fler barn

[anonymt namn]

Hej,

Vet inte om jag har hamnat i rätt forum för att få lite stöd i min situation och i mina känslor. Om jag är på fel ställe får ni som känner till detta forum bättre än vad jag gör, gärna hänvisa mig rätt. Tack!

Jag har levt i en relation tillsammans med en man som jag älskar över allt annat i snart fem år. Våra första tre år levde vi som särbos, men i dryga två år har vi nu varit gifta och samboende. Redan från början när vi träffades var jag mycket tydlig med att jag drömde, önskade och hoppades på fler barn (jag har ett barn med mig från tidigare förhållande, lika så har min man). Min man var också tydlig kring detta, att han faktiskt inte visst om han ville ha fler barn eller ej. Nu fem år senare står vi kvar i samma läge. Jag är 36 år och min man snart 40. Båda våra barn är runt 10 år. Jag längtar efter fler barn och min man vet inte. Och tiden går.

Vi har haft det rätt kämpigt i vår relation sedan 6 månader tillbaka. Det är tufft att leva i en styvfamilj. Hur mycket vi än anstränger oss och månar om varandra och varandras barn så blir det missförstånde då och då. Oftas så flyter allt på mycket bra, men så hamnar vi i situationer dår kommunikationen brister. Varje gång vi reder ut vad som blev fel och "återförenas" så konstaterar vi hur mycket vi älskar varandra och hur gärna vi vill ha en fortsatt relation. Vi tänker och reflekterar båda mycket och har gjort fantastiska framsteg i våra relation.

Men det är inte bara styvfamiljsdilemmat som spökar. Vi har också kommit i en fas där vi båda är rädda att förlora oss själva i relationen. Att t.ex. jag inte gör det som jag egentligen vill för att min man inte vill det. Det kan handla om vad pengar ska prioriteras till, om vi ska ha kompisar hemma till barnen eller bjuda hem vänner till helgen. Självklart har vi en dialog och försöker kompromissa och hitta vad som passar OSS. Och vissa saker som känns viktigt kanske efter samtal inte är så viktigt trots alt.

Men så finns det viktiga saker som jag inte vet om jag vågar "ge upp". Som t.ex. längtan efter fler barn. Vi vet ju inte ens om vi kan bli gravida tillsammans. Men jag vill så gärna försöka. Vad händer om min man inte vill? Jag vill att det ska komma från honom, att han längtar lika mycket som jag. Men det har blivit så mycket samtal kring detta att längtan känns förtagen. Och jag vet inte om jag kommer att tro honom om han en dag vet att han vill. Jag har försökt att ge "ämnet" massa tid, att inte prata om det på läääänge.... Men det är inte så enkelt! Och vad händer om han kommer fram till att han inte vill ha fler barn. Är min kärlek till honom överordnad så att det då inte blir viktigt? Och vad händer om vi inte kan få barn? Och vad är det som säger att jag kommer att få fler barn om jag lämnar honom? Hjälp!

Är det någon som förstår mitt dilemma och som vill och orkar bolla lite synvinklar och tankar i frågan?

Tusen tack till de som hör av sig - snart!

[indra76]

Det låter som att du låter din man få sista ordet när det gäller vissa saker, det låter så när du skriver att efter att ni pratat så känns vissa saker inte så viktiga längre, betyder det att det är du som ofta får stå tillbaka vad gäller pengar och relationer till vänner?

Ang barn så är det ju ngt man verkligen måste vara två om och bara du kan känna hur viktigt detta är för sig. Du har ju tiden att tänka på också, så du kan ju inte vänta i evighet på att han ev ändrar inställning. Tycker att du ska kunna avkräva honom ett svar. Det är nog först då som du kan ta ställning till hur viktigt det är för dig, om du då kanske får höra att han verkligen inte vill ha fler barn.

[Anonym]

Jag tror inte att jag låter honom få sista ordet i hur VI ska ha det. Men det var en bra fråga som fick mig att tänka efter. Vi är båda två mycket starka personer och som är vana att driva egna hushåll som ensamstående föräldrar. Jag tror nog att vi båda egentligen ger vika för varandra i frågor som vi egentligen inte vill "ge upp" men inom olika områden.

Men när du skriver att jag kanske låter honom styra eftersom saker blir mindre viktiga efter att vi pratat om det väcker du även en annan tanke hos mig. Att sakerna, oavsett vad det är, känns mindre viktiga i stunden, men att de alltid gör sig påminda igen. Det måste ju vara ett tecken på att det som jag då ville eller stod för är viktigt egentligen, eftersom känslan/viljan återkommer. Så har det bland annat varit i barnfrågan.....

Tusen tack för ditt svar! Du fick mig att reda ut några saker! Ser fram emot fler!

[Möchteeinkind]

Jag är i samma situation som du är i ; vi är styvfamilje, jag vill ha ett barn med min man men han vill inte. Någon riktig förklarning varför han inte vill får jag aldrig. Varje gång när det kommer upp på diskussion, kommer han med olika förklarningar (eller ursäkt?) varför han inte vill ha mer barn.
I vårt fall skulle det bli abort om jag råkar bli gravid. Jag har provat med p-piller och spiral, men ingenting passar mig. Jag krävde honom att använda skydd om han insisterar så starkt att inte vilja ha mer barn. Men han vill inte.
Jag älskar honom och jag tycker om honom, men är inte riktigt säker om vi borde fortsätta vara tillsammans.

[Anonym]

Hej,

Tro mig! Jag förstår verkligen! Jag älskar min man också, och vill ju ha barn med just honom. Men om han inte vill, vill jag då leva med honom? Jag vet inte. Vad är det som säger att vi ens kan få barn? Vad är det som säger att jag kommer träffa någon annan man som jag älskar och som älskar mig lika högt, och som jag kan få barn med? Vill jag hellre leva ensam, utan man och barn? Eller vill jag leva med min älskade man, men utan barn?

Min man tycker att det är svårt att förstå hur min längtan efter barn kan vara så stark. Har tror att jag längtar efter barnet men att det inte spelar någon roll vem som är pappa. Men tro mig, det spelar roll! Jag har träffa män innan jag träffade min nuvarnde man som ville bilda familj med mig och mitt barn, men där jag inte alls lockades även om jag kunde få fler barn, för att mina känslor för mannen inte var de rätta.

Så åter till dilemmat. jag vill ha barn med min man. Något jag känner att jag inte kan kompromissa kring. Hur gör jag? Vad är rätt?

[Möchteeinkind]

Ja, det är verkligen ett dilemma....

Innan jag träffade min man, ville jag inte ha mer barn heller. Men just med honom vill jag ha ett barn. Annars det känns vi har ingen framtid tillsammans.... Jag förstår helt enkelt inte varför han ville gifta sig med mig när han absolut inte vill ha barn med mig. Det var ju han som friade mig....

Jag själv har inte kompromissat heller när det gäller ett gemensamt barn. Är det konstigt att en kvinna vill föda ett barn vars pappa hon älskar mycket?????

[Anonym]

Fast då blir frågan, både till Dig och mig själv. Vill vi verkligen ha ett barn med en man som inte vill ha barn med oss? Det är väl det som är poängen, att båda vill och längtar tillsammans. Det är det som är attraktionen. Jag är livrädd att min man ska skaffa barn med mig för min skull, för det vill jag absolut inte. Jag vill att vi vill och längtar tillsammans.

Så åter till dilemmat. Vad är rätt?

Har barngrejen bara blivit en fix idé eller är det så viktigt som det känns. Jag är rädd för mina egna känslor, känns ibland som attraktionen minskar när jag inte känner att min man vill förbinda sig med mig via ett gemensamt barn. Är jag knäpp som känner så?

[Möchteeinkind]

Nej, du är inte knäpp! Jag känner mig också att mina känslor håller på tona bort när han inte vill ha ett gemensamt barn med mig. Är det verkligen värt att leva med honom? --- frågar jag ofta mig själv.

Jag vet inte hur din man argumenterar om frågan. Min man beter sig som att skaffa ett barn med mig är det sista han vill göra i sitt liv. Hur skulla jag kunna tro att han vill leva med mig?
Om vi inte har någon gemensam framtid, då är det lika bra att leva ensamt med mina barn, tänker jag ibland, eller det gör jag allt oftare nu för tiden.

När han definitivt inte vill ha barn med mig, hur kan han förvänta sig att jag tar hand om hans barn, undrar jag med. Gifte han sig med mig kanske bara för att skaffa en plastmamma åt sina barn som är övergivna av sin biomamma? Var det därför han satte igång juridiska processen att få ensam vårdnad så fort som han gifte sig med mig?
Oj... vad paranoid jag har blivit...... suck.....

[Ulle+3]

Känner igen massor i det du skriver. Är tillsammans med mitt livs sytora kärlek sedan 4 år. Jag har tre barn och han har ett. Vi är särbos men vill flytta ihop. Vi lever tighht ihop med våra familjer trots att vihar varsin lägenhet.

När vi blev ett par var min yngsta 3 år och jag var 32. Jag kände då starkt att jag ville ha ett till barn, med honom. Jag funderade väldigt mycket på det de första åren, hur jag skulle bete mig för att han skulle förstå hur stark min önskan till ett barn till var. Jag var samtidigt rädd att skrämma honom med den här önskan, eftersom han, precis som din sambo, inte varken sa ja eller nej till detta utan mer att vi får se...

Det senaste kanske 1½ åren har den längtan hos mig liksom bleknat av. Jag vet inte om det omedvetet beror på att jag "gett upp" eller om det beror på att barnen blivit större och jag trivs med den frihet det innebär eller att jag börjar känna mig gammal (fyller 37 i år)...

Om jag försöker placera in mig själv i din sits skulle jag nog en gång för alla tala om för mannen hur enormt viktig och stark denna längtan är, vad jag känner inför tanken på att det inte skulle bli något fler barn och vad det gör med mig. Be honom ta ställning så att jag vet vilka förutsättningar han ger mig. Tvinga honom ta ställning faktiskt.
Sedan låta det ställningstagandet gro i mig så att jag vet vad jag verkligen känner inför hans beslut. (Om det blir nej alltså- blir det ja är det ju bara att sätta igång! )

I MIN sits och lite utifrån de förutsättningar du beskriver så skulle jag nog välja att avstå från fler barn. Om nu inte känslorna det väcker förstör känslorna för mannen. Men han skulle tvingas lämna besked så att jag kan bearbeta och leva efter de förutsättningar som finns istället för på de jag inte får sluta hoppas finns.

[Anonym]

Tack för ditt inlägg och dina kloka ord. Känns skönt att det inte bara är jag som kämpar med detta. Skönt att inte vara ensam, att det inte är jag som är knäpp eller har blivt besatt av en längtan efter barn med min man. Ibland har jag undrat....

Jag kan hålla med dig om den frihet som ges när våra barn nu blir större och allt mer självgående. Hur mysigt jag tycker att det är att bara vara vuxen. Men min längtan efter ett "kärleksbarn" med maken är så stor att jag nog kommer bli tungen att fatta ett beslut utifrån vad han svarar. Jag vill vara gravid igen, jag vill vänta barnet med honom (förra gången var jag själv), jag vill ge mitt barn (och hans) ett syskon.

Åter igen - tusen tack för sina ord!

[Anonym]

Hej igen och tack för att du fortsätter dela med dig av din situation. Det ger mig nya synvinklar och perspektiv på min situation.

Min man har aldrig sagt att han inte vill ha fler barn, han bara vet inte. Han säger att om han vill ha fler barn så vill han ha det med mig. Men som sagt, han vet inte. Min mans barn från tidigare förhållande är varannan vecka hos oss och varannan vecka med sin mamma. Vi har ett suveränt samarbete. Hon är helt fantastisk! Min man är en underbar pappa och tar ett så närvarande och fint ansvar för sitt barn, och successivt även för mitt (som är hos oss på heltid). Men han månar mycket om den vecka som han är "barnfri" och väljer gärna att göra annat, än att vara med mig och mitt barn. Jag tror att han inte är beredd att förlora den friheten för ytterligare ett barn. Och så länge det är så så är inte ett gemensamt barn något bra för någon...

[indra76]

Vad bra. Ibland så skriver man tydligare än man kanske tänker om du förstår. Hoppas att ni kan finna ngn lösning för er allihopa som fungerar.

[Separationsångest]

Hej,

Jag har en kompis som inte har barn sedan innan som varit ihop med en man som säger att han inte vill ha familj (hon vill jättegärna ha familj). Efter många och långa diskussioner om detta så har de beslutat att deras relation inte kommer fungera för någon av dem med tanke på olikheten i tankar runt familj. Min kompis säger att efter mycken vånda så känns det helt rätt nu när beslutet är fattat, de är inte osams eller så...

Vet inte om det är någon hjälp på vägen men så kan det vara...

[Ulle+3]

Jag tror att det skulle vara mycket, mycket svårare att acceptera att inte få fler barn om jag inte redan hade tre förstås. Men samtidigt, som du skriver, så finns det ju långt ifrån några garantier för att du skulle träffa en ny "rätta", få livet att funka med honom och få till en bebis också på en relativt kort tid. Så om det är bebis som är det centrala skulle du nästan behöva "göra den själv" om du ska vara någorlunda säker på att få till det.
Men nu förstår jag ju det som att det inte är enbart bebis du vill ha...

Någon skrev ovan ungefär att du kanske är för försiktig när det gäller att ställa krav. Själv kan jag känna igen mig mycket i det. Jag har varit väldigt flexibel och kravlös i vårt förhållande av flera orsaker (en av dem är att jag ju just har tre barn, även med funktionshinder så jag har varit rädd att vi ska bli för mycket för honom) och tagit det mycket lugnare än jag velat- hade tex velat flytta ihop för flera år sen och, som sagt, velat ha barn med honom också- men jag har aldrig ställt några såna krav på honom. Vet ju inte hur det är med dig, men jag har nog gått i tysthet och hoppats att han ska inse vad jag önskar och att han ska ge mig det utan att jag krävt det. Kanske måste du vara mer tydlig med hur mycket du vill ha ett barn till, kanske han inte vet det?

[Fredrica]

Din längtan efter fler barn kanske överskuggar allt, och har man en så stor längtan är det svårt att inte få prata om det med den som kan möjliggöra det. Jag tror det är viktigt att ni "pratar färdigt", att du inom dej bestämmer hur viktigt det är för dej, och om du kan anpassa dej till ett "nej" eller inte. Det låter som om han "förhalar" beslutet vilket sätter er båda i en frustrerande situation. Kräv ett svar! Därefter kan du bestämma dej om du vill fortsätta ändå eller om det är så viktigt för dej att du vill gå vidare.