Hur överlever man?

[anonymt namn]

Har haft ett mycket struligt år, eller kan kanske säga att det varit struligt i 1½års tid, ända sedan jag träffade den nya mannen i mitt liv. Redan efter två veckors dejtande blev det tjorv och han kunde kläcka ur sig saker som att jag inte var nog sträng med mina barn, inte har några regler osv.
Dum som jag var, tog jag inte det så hårt utan fortsatte mitt liv med honom, vi flyttade ihop och bråken blev fler o fler. Jag bråkade inte, utan det stod han för, jag bad mest om ursäkt och ansåg att jag gjort fel hela TIDEN.
Fast jag visste med mig om att allt inte var mitt fel, utan mer han som såg konstigt på saker o ting.

Han försökte styra mina relationer, att jag inte skulle ha så mycket kontakt med mina barns pappa osv. Han började styra över mina barn och sa helt sjuka saker till dem.
Och det började gå överstyr, han fick mer o mer kontroll. Han blev oense med mina föräldrar, halva min släkt, mina vänner..
Han var dömd för kvinnomisshandel som många i stan visste/vet om och han sa sig vara oskyldigt dömd, vilket inte gjorde mina nära lugna i situationen.
Så flyttade jag ut, men var strax tillbaka igen. Allt upprepade sig och jag stack igen.
Han hotade mig att se till att jag mister mitt arbete, att jag skulle mista vårdnaden av mina barn, att jag skulle bli anmäld för att ha flyttat ut och inte betalat halva hyran..
Han började stå utanför där jag tillfälligt bodde, stod i timtals för att se om jag var med andra.

OCH jag valde att åter igen gå tillbaka! Han lovade ju att han inte skullle styra över mig, allt skulle bli så bra så bra. MEN likt förbaskat sa han till mig så fort han blev irriterad: Nä, vi ska nog gå åt skilda håll. Vi tänker för olika.
?????
Ja, så var vi där igen. Jag gjorde inte som han tyckte, därmed var jag inget att ha. När jag sen packade mina kläder bad han mig sluta.. han älskar mig o vill inte förlora mig. Så var det gång på gång på gång. Jag funderade vad som var fel på mig, varför han blir så arg på mig hela tiden.

Jag var mest ledsen, arg, förbannad, besviken, hur jag kunde gå tillbaka till en person som hotat mig så som han gjort och att han gjort mina barn så illa och sedan säger till alla andra att han inte gjort något fel. Jag insåg att även jag måste se fakta - jag kan finna en mycket bättre man, ett mycket bättre liv.
Fast han säger att jag kommer sakna det sex han kan ge mig.. bla bla bla och att kvinnorna väntar på honom o att många vill ha sex med honom..

Nu har jag åter igen gått. För sista gången. Jag tänker inte gå tillbaka än en gång. Jag vill inte ha honom mer.
MEN i och med mitt liv med honom, ser inget ut som det en gång gjort. Jag har tappat kontakten med många, många ser det som att jag valde ett liv med honom framför mina barn, framför mitt eget liv, framför min familj.

Nu står jag här fast besluten o vad jag vill med mitt liv, hur jag vill leva, hur mina barn ska få trygghet MEN jag har ingen bostad (kommer bo på ett vandrarhem då bostadsbristen är mycket hög), är arbetssökande, julen närmar sig, och jag har ingen trygghet, ingen att dela julens alla dagar med, helt ensam. Jag tänker att det löser sig så småningom, men en del av mig tänker på hur, hur ska allt lösa sig? Jag har inget arbete, ingen hög inkomst, flera lån, en betalningsanmärkning och pengarna räcker inte till.
HUR kan allt lösa sig? HUR ska jag se något positivt? Hur ska jag kunna gå vidare, se en framtid?

[Me myself,]

Se inte bakåt, fokusera på nuet.
Julen är en komersiell tradition men det behöver inte vara det. Julen är vad man gör det till, har du barnen över julen se till att reparera dina gamla förhållanden. Hälsa på hos dina föräldrar och gamla kompisar. Det kan komma till att man måste erkänna att man har haft fel men det är sällan det händer med sanna vänner och verkligen inte med släkt.

Du kommer att klara det bra så länge du undviker att tänka i "ledsamma banor" dom leder oftast inte till något bra. Se framåt och var positiv, det är tungt nu men det kan bara bli bättre.
Ångesten kommer att släppa så småningom.
Oron lättar enormt redan första gången man känner att man klarat något bra.

Överlever gör man, går under gör man bara om man inte lärt sig av sina gamla misstag.
Förändringar är inte lätta.

Styrk dig i alla småglimtar av hopp och framgång.

Kramisar

[Fredrica]

Du fastnade i den nedåtgående spiral som kvinnor gör som blir kära i en kvinnomisshandlare. Långsamt bryts självförtroendet ner...Psykiskt misshandel kallas det. Nu har du klarat av att ta dej loss och det ska du ha en ELOGE för! Starkt gjort! Jättebra! Nu står du alltså på ruta ett, och ska ta steg efter steg FRAMÅT. Försök se det i små projekt framåt vad du behöver lösa, och prata med de vänner och släktingar du "förlorat" och berätta om ledsen du är över att du inte lyssnade på dom (?), över att du inte såg hur han behandlade dej osv och att du nu skulle behöva få hjälp av dom tillbaka till ett sammanhang. Du kan också få stöd hos "kvinnofrid" i samtal osv. Där kan du också få stöd i hur du ska bygga upp dit liv från grunden. Titta på nätet! www.kvinnofrid.se tror jag, eller om du googlar det ordet. Du ÄR en f d misshandlad kvinna (oavsett om det var fysisk misshandel eller inte) och behöver stöd! Lycka till!

[A. No. Nym]

Grattis! Du verkar ha kommit en lång bit på väg att bearbeta det hela. Det tar tid men du kommer att klara det. Ta bara ett litet steg i taget.

KRAM!

(ps
Är du möjligen samma person som skrev att han krävde att du skulle kräva besöksförbud mot dina föräldrar? I så fall blir jag glad för du verkar mycket friskare och starkare nu än när du skrev förut.)

[Anonym]

Jadå visst är det samma person som skrivit av sig här förut. Jag har bett om ursäkt gång på gång, ett om förlåtelse och sett allt som mitt fel och han är den som haft rätt.
Att han sedan ringde min mammas chef och skickade äen ett mail för att försöka få min mamma sparkad, pga allt hon förstört för honom o hans barn.. enligt honom då.. så skulle han minsann ge igen tusenfalt.
Han bokstaligen hatar mina föräldrar, min bror, mina släktingar. Och jag har funnit mig i det, jag har låtit honom kalla min mamma för häxa inför folk vi talat med. Jag har i princip gjort allt för honom.. och han säger tärtom.. han har gjort allt för mig och jag bara lämnar honom..

[Anonym]

Varför? varför? Varför? Hur kan det komma sig att du och så många andra kvinnor lever i denna förnekelse?

[Nizze64]

Detta fenomen kallas för normalisering, och innebär att man succesivt accepterar tillståndet (för att man älskar o försvarar mannen)och till slut blir det som vardagsmat helt enkelt!

[Anonym]

Igår kväll kikade jag på mina mail, när jag sedan skall göra det samma imorse, får jag se att allt och då menar jag allt är raderat! Min CV, mina arbetsansökningar, mina bilder allt!
Och det finns bara en som kan ha gjort detta.. min fd.
Jag hade även en hemsida med foton och han har raderat alla mina fotoalbum. Inkl foton på mina barn, allt, hela rubbet, inget finns kvar.

Fy 17! Hur kan man göra så?
Men jag får kanske börja tro på vad andra säger till mig, att han är en manipulativ, psykiskt sjuk människa, som ser till att förstöra för andra.
Och även om jag vet mycket mycket om honom, vad han gör på arb tid osv, som kan verkligen få honom att få en tillsägelse, så kommer jag inte gå in i samma spel. För gör jag det kommer han se till att förstöra o intetgöra mig till varje pris.

För han planerar mycket av sin tid. Han sover knappt om nätterna, kan sova 2-3 timmar varje natt för att sedan gå ut o jobba. och det låter inte sunt. Jag har frågat vad han gör, men till svar får jag att han funderar.