Jag vet inte riktigt hur eller vad jag ska skriva men jag kan jku kortfattat berätta att jag levt med min sambo i 6½ år nu och vi har två fantastiska barn ihop. Innan 2an kom för tre år sen funderade jag över mina känslor och om jag ville separera. Mitt i mina tankegångar fick jag reda på graviditeten och kände att detta var kanske ett tecken på att vi skulle försöka igen.
Vi har det inte dåligt men ok duger inte längre känner jag. Jag har aldrig velat tänka tanken helt ut men jag tror inte att jag är kär längre. Sexlivet är så gott sm utdött och vi har fokuserat på detta problem ett bra tag med nu börjar jag undra om det helt enkelt inte är så att jag inte vill vara intim med min sambo längre. Varken sex eller annan kropps/ömhetskontakt känns lockande längre.
Vi tjaffsar en del men inte så farligt mycket. Men vi vill helt olika saker med våra liv och jag vill inte kompromissa hela livet. Är inte ens 30 ännu.
Men hur i hela friden ska jag klara mig som ensamstående student? Jag har tre år kvar i skolan. Och hur funkar allt praktiskt? Boende mm. Och hur kan jag ha rätt att ta ifrån mina äölskade barn rätten att få växa upp tillsammans med båda sina föräldrar i en familj?
Och HUR ska jga kunna berätta dettta för min sambo. Han har ingen aning om hur jag känner (ja´g kom ju själv på det för bara fyra dagar sen). Ingen av oss har ju gjort något dumt utan kärleken finns bara inte kvar från min sida längre. Hade varit så mycket enklare om han var ett svin men det är han ju inte. Jag vill inte förstöra hans liv och hans drömmar.
Nu sitter jag mest och gråter, snälla säg att det går över och att allt kommer att ordna sig.
1
Jag vill separera. Jag vet inte riktigt hur eller vad jag ska skriva men jag kan jku kortfattat berätta att jag levt med min sambo i 6½ år nu och vi har två fantastiska barn ihop. Innan 2an kom för tre år sen funderade jag över mina känslor och om jag ville separera. Mitt i mina tankegångar fick jag reda på graviditeten och kände att detta var kanske ett tecken på att vi skulle försöka igen.
Vi har det inte dåligt men ok duger inte längre känner jag. Jag har aldrig velat tänka tanken helt ut men jag tror inte att jag är kär längre. Sexlivet är så gott sm utdött och vi har fokuserat på detta problem ett bra tag med nu börjar jag undra om det helt enkelt inte är så att jag inte vill vara intim med min sambo längre. Varken sex eller annan kropps/ömhetskontakt känns lockande längre.
Vi tjaffsar en del men inte så farligt mycket. Men vi vill helt olika saker med våra liv och jag vill inte kompromissa hela livet. Är inte ens 30 ännu.
Men hur i hela friden ska jag klara mig som ensamstående student? Jag har tre år kvar i skolan. Och hur funkar allt praktiskt? Boende mm. Och hur kan jag ha rätt att ta ifrån mina äölskade barn rätten att få växa upp tillsammans med båda sina föräldrar i en familj?
Och HUR ska jga kunna berätta dettta för min sambo. Han har ingen aning om hur jag känner (ja´g kom ju själv på det för bara fyra dagar sen). Ingen av oss har ju gjort något dumt utan kärleken finns bara inte kvar från min sida längre. Hade varit så mycket enklare om han var ett svin men det är han ju inte. Jag vill inte förstöra hans liv och hans drömmar.
Nu sitter jag mest och gråter, snälla säg att det går över och att allt kommer att ordna sig.
Förhållanden går ju upp och ner, så är det bara men det vet du säkert. Därför är det viktigt att aldrig ta förhastade beslut (speciellt inte när det är barn inblandade). För det kan ju gå över och allt kan mycket väl ordna sig.
Jag tycker som skribenten ovan att det vore värdefullt om du kunde åka bort själv och tänka ett tag, kanske känner du dig trängd och tänker bättre någon annanstans? Har du någon vän du kan älta problemet med?
Kommer du fram till att du vill separera så ska du göra det. Då spelar det (tyvärr) ingen roll om din sambo och dina barn blir ledsna. Du har en plikt mot dig själv att göra så som du mår bäst av, även om det är jobbigt i stunden. I längden får dina barn en gladare mamma, det är mycket värt.
Kram!
5
Förhållanden går ju upp och ner, så är det bara men det vet du säkert. Därför är det viktigt att aldrig ta förhastade beslut (speciellt inte när det är barn inblandade). För det kan ju gå över och allt kan mycket väl ordna sig.
Jag tycker som skribenten ovan att det vore värdefullt om du kunde åka bort själv och tänka ett tag, kanske känner du dig trängd och tänker bättre någon annanstans? Har du någon vän du kan älta problemet med?
Kommer du fram till att du vill separera så ska du göra det. Då spelar det (tyvärr) ingen roll om din sambo och dina barn blir ledsna. Du har en plikt mot dig själv att göra så som du mår bäst av, även om det är jobbigt i stunden. I längden får dina barn en gladare mamma, det är mycket värt.
som du kom på att separation är din väg, tycker jag du ska ta och prata med din sambo. Tala om att du tänker de tankarna. Du vet, det kan ta år från att man tänkt tanken, tagig beslutet inombords, tills man verkligen är mogen att genomföra det. Och på den tiden kanske det finns chans att göra något åt förhållandet, om man försöker ta tag i det på en gång. Ni har bekymmer som ni försöker ta tag i, men vet din sambo hur allvarliga dina tankar är?
Tänk inte ut allt själv, gör det tillsammans!
7
Om det bara är fyra dagar sen som du kom på att separation är din väg, tycker jag du ska ta och prata med din sambo. Tala om att du tänker de tankarna. Du vet, det kan ta år från att man tänkt tanken, tagig beslutet inombords, tills man verkligen är mogen att genomföra det. Och på den tiden kanske det finns chans att göra något åt förhållandet, om man försöker ta tag i det på en gång. Ni har bekymmer som ni försöker ta tag i, men vet din sambo hur allvarliga dina tankar är?
1) Nej, naturligtvis inte, sånt kan man aldrig sia om. Men det är väl större chans att man hittar lyckan om man ger sig ut och letar efter den än om man stannar i något där man definitivt inte mår bra.
2) Mammor och pappor är så klart lika mycket värda! Men jag tror att män känner av om deras kvinnor inte mår bra i relationen (och vice versa naturligtvis) och då mår de inte heller bra. Genom att bryta upp och gå vidare ger man kanske även pappan (i det här fallet) en chans att må bättre genom att exempelvis hitta en bättre relation? Ett förhållande där han verkligen kan känna sig älskad?
Detta är alltså MINA tankar. Om man är säker på att man inte vill leva med en annan människa längre så är det bättre att gå, för alla parters skull. Är det schysst mot den andra att stanna kvar i alla lägen? Även om man inte har något att ge? Nej, det tror inte jag.
8
Så här TROR jag:
1) Nej, naturligtvis inte, sånt kan man aldrig sia om. Men det är väl större chans att man hittar lyckan om man ger sig ut och letar efter den än om man stannar i något där man definitivt inte mår bra.
2) Mammor och pappor är så klart lika mycket värda! Men jag tror att män känner av om deras kvinnor inte mår bra i relationen (och vice versa naturligtvis) och då mår de inte heller bra. Genom att bryta upp och gå vidare ger man kanske även pappan (i det här fallet) en chans att må bättre genom att exempelvis hitta en bättre relation? Ett förhållande där han verkligen kan känna sig älskad?
Detta är alltså MINA tankar. Om man är säker på att man inte vill leva med en annan människa längre så är det bättre att gå, för alla parters skull. Är det schysst mot den andra att stanna kvar i alla lägen? Även om man inte har något att ge? Nej, det tror inte jag.
Tack för era svar. Jag har ju halvtänkt i de här banorna i flera år men det är först nu som jag vågat tänka tanken fullt ut. Jag är inte kär längre, hela min kropp fattade det tidigare än jag. På kvällarna sitter vi i varsitt rum med varsin dator, de enda gånger vi umgås och har kul är när vi är med andra också. Det räcker inte längre känner jag. Jag vill ha mer av ett förhållande. Jag vill kunna skratta och prata med den jag är med. Det kan inte vi, alltgick så snabbt för oss så vi hann nog aldrig ta reda på om vi var menade för varandra från första början. Men ´trots att jag kommit fram till allt det här så känns det jätte sorgligt och ledsamt ändå. Jag vill vara kär och leva lycklig i alla mina dagar. Men jag tror inte att kan kan bli det med min nuvarande sambo.
9
Tack för era svar. Jag har ju halvtänkt i de här banorna i flera år men det är först nu som jag vågat tänka tanken fullt ut. Jag är inte kär längre, hela min kropp fattade det tidigare än jag. På kvällarna sitter vi i varsitt rum med varsin dator, de enda gånger vi umgås och har kul är när vi är med andra också. Det räcker inte längre känner jag. Jag vill ha mer av ett förhållande. Jag vill kunna skratta och prata med den jag är med. Det kan inte vi, alltgick så snabbt för oss så vi hann nog aldrig ta reda på om vi var menade för varandra från första början. Men ´trots att jag kommit fram till allt det här så känns det jätte sorgligt och ledsamt ändå. Jag vill vara kär och leva lycklig i alla mina dagar. Men jag tror inte att kan kan bli det med min nuvarande sambo.
Hej! jag känner igen mig i din situation. Eller jag var där i mitt förhållande innan detta. Jag hade inte heller direkta kärlekskänslor kvar. Sexet var inte något att hurra för. Mannen jag levde med var kanon med vår gemensamma dotter - men han var ingen "utmaning" för mig. Det kändes "tråkigt". Har ni också levt ihop länge? Kanske sedan ni var ganska unga? Det är ju jättesvårt om du inte känner att du vill vara nära honom, eller ens känner kraft att engagera dig i att försöka..man kan ju inte beställa åtrå så där på en sekund. Men jag vill säga det jag kan känna så här 3 år efter att jag lämnade min före detta. Lite "man saknar inte kon förrän båset är tomt". han var mitt första långa förhållande, 7 år var vi tillsammans och fick då en dotter. Man glömmer så lätt att se fördelarna med den man lever med...allt går på gammal rutin. Sätt dig ner och tänk igenom vad som är bra och dåligt i förhållandet. Gör ni någonting tillsammans bara ni två? Har ni möjlighet att få hjälp med barnpassning? Det är ju otroligt nyttigt...så att man inte bara kämpar på som 2 anställda i hemmet. Tänk igenom för och nackdelar... både som han har och som du har. För barnens skull är det värt att tänka efter en extra gång. Min dotter som är 5 år idag bor hos oss varannan vecka. Det fungerar bra..men för barnen är det ju det värsta som kan hända att föräldrarna delar på sig. Ta ett ordentligt prat med din sambo sedan. Säg hur du känner, att du är ledsen, att du vill må bättre, och att ni kanske kan hjälpas åt med det.? Se om ni båda orkar prova ett tag. Jag har för närvarande en liten bebis i famnen so mvill ha uppmärksamhet...hoppas att du fick lite lite tips p åvägen. Det är hemskt att du ska vara så ledsen. någonting måste ju ske.... Ta hand om dig!
10
Några ord från mig... Hej! jag känner igen mig i din situation. Eller jag var där i mitt förhållande innan detta. Jag hade inte heller direkta kärlekskänslor kvar. Sexet var inte något att hurra för. Mannen jag levde med var kanon med vår gemensamma dotter - men han var ingen "utmaning" för mig. Det kändes "tråkigt". Har ni också levt ihop länge? Kanske sedan ni var ganska unga? Det är ju jättesvårt om du inte känner att du vill vara nära honom, eller ens känner kraft att engagera dig i att försöka..man kan ju inte beställa åtrå så där på en sekund. Men jag vill säga det jag kan känna så här 3 år efter att jag lämnade min före detta. Lite "man saknar inte kon förrän båset är tomt". han var mitt första långa förhållande, 7 år var vi tillsammans och fick då en dotter. Man glömmer så lätt att se fördelarna med den man lever med...allt går på gammal rutin. Sätt dig ner och tänk igenom vad som är bra och dåligt i förhållandet. Gör ni någonting tillsammans bara ni två? Har ni möjlighet att få hjälp med barnpassning? Det är ju otroligt nyttigt...så att man inte bara kämpar på som 2 anställda i hemmet. Tänk igenom för och nackdelar... både som han har och som du har. För barnens skull är det värt att tänka efter en extra gång. Min dotter som är 5 år idag bor hos oss varannan vecka. Det fungerar bra..men för barnen är det ju det värsta som kan hända att föräldrarna delar på sig. Ta ett ordentligt prat med din sambo sedan. Säg hur du känner, att du är ledsen, att du vill må bättre, och att ni kanske kan hjälpas åt med det.? Se om ni båda orkar prova ett tag. Jag har för närvarande en liten bebis i famnen so mvill ha uppmärksamhet...hoppas att du fick lite lite tips p åvägen. Det är hemskt att du ska vara så ledsen. någonting måste ju ske.... Ta hand om dig!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
