Gå eller inte? *långt*

[anonymt namn]

Hej,, vet inte riktigt vart jag ska börja men vi har varit ett par i 17 år,
han är 8 år äldre än mig (jag är 37) och vi fick en dotter för 4 år sedan. Vårt
förhållande har alltid knallat på och vi har haft mkt kul ihop men sedan dottern
kom har det blivit ohållbart, speciellt nu när hon testar osv. Jag har varit hemma m
henne 2 år, han ingenting. Jag studerar och tycker att jag har utvecklats och tänker
lite annorlunda än förr och vill diskutera känslor, livet, uppfostran, filosofiska frågor osv men där är det stopp m sambon. Han flyr, klarar inte av att jag har åsikter om dotterns
uppfostran, kan vara de enklaste sakerna, han kan inte sätta några gränser utan frågar henne hela tiden - vad vill du?, och hon är nästan elak mot honom för han är för snäll och tillåtande (jag är fö inte supersträng men hon måste ha gränser..!) just det gör mig galen men han kan inte ta att jag vill diskutera utan nu har vi gått i familjesamtal men han förstår inte vad problemet är. Han säger att "jag gör på mitt sätt" men om jag inte kan acceptera att hon gör som hon vill m honom och vi inte kan diskutera någonting - vad tusan gör man då? Det har gått så långt att jag har gett upp att prata, vi går mest tysta omkring och det är irriterat. Tänker på att bryta upp men ångest inför dottern och var hittar man någonstans att bo? Någon som varit i samma sits med ett barn hemma som känner igen sig - hon mår väl inte bra av det här...

[Azucena]

Kan inte inte pappa få vara som han vill och mamma som hon vill? Barn brukar fatta ganska bra att föräldrarna är olika och om föräldrarna själva accepterar det så ser barnen heller ingen konflikt i det. Jag ser det som att din man har det lite knepigt med att veta hur man är när man är pappa och du behöver stödja honom, inte mosa honom. Han kan ju vara en kärleksfull pappa även om han enligt dig är för velig eller nåt annat. Se förbi problemen och se er som en enhet, en familj där ni älskar varandra. Ett förslag bara.

[anonymt namn]

Ta en vintersemester på en vecka, kanske med en väninna. Låt honom ta hela ansvaret för dottern, alla bråken, det praktiska. Hämta och lämna. Då kommer han inte att ha dig som en back-up längre. Jag har samma problem här, en man som barnen lindar tre varv runt lillfingret. Han kan vara så snäll för att jag är motsvarande så "elak". Men barnen känner sig mer trygga med mig, än med honom. Det är först när mannen är ensam med barnen som han fattar att han är ledaren, att de måste göra som han säger, för annars kraschar hela tillvaron. Det är bara din dotter som kan visa honom att hans uppfostringsmetod inte fungerar, ingen terapeut i världen klarar det, och inte du heller. ÅÅÅK!