Rättigheter som boendeförälder

[anonym mamma]

Jag har läst i tråden " Får jag flytta?" lite längre ner och sitter nu och har ont i magen.

Min sambo sa att han ville separera 1 oktober 2007. Vi äger vårt hus gemensamt men då jag varit hemma med barnen har jag ej råd att ta över huset (är just nu arbetssökande) så han har bott kvar och jag hittade en lägenhet i närheten.

Jag hade "turen" att barnen blev skrivna hos mig trots att pappan bodde kvar i den ursprungliga bostaden ( han skrev under flyttanmälan och det gick igenom trots att jag har läst att skattemyndigheten kan välja att inte godkänna ändrad folkbokföring av barn om den ena föräldern bor kvar i den ursprungliga bostaden). Dock är dom nu skrivna hos mig vilket jag är otroligt tacksam över.

Meningen var att vi skulle ha barnen varannnan vecka men detta har ej fungerat, dels p.g.a att pappan inte hade tid ( jobbar mycket i egen firma) och nu de senaste veckorna att barnen reagerat och skriker/gråter/kissar ner sig m.m. när de är hos honom, de VILL alltså inte och vi bestämde att ta det lugnt och börja om (de har tappat förtroendet helt, de älskar honom och vill träffa honom men INTE sova över (detta är fyraåringens ord, den lilla på 2,5 pratar inte så mycket utan hänger på syrran, hon är nöjd bara hon får vara med storasyster typ). I december sov de tre nätter hos honom och resten hos mig. Han hävdar dock bestämt att han vill ha dem varannan vecka trots att han hittills inte visat ett enda dugg att barnen är prio ett, han har t.o.m sagt rent ut att barnen INTE är prio ett om det är ngt med jobbet o.s.v.

Han letar nu nytt jobb och muttrar om att det bara finns jobb han vill ha i andra städer. Vad händer om han flyttar? Kan han få "rätten" att ha barnen varannan vecka så att de får gå i 2 skolor/dagis ?? Kan det rent av bli så att jag bara får ha dem varannan helg? Kan det hända? Han har mycket god ekonomi och har advokater och grejer, jag är rädd att han med lätthet kan ta barnen ifrån mig med hjälp av dem.

Det är så jobbiga frågor när man mitt i allt har blivit lämnad och ratad. Han gick genast vidare med en annan kvinna som man tydligt ser bara är för att slippa vara ensam, det gör givetvis jätteont ändå. (att jag misstänker att hon bara är ett "sålängeobjekt" baserar jag på att han försökt göra slut med henne tre ggr under dessa tre månader och snackar skit om henne m.m. m.m. både till mig och sina kompisar. Men hellre henne än ensam verkar det som).

Jag och barnen har det bra, en bra vardag med rutiner och trygghet. Dock skapar pappan kaos med sitt velande och att han aldrig kan bestämma något, han lovar och lovar men håller sällan. Jobbet går alltid före och har alltid gjort. Jag har accepterat det men trodde aldrig att jobbet skulle gå före barnen, men det har det gjort sedan vår första dotter föddes. Jag trodde han skulle ta chansen att bli en bra pppa nu när han ville separera och ha barnen varannan veckan, men han har bara svikit dem gång på gång. Drog till usa över jul och nyår med sin nya och frågade inte ens mig om det var ok att jag hade barnen dessa veckor. Givetvis ville jag gärna ha barnen, men han bara tar oss för givna...

Nu blev detta inlägg långt och rörigt. Jag är dock så rädd att missta barnen för att han är rikare och har sina advokater, behöver jag vara orolig?

Mamman till två underbara barn

[Malinau]

Här kommer några svar och kommentarer från mig.

Skattemyndigheten ändrar folkbokföringen om båda föräldrarna skriver på, vilket ju skedde i ert fall. Om han vägrat och du ändå skickat in om ändringen, hade det ändå gått igenom eftersom lagen säger att alla personer ska mantalsskrivas på den adress där de har sin huvudsakliga dygnsvila, vilket ju barnen har hos dig. Så det blev nog lite sammanblandning där. Alltså kan man i princip flytta ändå och genom att ha barnen mest hos sig ändå få igenom en ändring.

Viktigast nu är barnen och han måste bestämma sig för vad han vill dem. De är små och därför krävs en kontinuerlig kontakt med båda föräldrarna om de ska kunna ha en fungerande relation. Det krävs också förutsägbarhet för barnen så att de vet när de ska vara hos respektive förälder. Stabilitet är ledordet.

Tar han sig inte tid att träffa sina barn nu så kommer relationen till dem att snabbt bli sämre och barnen blir otrygga. Han gör det då svårt och till slut närmast omöjligt att ha barnen själv. Något vänta till senare finns inte. Barn har ingen pausknapp. Visst kan man bygga upp relationen igen, men skada har man ställt till med.

Om han flyttar så är oddsen att han kan processa och få barnen att flytta med nästan obefintliga. Något varannan vecka ska det heller inte bli tal om. Absolut inte två dagis! Det går i teorin, medan två skolor inte alls går utan är lagstridigt. Av samma skäl som det är lagstridigt är två dagis helt klart olämpligt. Snacka om förvirrade barn det skulle bli. Det är inte ens troligt att han kan få en barnomsorgsplats varannan vecka.

Att han har pengar och advokater är inget som du ska låta skrämma dig. Man kan lyckligtvis inte muta det svenska rättssystemet. Behöver du en jurist till hjälp så får du sannolikt rättshjälp och betalar då bara första eller de två första timmarna själv för din jurist. Alltså spelar det ingen roll om man har pengar eller inte. Jurister gör inte skillnad på var de får pengarna ifrån, möjligen om någon inte vill jobba för rättshjälpstaxan, men det finns tillräckligt många bra som gör det för att du inte ska behöva oroa dig. Så länge du kan ge dina barn det de behöver så är det jämlikt i det här avseendet.

Snarare har han oddsen emot sig och för varje dag som går och han beter sig som han gör nu, försämrar han sitt läge. Givetvis får man tänka på barnens bästa i alla lägen och även om han inte nu tar sitt ansvar för sin relation med dem (eller ens deras liv varken till vardags eller fest vad det verkar) så får han förtjäna en ny chans framöver. Men när det gäller boendet har han definitivt ett sämre läge. Han väljer ju detta själv.

Det tragiska är när män sticker iväg på detta sätt och har helt fel fokus. Vanligen lugnar de ner sig från tonårsfasonerna efter en tid, så låt oss hoppas att det blir så även i detta fall.

Sköter han inte umgänget så måste du dra i bromsen om du ser att barnen mår illa, vilket det verkar som att de gör. Ring familjerätten som sorterar under soc i din kommun och prata med dem. Du behöver deras hjälp och stöd för att eventuellt vägra umgänge och främst bör du boka en tid i familjerätten för att ni två föräldrar ska prata om hur ni ska hantera barnen i denna situation. Kommer han inte dit och det inte går att enas, kan jag inte göra annat än att rekommendera dig att stämma honom på boendet i tingsrätten för att skydda dina barn från en otrygg tillvaro.

Ja, du behöver oroa dig för barnen, men nu har du fått lite tips om vad du kan göra. Nej, du behöver inte oroa dig för att han ska ta barnen ifrån dig (omvänt ta dig ifrån barnen som jag hellre ser det).

Lycka till!

[Anonym mamma]

Tusen tack för ditt långa och mycket välskrivna svar!

Allt du säger låter realistiskt och logiskt.

Jag vill verkligen inte att de ska missta kontakten med sin pappa, jag vill att de ska ha en bra kontakt även om det nu inte funkar med varannan vecka. Känns väldigt avlägset att vägra honom umgänge men han måste helt klart skärpa sig.

Han har aldrig (vad jag vet) varit elak mot barnen. Dock började den stora tjejen kissa ner sig och gick undan och gömde sig (!!) när hon gjort detta hos honom och vågade inte säga ifrån. När han berättade detta blev jag rejält rädd. När han var här hemma häromkvällen satt barnen i soffan och åt yoggi, han gick ut till dem och kom tillbaka och sa " nu gjorde hon så igen, hon hade spillt på benet men höll för handen så att jag inte skulle se". Hon vågade alltså inte visa för sin pappa att hon spillt???

Jag har frågat flera ggr om han verkligen vill ha varnnanan vecka, eftersom han hittills knappt haft dem alls. Men han vägrar ens fundera på någon annan lösning...

Han lovar och lovar men håller sällan, dyker något roligare upp så kommer han inte. Tjaffsar han med sin nya tjej så ringer han och vill komma, vi väntar men sedan kommer sms om att något viktigt på jobbet dykt upp ( de blev väl vänner igen typ). Känns så fruktansvärt tråkigt och svekfullt mot barnen.

Nästa vecka är hans... vi ska träffas på söndag och han ska ha barnen hos sig på eftermiddagen men de ska sova här. Sedan ska vi prova en natt med övernattning... vi får se hur det går.

Jag förstår inte hur man kan svika sina barn.... Det finns inte i min värld... men det verkar vara MYCKET vanligt

Mamman med underbara barn

[Malinau]

Föräldrars separationer är livskriser inte bara för föräldrarna, utan även för barnen. Det gäller även i de fall då man skiljs som vänner och gör allt man kan för barnen. Det innebär att krisen kan bli mindre eller större beroende på hur man hanterar den.

Alltså är det förmodligen en reaktion på denna kris som din dotter uppvisar. Hon är rädd och förvirrad. Hon har inga referenser i livet för att hantera situationen. Det är ni tillsammans som måste hjälpa henne igenom detta. Ungefär som om hon råkat ut för något annat dramatiskt. När pappan väljer annat framför barnen i det här läget är det ungefär som att han skulle strunta i sitt barn om hon låg på sjukhus efter en olycka. Skulle han i det läget dra till USA med någon ny flamma? Fråga honom.

Barnen behöver stöd genom detta och han är en viktig person. Säg det till honom. Vet han inte vad det innebär så finns det många sätt att ta reda på det. Till exempel genom att träffa barnpsykologen på BVC, men bara genom att bemöda sig att söka information på Internet kan vara en god början till kunskap.

Att flickan döljer sina missöden kan bero på att hon tagit på sig skuld över att pappa inte finns närvarande längre som han brukar. Hon aktar sig noga för att göra något så att han försvinner ännu mer. Det kan vara spänt läge mellan er, kanske har ni bråkat. Hon vet inte vilken skuld hon har, men barn tar gärna på sig skulden. Hur orättvist är inte det?

Just nu finns inte så mycket att lita på för barnen. Ni har ju separerat och svept bort det mest grundläggande för tryggheten. Sedan hattar pappa hit och dit. De vet inte om han kommer eller när. De måste få något att lita på igen!

Om jag fick en chans så skulle jag fråga honom vad han önskar sina barn och därefter vad han ser behövs för att uppnå det. Det är två grundfrågor som ni bör prata om och försöka enas om. Kan man enas om de fundamentala och viktiga sakerna, så brukar resten falla på plats hyfsat enkelt.

[Fredrica]

Jag tror att en 2,5 åring är lite för liten för vv. Och er fyraåring talar tydligt om att hon inte vill det, så då måste ni anpassa det så att BARNEN mår bra och kommer i första rummet. Han kan flytta vart han vill men kan inte kräva att barnen följer med/efter. Han kan heller inte kräva att ha barnen varannan vecka om han flyttar iväg, men är det bara oro hos dej eller tror du han skulle vilja det? Varannan helg låter väl som en bra ide för er? Tänk också på att barnen växer och att boendet kan ändras med åren,,,om ni är följsamma och uppmärksamma på BARNEN i första hand och inte på er själva! Lycka till!

[Anonym mamma]

Tyvärr är barnens pappa en mycket självcentrerad person. Jag har tagit vår separation mycket hårt och går till läkare varje vecka för samtal. Jag har aldrig pratat illa om barnens pappa till läkaren men genom att beskriva vårt liv tillsammans menar han att barnens pappa lider av narcisistisk personlighetsstörning. Lite kort så betyder det att man inte kan känna empati, inte göra saker för andra utan att tjäna på det själv, överdriva sina kunskaper och sin betydelse m.m. (jag slog upp ordet på nätet och ALLA kriterier stämde in på barnens pappa, det var som om det var honom de beskrivit). Läkaren har undrat om jag inte kännt ilska gentemot honom ang. hur han faktiskt behandlat mig och barnen, men ingen ilska har kommit, jag bara försvarde honom hela tiden. MEN när han drog från barnen till USA över jul, TROTS att vår tjej börjat visa att hon inte mår bra, DÅ började jag känna irritation och IDAG känner jag mig arg.

Vi träffades när jag var 16 och var tillsammans i 10 år, jag är 26 idag). Jag har accepterat vårt liv som det varit för att jag inte vetat något annat. Jag har tyckt att mina föräldrar är speciella som behandlar varandra likvärdigt och med respekt. Idag inser jag hur illa jag blivit behnadlat ( inte fysiskt, men jag har alltid fått höra hur lite jag är värd, hur hopplös jag är och att jag aldrig kommer kunna bli något. Att jag ska vara såå tacksam för att han tjänar mer pengar än mig m.m. Detta är inget liv jag vill att mina barn ska se som normalt, men jag sörjer ändå så djupt att det skulle behöva bli "skilsmässobarn" av mina barn, jag har alltid sett oss som en familj som alltid skulle vara familj.... men när jag kan se på allt detta med lite perspektiv så kanske det inte är så dåligt om man jämför med hur vårt fortsatta liv hade blivit... jag vet inte

Jag har väldigt svårt att nå fram till honom, det är som om han har ett hårt skal runt sig. Jag sitter och är så chockad att han kan vara så kall och frånvarande för barnen. Jag har aldrog visat min ilska som jag börjat känna för honom, jag är fortfarande så "kuvad" att allt blir precis som han vill, men jag börjar inse att för att jag och barnen ska må bra måste jag ställa lite krav på honom.

Han vet att framför allt vår stor tjej inte mår bra, ändå gör han ingen "input" själv för att stötta henne. När han var i Las Vegas över jul och nyår LOVADE han att ringa minst varnannan dag och prata med barnen, särksilt på julafton. Han ringde inte på julafton. EN gång ringde han och kunde prata med vår flicka, jag ringde några ggr men fick aldrig svar.

Det var bra frågot du föreslog. Imorgon ska vi träffas och han ska umgås med barnen. Jag ska förebereda mig med några sådana frågor och se vad jag får för svar. Kanske sätter det igång lite verksamhet i hans hjärna i alla fall...

Tusen tack för dina råd!

Mamman till 2 underbara barn

[Anonym mamma]

Hej och tack för sitt svar!

Helt ärligt så tror jag inte han hade velat/kunnat ha barnen varannan vecka om han flyttade. Han har sedan barnen föddes gett jobbet mer uppmärksamhet och även sedan vi separerade har han tagit för givet att jag finns där som "barnvakt" när han behöver jobba. Skulle han flytta finns jag ju inte där så jag har svårt att se att det skulle bli så. MEN jag litar inte på honom alls just nu.. allt har blivit så konstogt sedan vi separerade. Ena dagen mår han strålande och andra säger han att hans liv är förstört och att han ska dränka sig (bara tomma ord, men det beskriver ju hur han mår i alla fall).

Hade han varit en ansvarstagand eoch kärleksfull pappa hade jag gärna låtit barnen vara där varannan vecka, även om jag saknat dem mycket. Då hade jag kunnat skapa mig lite eget liv och kanske t.o.m njuta av att vara "barnledig" men idag går varenda sekund åt till att oroa sig och vänta på samtalet som alltid kommer " Barnen bara skriker, de är så jävla jobbiga, vad gör du med dem ( som om det är mitt fel att barnen skriker hos honom)... Jag förösker varje gång förklara att han måste engagera sig lite i dem, de behöver nattas, de fixar inte sånt själv, men han har inte tid, sitter bara vid sin dator. Så slutar det med att jag får hämta dem eller komma dit och hjälpa honom natta eller liknande. Några ggr har jag fått sms MITT I NATTEN om att "barnen bara skriker, blir så less" o.s.v. utan förfrågningar om jag vill hämta hem dem, utan det känns mest som om han vill oroa mig, jag kan ju inte sova mer den natten i alla fall... Detta var mest i November. I december blev det 3 nätter de sov där, sedan funkade det inte mer.

Som tur är visar barnen inget av sånna tecken när vi är själva. De är trygga och glada. De frågar sällan o pappa och om vi pratar om honom så vill de tr'ffa men inte sova. Många ggr säger dottern att hon vill att jag ska vara med o.s.v.
Jag har aldrig sagt något ont om deras pappa utan försöker tvärt om uppmuntra " vad roligt ni ska ha o.s.v." Men det blir mer och mer att jag itne tar upp honom alls, känns som om jag lurar mina barn eftersom det sällan blir något bra om han ens kommer...

Jag ska fråga honom imorgon vad han önskar barnen o.s.v... jag hoppas att han kan inse att barnen är såpass små att de behöver en mycket närvarande förälder,... de kan inte fixa kvällsmat och nattning själva... De ska inte behöva stå tillbaka för att en dator på jobbet krachar och liknande...

Mamman till 2 underbara barn

[Malinau]

Sådana människor finns det. Jag känner till typen ganska väl, både från privat- och arbetslivet. Du kan inte vädja till en persons samvete och medkänsla när denne inget har. Har han narcissistiska problem så kan han bara tycka synd om sig själv och makalöst nog vänder han andras olycka till att tycka synd om sig själv.

Jag föreslår att du bokar en tid för samtal i familjerätten (kommunen, sociala) och meddelar honom denna tid. Där får ni hjälp att samtala och komma överens.

Funkar inte det så tycker jag att du kontaktar en advokat istället och stämmer honom på boende och umgänge. Exakt vad får ni resonera om, men det är så mycket du kan göra för att försöka skapa en stabilitet för barnen. Du kan aldrig tvinga honom att ta sitt ansvar, tyvärr, men det kan hjälpa. Och sedan finns det dokumentation om han inte sköter sitt ansvar och bättre möjligheter att göra något åt det.

[flun1]

Se till att ta hand om dig själv också. Bra att du skriver här och tar hjälp av vården. Hoppas du skriver dagbok, har vänner/familj att prata med etc för att bearbeta känslor och få perspektiv på det som händer. Men ... bara att du skriver så samlat och reflekterande mitt i en sådan kris tycker jag visar på nog styrka att reda ut och ta dig igenom den här livskrisen.

Du skulle också kunna skriva "underbar mamma till två barn". Är så imponerad av hur du hanterar en så svår, absurd situation.

Förstår att separationen är en kris för dig; men antar att det inte varit helt enkelt att leva tillsammans med en så narcisistisk, oansvarsfull, halvgalen person heller?

Eller bara, vad jag egentligen vill skriva; jag får ont i magen av läsa om din och barnens situation; vilken jävla stövel! nån gång i framtiden, kanske ganska snart, kommer du att känna, starkt och genuint, att det var bra och gott att du inte behövde dela fler år med den tokfan.

Kris kan ibland vara nödvändigt för utveckling. Det verkar nästan som om du redan insett det.

Igen; Ta hand om dig! På allvar! Gör det.

[Anonym mamma]

Jag skrev ett jättelångt inlägg till dig i natt men när jag skickade iväg det så hade mitt internet gått ner och inlägget försvann ut i cyberrymden

I vilket fall så vill jag få fram att jag blir så otroligt glad, stark och pappad av ditt inlägg!

Ja, jag har vänner och familj, i alla fall någon vän och mina underbara föräldrar som verkligen ställt upp sedan detta hände, både ekonomiskt och som otroliga stöd.

Du är bara en i raden som uttrycker att du tycker jag verkar vara stark och samlad. Själv känner jag mig bara liten och söndersmulad, kastad på soptippen o.s.v. Men visst... det finns ju NÅTT som håller mig flytande och nu även lite kämpande för mig själv och mina barn.

Tyvärr har barnens pappa en otrolig makt över mig psykiskt. Jag viker mig direkt och han får alltid mig att tycka att hans förslag är de riktiga o.s.v Alla våra bråk under dessa tio år har alltid slutat med att JAG bett om förlåtelse, vad vi än började bråka om... Han har alltid lyckats vända mig mot MIG SJÄLV och "inse" att jag har fel, hur rätt jag än haft från början. All min självkänsla är borta och självförtroendet ska vi inte tala om.

Dock säger min läkare att han inte är ett dugg orolig över att jag ska klara detta och komma ut och må mycket bättre än jag gjorde innan. han säger att han märker att jag har en stark grundtrygghet med mig från min barndom och att jag är klarsynt och kommer klara av detta och mycket mer så att säga. Jag hoppas att han och du och alla andra har rätt i den frågan.

Det har inte varit helt lätt att leva med honom nej. MEN gietvis har det funnits massor med stunder jag kommer sakna ngt fruktansvärt, jag har ju ändå kännt mig älskad o.s.v MEN, jag och barnen har aldrig kommit i första hand, har något roligare dykt upp så gör han det istället. Så himla många kvällar jag suttit och väntat på att han ska komma från jobbet men så har han inte ens ringt eller svarat... så många tårar och oro.... Tyvärr gör han samma sak mot oss nu, men jag hoppas att jag finner styrka att sätta stopp för denna psykiska misshandel.
Om han skulle må dåligt en dag så ringer han eller smsmar och vill komma och "dämpa sin ångest". När han mår bra är vi mindre värda än smutsen under hans sko. Detta växlar från dag till dag, väldigt uppslitande.

jag vill att han ska må bra, på ritkigt, och kunna ta hand om våra barn. Jag har frågat om han inte kan tänka sig att prata med någon, psykolog eller kurator eller liknande men han vägrar.

Ja, kris leder ju ofta till utveckling och detta är jag i full gång med. Jag har tappat bort mig själv helt under dessa tio år och håller nu på att leta upp mig själv och då vill jag våga stå upp för den personen jag hittar.

Inlägg som dina ger mig en otrolig styrka att orka kämpa vidare.

Kram från

Mamman till 2 underbara barn
(jag försökte skriva "underbar mamma till..." men det gick inte, kanske längre fram när självfötroendet är lite bättre )

[Anonym mamma]

Hej,

Jag har föreslagit för honom flera ggr att vi borde gå till familjerådgivning o.s.v Men han nekar förståss, tycker vi ska lösa det själva, vi ska ju ha varannan vecka menar han, vad är problemet? Dock har det ju blivit problem... så det kanske är dagt att ta upp det igen.

Han mår ofta väldigt dåligt ( han säger det beror på jobbet o.s.v men jag tror mycket ligger i hur han behandlar andra o.s.v utan att han själv inte har en aning om det, det är ju inte bara jag och barnen som blir drabbade av "honom" utan även vänner och folk han jobbar med o.s.v...). De ggr han kommit hit och nästan gråter för att hans liv går åt skogen så frågar jag om han inte kan tänka sig att prata med någon, psykolog eller likande men han vägrar (det är ju inte honom det är fel på, det är alla runt om honom). Jobbet, nya flickvännen, vänner, jobbarkompisar, alla är idioter och dumma i huvudet, hopplösa eller sanslöst dåliga. När han mår så här så söker han sig till mig, nya flickvännen stöter bort honom när han mår dåligt och det finns ingen annan han kan prata med säger han.. bara jag. Detta sliter något fruktansvärt för nästa dag mår han bra och jag är inte värd ett dugg. Men han vägrar som sagt att söka hjälp nån annanstans.

Jag får se lite hur det går idag med barnen och pappan... annars får jag fundera rejält på det där med familjerätten, även om det skrämmer mig något enormt, han är så mycket starkare än mig psykiskt.. kanske inte egentligen men han har i alla fall makten över mig och kan göra att jag blir mindre än en dammtuss.

Tack för ditt svar! Det ger mig styrka att orka fortsätta!

Kram,

Mamman till 2 underbara barn

[Malinau]

Du kommer aldrig att få honom att gå till någon hjälp om det ska ske för att han har något problem, för som du skriver har han inte det. Eller, _han_ är inte problemet. Vad och vem som helst, men inte han. Så om du vill få honom att gå med på något får du gå den andra vägen. Psykologer kan man ju gå till för att lära sig hantera andra människor. Ta chansen när han klagar och säg att om han pratade med en psykolog om det hela så skulle han säkert få tips på hur han bättre kan hantera dessa besvärliga människor som gör hans tillvaro miserabel. Det kan han möjligen nappa på... Jag har provat och lyckats med ett par personer och det har funkat... Få honom att se fram emot att träffa någon som han tror kommer att delta i hans tycka-synd-om-sig-själv-grej medan du egentligen vet att om han går till en psykolog och beskriver sitt problem på det sättet, så kommer förhoppningsvis denna att se vad som är sant egentligen och ta sig an det.

De lärde tvistar om huruvida man kan bota den här sortens psykopatiska drag som det ofta handlar om, men man är ganska överens om att man i alla fall kan styra dessa personer till att agera på ett annat (mer önskvärt sätt).

Kanske värt ett försök?

[Malinau]

En sak till: Bestäm dig för att han inte alls är starkare eller klokare. Låt dig inte tryckas ner av sådana dumheter. Det säger han ju bara för att det är lättare att styra dig då. Säger han det så låt det rinna av dig! Bestäm dig för att det ska rinna av så blir det lättare för varje gång.

[Fredrica]

Har ni haft ett "mamma-son" förhållande för han vädjar till dej som ett barn när han ringer och sms:ar "hjälp!"...Det enda sättet för honom att växa är att du inte tar över tror jag. Å andra sidan verkar han befinna sig i en känslomässig kris och ska kanske inte ha barnen för mycket så att inte dom tar skada just nu. Glöm inte bort att stå upp för dej själv och barnen så att det inte bara blir så att du ska "fråga honom" och att han rakt av får bestämma hur det ska vara, för just nu har han ingen självinsikt tycks det som. Men alla människor kan mogna - även han om han får tid på sej och vill själv! Lycka till!

[Anonym mamma]

Det är så sant det du skriver... Kanske kan funka att lägga upp det så, men jag är tveksam.

Idag blev det bråk. Han skulle hämtat barnen kl. 14 men som vanligt fick jag tag i honom förrens närmre 15. Vi började bråka i telefonen för jag hade byggt upp så mycket ilska under denna timmen så det liksom sprutade ut lite (jag är inte bra på att bli arg så det är ovanligt). Vår lilla tjej hade blivit sjuk så jag frågade hur han ville göra, om han kunde ta vår stora tjej själv eller så, hon såg fram emot att träffa honom även utan lillasyster så jag trodde inte det skulle bli några problem. Han sa att då kunde han likagärna ta dem imorgon istället (som vanligt så passar det aldrig riktigt bra, men "imorgon, DÅ" och då blev jag arg och sa att det är BARNEN han straffar genom att göra så, inte mig. Han började genast ta till saker han vet biter jättehårt. Ex.vis sa han " Men då tar jag barnen hela min vecka då så får vi vara hårda mot *dottern* för de ska ju klara av att vara hos mig halva tiden". Samtalet slutade med att vi bestämde att han skulle komma och ta med sig vår stora tjej (4 ,5 år) och vår lilla skulle vara kvar här och vila sig. han skulle lämna tillbaka henne lite senare.

När han kom hit bad jag om förlåtelse för att jag blivit arg och han "tog tillbaka" sitt hot om att tvångsta barnen hela veckan fast vi kommit överrens om att ta det lugnt tills de klarar av att vara hos honom en hel vecka.

Återigen vek jag mig och nu sitter jag och känner mig vilsen. Vad är rätt? Jag vill barnens bästa, men jag vill inte vika mig och låta honom få precis som han vill hela tiden heller (ha barnen endast när det passar honom och aldrig kunna bestämma något i förväg.)

Han skrämmer mig så när han säger " men då tar jag dem hela min vecka, mår de dåligt så får vi vara hårda för de SKA ju vara hälften av tiden hos mig", och liknande.

Fortsätter det såhär så blir det kanske familjerätten ändå... Känner mig bara helt trasig.

Mamman till de underbara barnen...

[Malinau]

Sluta ring honom och påminn honom. Låt honom ta initiativ till sitt ansvar. Är ni inte hemma eller har andra planer så får han skylla sig själv och se gärna till att ha det någon gång också. Ditt iskalla svar blir då bara att om ni hade en plan att följa så skulle det funka. Varken du eller barnen är jourhavande för hans umgängesnycker.

Det är väl inte så konstruktivt att bråka, men ibland blir man arg och om man rättmätigen blir arg på någon - som du på honom och hans resonemang -finns ingen anledning att be om ursäkt. För i samma svep riskerar du att be om ursäkt för dina åsikter och då vinner han med sina. Barnen kommer aldrig att klara (inte på flera år i alla fall) varannan vecka om de inte får vänja sig med det i trygghet. Att det som inte dödar härdar är lögn. Sedan måste ni se till att _inte_ bråka så att barnen hör eller ser.

Hård med barnen... Han visar inte särskilt stor empati med dem. Frågan är om han ens är kapabel. Antingen för att han har en begränsad förmåga i största allmänhet eller för att den är förmörkad i denna situation.

Alla människor har en valuta, det vill säga en öm punkt som man kan spela med. Det kan förstås vara pengar, men lika gärna prestige, ära, rädsla för något och så vidare. Fundera på vilken du tror är hans.

Familjerätten är nog ingen dum idé. Du måste inte vänta tills det blir ännu värre. Och just för att undvika att ha barnen mitt i samtalen kan det vara en bra idé också.

[Anonym mamma]

Jag vet inte vad för förhållande vi har haft. Snarare tvärt om då förutom när det har gällt barnen.

Han har alltid tjänat mycket mer pengar än mig, skött allt det ekonomiska, gjort karriär medans jag varit hemma och tagit hand om barn och hus och jobbat timmar. Det är hans kompisar vi umgåtts med och jag har sakta men säkert tappat både kontakt med vänner och mig själv. Vi träffades när jag var 16 och det är nu 10 år sedan. Vi separerade för några månader sedan. (Han fyller 30).

Hans jobb (och nöje) har alltid gått före både mig och barnen. Vi har givetvis även haft det bra, men nu i efterhand ser jag tydligare hur mycket han har prioriterat sig själv och det han vill göra, vi har så många kvällar suttit hemma och bara väntat, han har inte ens hört av sig trots att han lovat o.s.v.

Nu när vi separerade (hans initiativ) fick jag genast ta tag i allt som man måste kunna för att kunna leva idag, hitta lägenhet, byta adress, fixa med dagis o.s.v. trots att jag mått fruktansvärt dåligt av allt som hänt. Han har bara fortsatt sitt liv som om inget har hänt förutom att han bytte ut mig mot en ny kvinna.

Jag har växt som människa genom detta då jag plötsligt varit tvungen att klara mig själv, UTAN honom. jag och barnen har skapat oss ett fint litet hem och vi har fått rutiner och allt flyter på såå bra, mycket bättre än innan när jag levde ihop med deras pappa.

Då han jobbat (och haft andra aktiviteter) så mycket så har hans umgänge med barnen varit dåligt ända sedan första barnet kom för dygt 4 år sedan.

Nu ska han plötsligt ha dem själv varannan vecka men det gick åt skogen tidigt. Började med att jag fick sms om att han inte hann hämta barnen på dagis p.g.a jobbet o.s.v. så han fortsatte som om vi fortfarande var ihop, ta mig för givet. Hinner inte han så gör jag det liksom.... Dock har det ju nu urartat, barnen vill inte vara där (sova där) de känner sig otrygga o.s.v. Han förstår inte varför. De första veckorna när han hade dem fick de sova på hans nya tjejs soffa i samma kläder de haft hela dagen på dagis, de fick inga rutiner eller någonting, de fick acceptera att leva som han och det började gå dåligt ganska snabbt om man säger så. Sedan har det blivit mer och mer att de bara varit här. Han vill fortsätta kunna ta mig för givet, att jag tar barnen om han inte kan. Men vägrar att ändra till någon annan lösning än varannan vecka.

Jag vill så gärna att de ska kunna bo där också, jag vill att de ska ha ett bra förhållande till sin pappa. Jag vet dock inte hur jag ska göra nu längre. Ställer jag några krav på honom (att jag exvis vill bestämma en dag när han ska ha dem så att även JAG kan planera lite) så blir han arg och menar att hans jobb är viktigast och om jag ska krångla så tar han dem hela veckan o.s.v. (hur han nu skulle lösa det om han inte kan bestämma EN dag när han ska ha dem).

Känns lugnast om jag bara anpassar mig efter honom och går här och väntar ... men då förgör jag mig själc och det är inte bra för barnen heller att aldrig veta vad som händer.

Lite virrig just nu...

Mamma till 2 underbara barn

[Anonym mamma]

Tack! Jag pratade precis med min mamma i telefon och hon sa PRECIS som du: " Ring inte honom mer, låt honom ringa när han är beredd att ta sitt ansvar. Lev du ditt liv och sitt inte och vänta på honom varje dag. Om ni skulle vara upptagna när han ringer så får han ju vänta helt enkelt".

Ni har så rätt så...

Jag vet att det är "fel" att be om ursäkt för att man blivit arg (när man har en orsak). Han har dock en stor makt över mig och mycket beror det väl på att han känner till min "valuta", nämligen barnen. Sedan tycker jag iofs sig att det är fruktansvärt fel att använda barnen som en bricka i detta, men han drar sig inte för det alls tyvärr, och han får ju mig precis dit han vill

Han valuta är nog att få vara överlägsen. Han tror och tycker att hans åsikter är mer värda än alla andras, han har alltid rätt och är helt klart alltid bäst. Även när han helt uppenbart har fel så vägrar han erkänna utan ställer hellre till med bråk, han är så fast övertygad om att det är HAN som är bäst, eller hans åsikter eller hans svar.

När han mår dåligt kommer han som sagt till mig. Då är han "snäll" och jag KAN inte stå emot honom då. han ringer och säger att allt är åt helvet med hans liv och jag försöker råda och stötta. Nästa dag är det bra igen och jag är inte värd ett skit längre.

Jag antar att han snart kommer och lämnar dottern igen. Jag ska fråga om han kan besämma en dag när han vill hämta dem på dagis och ha dem över natten. Kan han inte det så ska jag INTE ringa och bädda mer för honom... då får han ta sitt ansvar själv.

Jag hoppas såå att han snart gör det... Tar sitt snsvar för att han VILL... och inte för att det är hans "rättighet" att ha barnen halva tiden. Han ser inte vilket ansvar han har... att det inte finns rättigheter utan det är SKYLDIGHETER han har. BARNEN har rättigheter...

Mitt bredband krånglar, har fått skriva om detta inlägg flera ggr har säkert glömt en massa som jag ville få fram från början.

Tack för att jag fått skriva av mig och tack för dina råd och din stöttning.

Mamman till 2 underbara barn

[Malinau]

Nej, fråga honom inte om han ska ha barnen. Vänta tills han frågar. Tycker jag, men du gör som du vill förstås! Det du däremot kan göra är att fråga dottern om hon haft roligt och sedan visa att du blir glad för det. Det går in hos henne och kanske hos honom. Förstärk det positiva alltså. Då får han ju känna sig lite överlägsen också kanske...

Det där med att barnen är valutan är sant och det är svårt när någon utnyttjar det. Instinktivt känner man ju att det ska vara så och kan inte ens tänka sig att spela något annat. Men du kanske ska fundera på att spela lite kallare när han sätter igång. Ställ frågor om hur han menar, varför bli det en bra lösning, hur tänker han att barnen ska må och så vidare. Om du försöker fokusera på det istället för att visa dina känslor så har du förhoppningsvis kommit en bra bit med dig själv och kanske även med honom. Han kommer inte åt dina känslor på samma sätt.

Önskar dig en god kväll!

[Anonym mamma]

Tack för ditt svar. Nu har dottern kommit hem och hon hade haft kul, vilket känns jättebra Kanske blev det lite speciellt utan lillasyster med (hon var ju hemma med mig coh var sjuk), ensam om grejerna, två vuxnas hela uppmärksamhet o.s.v. "tyvärr" var de hemma hos hans nya "som vanligt", dottern har sagt att hon gärna vill vara i huset (huset där han bor kvar som vi fortfarnde gemensamt äger). Men de hade ätit på Mc Donalds och sedan varit hemma hos hans tjej och det hade varit roligt så det är ju huvudsaken.

Jag hann aldrig fråga honom om han ville bestämma nån dag för han sa " Kanske kan vi hitta på nått på tisdag?" Jag sa att han fick ringa när han visste att han kunde, att jag inte ville preliminärbestämma något. Då sa han ja, men på tisdag kan jag nog, men jag kan inte imorgon, då måste jag jobba". Jag fick återigen säga att han fick ringa när han visste att han kunde.

Får väl se om han hör av sig på tisdag och vad han då har tänkt.

Jag ska tänka på det där med "valutan" nästa gång det blir diskussioner. Nu ska jag vänta tills han hör av sig coh se hur det då blir.

tack igen!

Mamman till 2 underbara barn