Hur överlever man?

[anonymt namn]

Min sambo och min 5-åriga dotters pappa har för ca en vecka sedan meddelat att han inte vill bo med mig. Vi har varit tillsammans i 7 år. Efter diskussions gång (jag ganska upprörd) berättar han att han ej velat bo med mig på flera år inte ens under de bra perioderna?!? Hur kommer man igenom detta, jag har aldrig mått så dåligt någon gång? Hur kan man gå och vänta i flera år? På mina frågor om varför han inte sagt något är svaret att han vill undvika diskussioner, de är jobbiga. Under den angivna tidsperioden har vi även varit på familjerådgivning eftersom vi haft lite tungt som säkert de flesta småbarnsfamiljer har med barn från olika förhållanden (hans stora tjejer är tonåringar) På familjerådgivningen har han inte upplyst mig om att han inte ville bo med mig så jag har trott att vi haft samma mål. Detta känns jättejobbigt.

Just nu har han sedan midsommar ett kraftig bakslag i sin sjukdom (dödlig) med kraftig medicenering som följd. Som har stressat honom kraftigt, man vill ju gärna tro att sjukdomen har ställt allt på ände.........

Trots att han inte vill bo med mig vill han att vi skall göra saker tillsammans, ex vandra i fjäll, åka skidor, för vår dotters skull så hon får mamma och pappa mer gemensamt än vad hans tonårsdöttrar har haft. Han vill att vi skall göra en fjälltur nu i höst. Hur orkar man det? Jag vill självklart att vi skall ha ett bra samarbete men just nu känns det som han vill äta upp kakan och ändå ha den kvar.

Vi har iallafall kommit överns om att vi skall till famrådgivningen igen men just nu är det ett totalt vaccum eftersom han drog till fjälls i 8 dagar, inte min idé.

Hur överlever man att bli halvtidsförälder och att inse att man levt i en annan verklighet än sambon? För mig känns det helt otänkbart att vara halvtidsförälder.

[mamman30]

som känns bra och inte ett dugg mer.

Säger som du det känns som att han vill både ha och inte ha kakan.

ang dottern,om hennes pappa är döende och han mår skit just nu så skulle def inte jag rekommendera att hon bor hos honom utan att de har umgänge istället.

[Östersundsmamma]

Han är inte döende utan har en dödlig sjukdom som hålls i schack med mediciner man kan få skov ibland, han fick ett allvarligt vid midsommar.

[dell]

efter ett år... Jag har bott ensam i ett år nu. Min man lämnade mig ungefär som din. Han sa att det var länge sedan han älskat mig, att han kände för mig som en syster. Och han vill gärna göra saker med mig och barnen fast inte bo med mig! Men jag har inte nappat på hans förslag. Jag samarbetar helt kring barnen, krånglar aldrig med om de ska vara här eller där etc. Vi träffas ibland när de fyller år, det är någon uppvisning etc. Men i övrigt håller jag avståndet. Det kan du också göra.
Vad gäller känslan att vi levt i var sin verklighet, jag i en där jag älskat honom och han i en där han inte älskat mig. Ärligt, vem har haft det bättre? Jo, jag förstås, jag har ju levt med den man jag älskat hela tiden! Nu däremot sörjer jag, ungefär på samma sätt som om han dött. Min livskamrat är borta, inte genom död utan eget val, men för mig är resultatet detsamma - den jag älskar finns inte längre vid min sida. jag måste lära mig att leva själv utan att ha önskat det.
Det känns otänkbart att vara halvtidsförälder, men det är det bästa för barnen och då får man glömma sina egna behov. Det är fruktansvärt att vara utan dem varannan vecka, men även den veckan har ett slut. Jag lever mer dag för dag, försöker hitta något positivt även en dag utan barn. Kanske en bra bok som jag får läsa ostörd?