Skrivet: 2008-01-31, 22:46
#1
Goda råd..
..är inte alltid dyra.
men snälla - i kväll gjorde jag det som jag alltid sagt mig själv att aldrig göra.
Efter mycket tjafs med svärmor under en aktivitet för min dotter, följer min dotter automatiskt med henne efteråt... och liksom kommer på sig själv - att just det ja, jag var ju här med mamma.
Nu är jag trött på detta! Det gjorde så ont i mig att jag bara grät och grät. det fanns ingen hejd. Min dotter undrade givetvis vad det handlade om och trodde att hon gjort något fel. Och i allt det här säger jag det: "Jag är så trött på att hon tror att hon bestämmer, men hon gör inte det!" Berättade också mellan tårar och hulkande att jag saknar min dotter så oerhört när hon inte är hos mig, men din pappa måste få träffa dig också. Då började hon också att gråta och sa att hon längtar efter mig!
Just nu känner jag mig så eländig. Av principfasta skäl har jag alltid sagt till andra och mig själv att man aldrig ska säga saker till barn så att de skuldbelägger sig. Jag gjorde det! Men jag visste inte just då hur jag skulle förklara...
Är det någon som känner igen sig eller jag så fruktansvärt känslig över att känna mig i andra hand inför min egna biologiska dotter och för min fd svärmor??
Kan tillägga att vi har varit skilda i snart två år, jag och mitt barns far och att hon bor 6 av 7 dagar hos farmor etc etc
Jag vill bara veta..om jag är ensam i detta - för då får jag söka hjälp, eller om jag kan få lite stöd och uppmuntran om hur man kanske kan ta sig igenom sånt här?!