14
fråga om övertramp *långt* min allra bästa väninna sedan 20 år eller så har kläckt ur sig något som jag har svårt att komma över. jag har inte sagt något än, trots att det var i början av december, utan väntat på att irritationen ska gå över, men det blir bara värre. vi har tidigare aldrig haft några konflikter.
vi var på min sons lussefirande, och hon, dessutom gudmor, och hennes sambo var också där. efteråt drog hon mig lite avsides och sa att hon hade något pinsamt att fråga. hon hade, på skämt utgår jag ifrån, frågat hennes sambo om han kunde tänka sig att inseminera mig (hon vet att min man inte vill ha fler barn, och att jag vill). Och han hade tagit det på allvar, trott att jag hade frågat henne, och svarat ja. Han är barnkär och hon vill inte ha några alls. Då hade hon ju fått förklara att jag inte var inblandad i den här frågan alls, men hon tillade ändå att så här generös är hon: jag kan få hennes mans spermier och hon skulle inte alls bli svartsjuk.
Jag blev jättechockad och ytterst obekväm. Min man var där, och han och hennes sambo lekte just då med min son. Dessutom var min föräldrar där, så jag kunde ju inte annat än att hålla masken. Under flera dagar fortsatte hon att prata om det här, skämtsamt, men ändå med allvarlig underton och jag blev mer och mer besvärad, försökte skämta bort det, och till slut gick det upp för henne att jag inte ville ha henns man. Hon uttryckte stor förvåning.
Men med tiden känner jag att jag nog aldrig blivit så förolämpad av någon. Så här känner jag:
-jag känner mig förlöjligad och ledsen.
-jag skäms -- varför? jag känner bara stor skam, reder inte ut den känslan.
-om hon nu roat sig på min bekostnad för att se hur hennes sambo reagerar (hon berättade att hon brukar fråga sina män sådana här saker, för skojs skull), varför i hela friden berättade hon det för mig? för att såra mig? eller för att hon faktiskt tycker, på riktigt, att hon är generös och gentil?
-om nu hon inte vill bära sin sambos barn, varför i hela friden tror hon att JAG skulle vilja göra det då?
-anser hon mig vara oförmögen att, förutsatt att jag skiljer mig då förstås, skaffa en ny karl som kan göra mig på smällen?
-vad får henne att tro att jag behöver någon hjälp? har verkligen aldrig, aldrig yttrat något i den vägen, och egentligen heller inte att det är ett problem att vi bara har ett barn.
-tanken på att ha hennes sambos säd i mig äcklar mig. Jag kan knappt se honom i ögonen längre.
Jag får svårare och svårare att hantera det här. Undviker att höra av mig till henne, för dessutom har hon lagt sig till med en mässande attityd mot mig. Plötsligt undervisar och informerar hon mig om saker. Hon har börjat tala om för mig hur saker och ting ligger till, helt enkelt, som vore jag en ledsen, liten förvirrad flicka som har nollkoll. Så känns det som om hon talade till mig. I själva verket är jag betydligt självständigare, världsvanare, bredare och djupare arbetslivserfarenhet --skillnader som aldrig tidigare har märkts. Visst har jag ältat en hel del grejer, så kanske är hon helt enkelt trött på mig, fast inte vågar säga det. Det är ju fullt möjligt.
Men hur hade ni reagerat? Överreagerar jag? Måste ventilera det här innan jag bemöter henne igen, för jag vet inte hur jag ska hantera det.
Tack för att du orkade läsa så här långt.