende och egen ekonomi. Även om jag måste driva allt själv. Känner mig så ensam!
Allt jag kan säga är att jag känner ingen mig i situationen. Känner verkligen igen mig. SUCK!
Vet inte om det är feghet eller bara brist på engagemang hos en del personer. Kanske prioriterar olika personer familjelivet helt olika.
Känner också igen mig i att när man jobbar mycket så är ju hemmet bara ett ställe man sover på. Inte så viktigt med andra ord. Man spar energin till annat än familjerelationsproblem.
Personligen tycker jag bara att du, att du ska slänga ut den där karln så snabbat som möjligt. Hans ointresse stjäl ju bara din energi.
ps. Du kanske har lite samma problem som XXX här ovan?
2
Allt jag kan säga är att jag känner ingen mig i situationen. Känner verkligen igen mig. SUCK!
Vet inte om det är feghet eller bara brist på engagemang hos en del personer. Kanske prioriterar olika personer familjelivet helt olika.
Känner också igen mig i att när man jobbar mycket så är ju hemmet bara ett ställe man sover på. Inte så viktigt med andra ord. Man spar energin till annat än familjerelationsproblem.
Personligen tycker jag bara att du, att du ska slänga ut den där karln så snabbat som möjligt. Hans ointresse stjäl ju bara din energi.
ps. Du kanske har lite samma problem som XXX här ovan?
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
