Dåligt självförtroende

[Första bästa?]

Hej, jag har egentligen inget problem men mest lite funderingar. Jag är sedan ett par månader tillsammans med en kille som jag tycker mycket om. Nu på sista tiden har han börjat prata om sitt dåliga självförtroende. Han är väldigt begåvad och ganska framgångsrik inom det han sysslar med. Men han säger att det inte känns som att det är han som åstadkommit det han gjort och när han får beröm tror han inte på det.

Jag har börjat undra hur intresserad han egentligen är av mig, kanske är han så osäker att han bara tagit första bästa och nöjer sig med det. Vi pratade om att vara kär igår och då sa han att han kanske var lite kär i mig (jag trodde han var jättekär!) och sen: Jag vet inte ens vad att vara kär är längre.
Jag kände mig lite besviken.

I dag var han lite frånvarande och sen fick jag ett mejl där han skrev som i förbigående att han käntsig helt värdelös?! men nu mådde bättre. Jag vet inte ens vad jag ska svara på det utan väntar med att fråga varför han känner så tills vi ses nästa gång. Jaha, vad tror ni, kan han få bättre självförtroende på något sätt? Finns det något jag kan göra? Jag vill inte hamna i nån sorts terapeutroll jäntemot honom.

[Eliza62]

.

[Första bästa]

z

[Eliza62]

37 börjar bli litet gammalt för att krångla sådär. Och han varit 25 hade det varit mer en fråga om omognad men vid 37 borde man väl bete sig mer "vuxet". Om han inte vet om han är kär och håller på och krånglar så kanske det bästa är att inte ha kontakt tills han rett ut sina känslor. Vad du definitivt INTE ska göra är att försöka göra honom "bättre" och "offra" dig för hans taskiga självförtroendes skull.

Nja, jag vet inte....På dig verkar det ju som om han inte ger dig särskilt mycket bekräftelse utan mest är ingrävd i sitt eget plus söker bekräftelse från dig. Eller? Jag känner massor av framgångsrika och begåvade män med urkasst självförtroende. De blir lixom inte roligare och bättre bara för att de är framgångsrika - ofta är det snarare tvärtom (de söker framgång som bekräftelse och det hela är mest en fråga om narcissism...Och narcissismen och outhärdligheten och självupptagenheten och oförmågan att se någon annan än sig själv ökar exponentiellt med framgången och begåvningen...Och under ytan finns bara en femåring i en vuxen mans kropp. Men känslolivet, det tillhör en femåring...).

[anonymt namn]

Tack för ditt svar. Jag gav inte så mycket information och jag tycker nog faktiskt att han ger mig mycket bekräftelse. Han brukar säga att han tycker mycket om mig, att han tänker på mig jämt och längtar efter mig hela tiden när vi inte ses, ge mig komplimanger för mitt utseende och så. Han kanske bara inte brukar använda ordet "kär", när jag tänker efter. Men det dåliga självförtroendet är lite trist.

[Anonym]

Deprimerad kanske? En livskris på grund av något? Har han lämnat en relation/ett jobb/nåt annat och tappat bort sig själv på vägen?
Jag känner igen det här hos min egen relation, som är snart ett år gammal. Min älskling är 30+ och har gått igenom några omvälvande saker i sitt liv - innan jag kom in i bilden (bland annat över 60 kilos viktminskning och förnedrande dumpning av f.d. sambon).
Människan är en komplicerad varelse och det är vanligare än man tror att folk mår psykiskt dåligt. Det kan ofta ta sig såna här uttryck.
Lycka till!

[Anonym]

Tillägg:
Du kan ju även se det som en bekräftelse på er relation att han vågar släppa in dig i sitt inre. Att erkänna att man mår dåligt kräver en del tillit.

Jag och älsklingen hade en period när det var rejält jobbigt, jag fick vara lite terapeut. Men jag stod ut till vissa gränser, sade ifrån när det var jobbigt. Jag fick honom också att inse att han behöver träffa en läkare och en kurator.
Nu går han på antidepressiva mediciner och mår bättre.

[rörelse]

Har han haft relation tidigare? Jag känner en kille 40 år som inte haft längre relationer alls. Han vill gärna men är inte helt avslappnad med kvinnor, klarar inte kommunicera med kvinnor. Så hans hittills rätt korta relationer rinner ut i sanden pga dålig kommunikation. Ofta på förvirrade indirekta sätt. Han vågar inte öppna sig. Det blir en spiral av osäkerhet. Med rätt kvinna skulle det nog gå att bryta mönstret. Han har ju kvaliteter när man känner honom. Men att komma dit i ett förälskat läge verkar inte det lättaste.
(vi är släkt)

[luddtussen]

snarare ha taskig självkänsla, och det är ju oerhört mycket svårare än självförtroendet.

Bekräfta förstås, visa att du är att lita på. Tid. Men ... man kan inte gå hur långt som helst i det heller, ge en massa utan att få tillbaka, då dör ju ens egna känslor på kortare eller längre tid.

Och ... det kan ju hända att han _är_ dökär i dig, fast han inte vågar lita på känslan, eller inte vågar öppna sig och berätta helt för dig.

Så det är ju upp till dig hur mycket du tycker han är "värd" att "jobba" för. Vad ger han dig? Vad ger det dig att vara med honom?

Om du sätter en bra bok i händerna på honom, som kan ge lite självinsikt, vad skulle hända då? Eller är han typen som ältar och gräver ner sig?

Ge inte upp direkt, om du tycker om honom, är dökär och tycker han - än så länge - är värt det. Tid kan göra underverk, om känslorna finns. Men ... gräv inte ner dig som terapeut och stöd heller ... det är ingen kärleksrelation. I en relation måste stödet växla, ibland behöver den ena ibland den andra. En kan inte vara stark hela tiden.

Om han tar första bästa ... svår fråga. _Känns_ det så? Hur lätt tror du han har att hitta kvinnor? Hur många partners har han haft tidigare?

Du får gå på känsla helt enkelt ...

[anonymt namn]

Hej, jo, han har haft det tufft, jobbig skilsmässa och en del andra tunga grejer de senaste två åren. Jag har pratat med honom och börjar luta åt att han bara är inne i en svacka, som han ändå håller på att ta sig upp ur. Jag tänker hålla fast vid honom för jag gillar honom verkligen.

[gemma36]

Javisst, flera relationer varav en mycket lång. Hans problem är ju nu inte att han inte öppnar sig, snarare tvärtom.