Skrivet: 2007-08-13, 20:13
#1
75% av skilsmässorna...
...lär initieras av kvinnan. Och i och med det spekulerade en medlem om att orsaken till det var den enorma överrepresentation av värdelösa män. Vad säger du?
...lär initieras av kvinnan. Och i och med det spekulerade en medlem om att orsaken till det var den enorma överrepresentation av värdelösa män. Vad säger du?
Jag hade en period i livet när jag siktade så högt jag kunde nå. Jag letade upp kvinnor som var både mycket vackra och intelligenta. Med så hög ambitionsnivå blev det en hel del bomskott.
Jag är både lite för tråkig och inte tillräckligt intelligent för de mest åtråvärda bland damer. Men det blev några kortare relationer, som jag aldrig kommer att glömma.
En av de kvinnor som jag hade en kortare relation med hade flera akademiska examina, inom olika områden. Hennes första examen var som gymnastikdirektör (det hette så – då). Hon var skärpt som tusan, vacker och vältränad. Hon blev nästan aldrig nöjd med de män som hon träffade.
En kväll när vi åt en god middag så ansatte jag henne för att hon aldrig slog sig till ro, utan letade vidare - efter någon bättre. Jag tror jag sa så här:
”Men det fattar du väl att du kommer att få jättesvårt att hitta någon man. Du vill ju ha en man som är jämnårig. Och i din åldersgrupp finns det bara frånskilda män. Dessa män är ju övergivna av kvinnor som ställer betydligt lägre krav än du gör.”
Hon tog en munfull av vinet, ställde ner glaset, tittade på mig och sa; ”Bara för att dom är övergivna behöver det ju inte vara nått fel på dom, man tröttnar ju efter ett tag och vill ha nån ny!”
Intelligens är också att kunna se möjligheter där annan kvinna ser problem.
inte för att jag visste det var just 75%, men jag har läst att "de flesta" initieras av kvinnor. Och de flesta jag känner har initieras av kvinnor, och endel som är påväg att initieras. Jag har en teori. Vi träffar en man, kanske under vår högskoleutbildning, en jämställd en. Vi delar som kamrater på hemarbetet, vi jobbar på våra karriärer i paret, jämställt. Sen kommer barnen, och ojämvikten infinner sig. Vi finner oss av någon anledning som projektledare och drivare av familjen. Vi tar/får (jag ger mig inte in på orsaker här) huvudansvaret, medvetet eller omedvetet. När barnen blivit mer självgående har denna struktur cementerats. Vi sitter fast med en man som tar oss för givet, en som ser oss som mor till sina barn, hemmets härskarinna. Vår man tycker vi sköter oss väl. Han gillar när vi pysslar och grejar hemma. Men när vi gör annat, som t ex vill jobba 100% och dela dagislämning och hämtning så muttrar han. Som den jämställde man han är skärper han sig snabbt och tar sitt ansvar, men vi märker att han inte är riktigt nöjd med det. Han motsätter sig inte heller vårt behov av egentid, eller att vi vill träna och träffa väninnor ibland. Men han är som gladast när vi pysslar hemma och smider planer för _familjen_. Han vet inte vilken vår favoritfärg är eller vilken musik vi nuförtiden vill lyssna på. Han märker inte att småbarnsåren fått oss att mogna, bli starka och intensiva. Att vi utvecklats. Och vi glömmer att tala om det. Eller inser att klyftan blivit så stor att det inte finns något sätt att laga den ... För vi vill mer av livet. Vi har slitit i tio år med graviditeter, amning, blöjor, välling och huvudansvar för barnens garderober. Han tycker det ör skönt att glo på TV.
Nåja ... kontentan av det är att kvinnor nuförtiden inte är fullständigt utslitna efter småbarnsåren, de får ny energi, världen öppnar sig, de är intresserade och vill lära sig mer. Och de har en karl som slår sig till ro ... Nuförtoden har kvinnor _råd_ att skilja sig, de är inte beroende av en karl. Så de gör det. Om de inte får det de behöver längre. Om de inte kan ordna det med mindre än skilsmässa.
För det ska man ha klart för sig, att inte ens för kvinnor är valet skilsmässa, med barn inblandade, ett lätt alternativ. Tvärtom är det det svåta alternativet. Men kvinnor är kanske starkare ... av småbarnsåren än männen?
Eller dumdristighet......... kanske....
Den rastlösa figuren som bor i kvinnan, kanske håller sig mer uppdaterad än mannens......
antingen så har mannen lättare att slå sig till ro, eller så har kvinnan högre krav -inte därmed högre intelligens. Svårt att säga.
Men är mannen därmed lyckligare än kvinnan?
... en intelligent man tröttnar man ju inte på så lätt. Det är bara det att de är inte alltför många som är så intelligenta.
kunde ju definieras som en förmåga att vara nöjd med det man har ... Så tja, det är svårt att säga vem som egentligen är lycklig. Var och en på sitt eget vis?
Oj, vilken förmåga att sätta ord på dagens äktenskap.
Jag tror på mycket av innehållet i din text.. men naturligtvis finns det "avarter".
Om det blir någon nästa gång för mig, så ska jag aldrig mer göra det med barn -så då kanske vi lyckas.......
Enligt en italiensk advokat som uttalade sig för några år sedan berodde 60 % av skilsmässorna där på svärmödrarna... Skulle tro att det finns en och annan som ligger bakom på ett eller annat sätt i det här landet också... :-) Det är ju bara att gå in på snacket "Släkten" så kan man läsa om ett antal svärmödrar from hell (och med viss automatik några tragiska män som inte kan bli vuxna utan låter mamma hållas).
Huvet i sanden, det är väl det hela. Män sticker huvet i sanden, medans kvinnor grubblar och analyserar.
Män har sin intelligens på annat håll, behöver nödvändigtvis inte vara dumma, men de fungerar så att så länge ingen säger något annat, så är det väl bra????
Män och kvinnor borde överhuvudtaget inte leva med varandra, så olika som dom är egentligen!!
När kvinnan tar upp att ngt är fel, undrar mannen "vad har jag gjort för fel nu då? idag har vi ju inte bråkat, nu är det väl bra?" När kvinnan sen får nog, och flyttar förstår han ingenting. För just idag har vi ju inte bråkat!!
...så många män ser äktenskap/samboskap som en möjlighet att kunna få slå sig till ro, ha det lugnt och skönt och slippa bekymmer, få regelbundna måltider, regelbunden sex och ett tämligen bekymmersfritt liv - utan för mycket ansträngning. Kvinnor tenderar däremot att se äktenskap/samboskap som ett projekt som hela tiden måste vara på väg någonstans och utvecklas. Och då funkar det inte med en man som trodde att dealen var att man skulle slippa utvecklas - särskilt inte när man köpt hur och skaffat barn Det är DÅ han verkligen tror att han har sitt på det torra och lungt kan parkera i trevesoffan/snickarboa. Och eftersom kvinnor i stor utsträckning inte längre är vare sig ekonomiskt eller socialt beroende av en man så kan de ta ut skilsmässa utan att problem med DET. Medan livet blir bra mycket jobbigare och mer ansträngande för en man om HAN skiljer sig/separerar så han vill helst undvika det.
Ja det var några generaliseringar - och jag utgår från egna och väninnors (de som skilt sig, håller på att skilja sig och pratar om att de snart inte står ut...). Jag talar helst inte i termer av typisk kvinnligt/manligt och inte heller om fastcementerade biologiska skillnader. Jag tror mycket är beroende av miljö och uppväxt - och vilka förebilder vi har. För just nu HAR vi inga förebilder. Vi vet inte "hur man gör" för att kombinera en modern, jämställd relation med familjebildning. Men det blir nog bättre, om några generationer eller så...Men intelligens har det inte så mycket med att göra, tror jag.
att vi inte har några förebilder, våra mammor var ofta ekonomiskt och socialt beroende, de klagade men hade ingen möjlighet annat än "stå ut" (ja, de som egentligen ville någon annanstans, de som var nöjda var väl nöjda, som nu) ... vi måste leta våra vägar själva.
Någon lär ha sagt (har för mig att det var John Gray) att;
-när mannen väljer sin perfekta partner så vill han ha henne intakt för resten av livet, både intellektuellt och utseendemässigt.
-kvinnor vet att det inte finns några perfekta män, utan väljer en potential som hon har hela livet på sig att fixa.
Lite roligt tycker jag, eftersom båda utgångspunkterna är omöjliga, om det nu mot all förmodan skulle ligga något i påståendet...
...passar detta rätt bra in på mitt resonemang ovan: Män vill ha det likadant resten av livet, kvinnor vill att det hela tiden ska hända något...
Fast John Grav är en floskelmaskin - med vissa korn av tänkvärda påståenden...
Hej till er båda Luddtussen och mammatuvami. Det är intressant med era reflektioner. Min erfarenhet är dock något helt annorlunda. Jag har gått ifrån alla relationer. I den sista långvariga som gav oss två barn så ramlade vi in i det mönster som ni beskriver. Men när jag ville bryta upp det cementerade traditionella (kärnfamiljen med mamma som drev familjen och pappa som tvättade bil och fönster) tänka nytt, sätta mål och utveckla familjen, individerna såväl föräldrar och barn samt inse att vi alla skulle utvecklas. Hur ville vi ha det nu? Hur ville vi att det skall vara sen och vad gör vi för att nå våra mål?
Svaret var att "jag tänker inte så" - och det är ju okej, vi är alla olika. Men sen blev det bara en massa negativ information om vad mitt ex inte ville. Hur fasiken skall man förhålla sig till inte?
Andra kvinnor som jag haft länfre relation med har jag påhejat för att de skulle våga satsa och läsa på universitet/högskola. Båda har i efterhand tackat mig för min påstridighet.
ja jisses....du är duktig du...hahahah...Hej till er båda Luddtussen och mammatuvami. Det är intressant med era reflektioner.
Andra kvinnor som jag haft länfre relation med har jag påhejat för att de skulle våga satsa och läsa på universitet/högskola. Båda har i efterhand tackat mig för min påstridighet.
något i detta då...
När en kvinna vill skiljas, beror det på att hon har hittat sig själv...
När en man vill skiljas, är det för att han har hittat en annan......
Tror att män oftast går från ett förhållande till ett annat (utan att släppa något däremellan) just för att de är bekväma av sig.
Man kan väl konstatera att det ÄR skillnad på kvinnor och män!
Hej och gomorron Jämställd pappa,
läser ditt inlägg och naturligtvis är det inte svart eller vitt. Självklart finns det män i din situation och det är väl tur att ni är några som väger något på andra sidan gungbrädan. Men jag tycker att luddtussens inlägg var väldigt bra och jag tror att väldigt väldigt många känner igen det hon skriver.
Framförallt tror jag att detta kan vara osynligt i de familjer som barnen kommer tidigt, föräldrarna kanske inte har den utbilning de önskar och senare börja fundera över och sakna.... Är det tillåtet då, eller har man hamnat i en ond cirkel?
Näe, nu ropar min lilla att hon ser på en farlig film :O) så verkligheten kallar.
Vi hörs!
