Han har en annan

[anonymt namn]

Hur orkar man? Jag är gravid, har bf om en vecka, är gift och vi har en fyraårig son tillsammans. Nu ska mannen plötsligt skiljas, han har skickat in papper till tingsrätten och därmed tycker han att vi är skilda. Han har en ny tjej som han sover hos ibland.
Jag går sönder av ensamhet och ledsenhet, gråter dygnet runt i princip.
Orkar inte vara ensam heller, har en djävulsk foglossning som gör att jag måste använda kryckor för att ta mig fram, sedan är man ju inte direkt smidig som höggravid, jag orkar inte städa och laga mat och tvätta själv. Fyraåringen måste ju till dagis, få middag och hjälp ibland med en massa saker. Så jag kan inte slänga ut mannen heller. Han hjälper till med det praktiska när han väl är hemma, kommer hem och lagar middag och åker sedan till tjejen.

Har flyttat mycket i mitt liv och känner inte så många. Har dålig kontakt med min mamma och mina syskon. Kort sagt, ingen som jag kan anförtro mig åt eller be om hjälp av. Ingen gammal vän eller granne eller ens bekant som jag känner mig bekväm att be om hjälp. Han var mitt stöd, min enda bästa vän.

Hur ska jag orka föda barnet, jag mår dåligt bara jag tänker på vad de gör tillsammans, kanske just nu? Hur ska jag orka leva mitt liv när det känns som att han bara spottar på våra tio år tillsammans. Jag har inget, han har allt. Och barnet kommer om en vecka, jag ska bli igångsatt. Jag får panik!

[Malinau]

Jag blir stum och bedrövad när jag läser ditt inlägg och jag önskar att jag kunde komma dit med en trollstav och fixa det hela. Men så enkelt är det tyvärr inte.

Du behöver stöd. Det jag kan rekommendera dig är att ringa din barnmorska och prata med henne och be om hjälp. Det finns kurator på mödravården och jag tycker att din barnmorska ska tala med personalen på förlossningen där du ska föda ditt barn så att det finns stöd även där.

Din man är ju ett kapitel för sig och hans beteende är helt oacceptabelt. Jag förstår att du inte bara kan kasta ut honom eftersom han trots allt gör något och i denna stund är du förmodligen tacksam för det lilla. Jag tror också att ni måste reda ut saker och ting kring er relation vare sig ni ska skiljas eller inte. Ni har två små barn _tillsammans_. Det kan man inte bara fly ifrån som en fjortis som rymmer hemifrån.

Finns det ingen i hans familj, släkt eller bekantskapskrets heller som du känner väl och kan ta kontakt med för att se om de kan komma och ruska om honom lite?

Tänker på dig!

[Anonym]

Nej vi har ingen kontakt med hans del av släkten alls, hans arbetskamrater är de enda han umgås med och de känner jag inte särskilt väl. Tror kanske att de nog är på "hans sida" också då den här tjejen är en av arbetskamraterna.

Jag har talat med bm, även en kurator, men vad kan de göra? De vet om min situation, men jag står ändå där ensam. Har svårt att öppna mig för främlingar, kanske är det därför jag har så få nära vänner?

Nu vet jag inte hur jag ska göra om han ska få vara med på förlossningen, han vill det och säger att det är hans rättighet, men jag mår dåligt i hans närvaro. Bm säger att det är mitt beslut, men samtidigt är det väl barnets rättighet på något sätt att få ha sin pappa där? Jag känner mig alldeles för förvirrad för att kunna ta ett redigt beslut. Mannen säger att om han inte får vara med så är det bara för att jag vill jävlas med honom. Kanske är det så? Hur vet jag att jag utesluter honom av "rätt" anledning?

Han tycker ju att han gör sitt genom att komma hem och hjälpa till. Han säger att han måste få "leva sitt liv" för att orka, att denna situation är svår för honom.
Men han får ju glädje och styrka av henne, jag vet hur det är att vara kär. Men jag får ingen kraft någonstans ifrån och jag går snart sönder. Jag älskar honom, känslor försvinner inte så fort, så självklart gör det ont att han vill skiljas men just nu är det mest hans beteende som bryter ner mig. Kan han inte vänta med att träffa henne, några veckor i alla fall?

Tack så mycket för att du svarade, det värmer att någon läst.

[Malinau]

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag får ju mest lust att åka och ta din man i örat ordentligt. Det får säkert de flesta vettiga människor.

Han snackar om "rättigheter". Det ordet borde han inte ens ta i sin mun, för just nu har han bara skyldigheter och utifrån dessa möjligheter. Han har inte rätt att vara med på någon förlossning. Du ska göra det som känns bäst för dig! Han struntar ju uppenbarligen i dig och barnet, så vad är du skyldig honom att utstå? Jävlas... Vem är det som jävlas med vem egentligen? Han har uppenbarligen en mycket skev verklighetsuppfattning. Är han inte riktigt vuxen eller funtad i huvudet?

Barnet märker inte om han är där eller inte, så det behöver du inte tänka på.

Det är inte det minsta synd om honom. Han behöver leva sitt liv och hämta krav. Tänk vad orättvist att du inte kan få fly också. Vill han byta plats med dig kanske? Be honom om svar på den frågan. Han har ju valt ett liv med dig och era barn, eller hur? I en annan stund hade han kunnat göra ett nytt val, men inte nu.

Frågan är förstås varför det blivit så här. Är det äldre barnet också hans? Valde ni att skaffa ett till? Har ni haft problem i relationen tidigare eller kom det som en blixt från klar himmel att han vill skiljas?

Hur tänker han att ni ska dela upp boet? Hur ser han att ni ska ta hand om barnen framöver båda två? Kort sagt, vad är hans plan?

Om du har lust att svara så kanske jag kan ge dig någon mer kommentar kring detta och vad du kanske kan göra. Annars kan du i vilket fall fortsätta skriva om du vill. Lovar att läsa!

[Anonym]

Ja det är ganska precis så obegripligt som det låter. Det äldre barnet är också hans, vi planerade tillsammans det barn jag väntar nu, men han var den drivande, han har velat ha ett till barn i flera år. Från min synvinkel har vi inte haft några stora problem i äktenskapet och han kan inte heller säga vad som har varit fel. Det gör att jag fattar ännu mindre vad som har hänt, skulle gärna vilja få en anledning men det finns ingen säger han.

Vi köpte hus för ett år sedan som vi nu antagligen måste sälja, jag är arbetslös och han har ett ganska välbetalt jobb. Han vill ha barnen 50-50 men är medveten om att bebisen måste bo hos mig till en början.

Han säger att han inte vill "sätta mig i skiten" utan kommer att hjälpa mig med allt, ekonomiskt och så, men just nu känns det inte som att jag har så stort förtroende till det han har sagt.

Usch kan inte tänka på framtiden just nu, det är bara förlossningen som finns i mitt huvud, jag måste bara klara av den först, jag får ta itu med det praktiska senare. Så känns det iaf. är det dumt tänkt?

[MaWe]

Han bara babblar ju.
Om hen verkligen inte vill sätta dig i skiten så stannar hen hemma & tar hand om marktjänsten.
Allra minst medans du föder barnet och gärna sen oxå.
Sen kan han ju dra då...

[Anonym]

Ja visst borde han göra det? Känner mig lite hjärntvättad ibland när han börjar prata......

Jag menar OK om han vill skiljas, det är liksom en helt annan sak än att han lämnar mig ensam nu när jag är gravid och barnet ska födas. Jag kan stå ut med att han lämnar mig, men jag blir så ledsen när han lämnar mig ensam med allt ansvar och han bara ska ut och ha roligt.

[MaWe]

Visst, och så börjar han babbla om pengar?
Ja, dom kan han komma dragandes med sen när allt rullar på, men nu får han faktiskt ta hand om barnet som finns i alla fall, medans du föder fram barnet han så gärna ville ha.

[Ben Dover]

Vilken egoistisk skitstövel! och tjejen hans... inte mycket bättre hon som tillåter att han lämnar en gravid i sticket. Dom har väl haft ihop det en längre tid bakom din rygg, och nu har hon tröttnat och ställt ultimatum som "tvingat" honom att ta ut skillsmässa. Stackare - kan inte annat än beklaga.
Om det är någon tröst så kommer han vakna upp snart, och kanske komma krypandes. Alltså, han har drabbats av det klassiska gröna-gräset-illussionen.

[Anonym]

Oh jag vet inte om jag hoppas på att han vill komma tillbaka eller inte. Jag tror inte att jag kan leva med honom efter detta, men samtidigt älskar jag ju honom, känslorna försvinner inte bara sådär, och så har vi ju barn ihop, hus m.m.

Ja säkert har de träffats länge, undrar vad han har sagt om mig till henne, vi har ju inte haft ett dåligt förhållande och sex har vi haft hela tiden, det äcklar mig nu när jag tänker på att han haft oss två samtidigt.

Han har väl drabbats av gubbsjuka eller kris av ngt slag, hon är nästan 10 år yngre så han blev väl smickrad kan jag tro.

Frågan är bara hur man orkar föda barn under sådana här omständigheter? Jag har noll möjlighet att vila, på natten gråter jag bara och på dagen tar jag hand om sonen. Man måste vara stark för att orka föda barn och det är inte jag!

[Ben Dover]

Du är jättestark! Du är fortfarande i chock, och att du orkar skriva här visar att du faktiskt är stark. För mig finns inte "gubbsjuka", det är ett begrepp som bittra/avundsjuka människor använder. Men visst har han snärjts av nyhetens behag att få bekräftelse från en snärta som trånar efter honom och vill ha sex på både bredden och höjden. Och i skenet av en gravid flodhäst är ju hon himmelriket. Men men, snart blir det också vardag, och det är då han vaknar - om inte förr.
Att du fortfarande älskar honom, i kombination med att du känner dig försmådd, gör att du mår så fruktansvärt dåligt nu. Det finns något du kan göra, men det är inte lätt... du ska kanske fokusera på förlossning nu, och bearbeta sen?

[Malinau]

Jag tycker du tänker helt rätt i att klara förlossningen först och ta det andra sedan. Dock så direkt därefter som möjligt. Det finns gränser för hur mycket man orkar med. Följ din egen önskan om huruvida han ska vara med på förlossningen eller inte. Och om han är med och du ångrar dig mitt i alltihop så kastar du ut honom. Be personalen ta ut honom i så fall. Du kan ju berätta varför om det behövs... För _du_ har inget att dölja, eller hur? Och han kan gott få skämmas.

Men redan nu så tycker jag ändå att du ska sätta ner foten och tala om för honom att han inte har några rättigheter och att du inte vill höra hans skitsnack. Vill han bevaka något intresse han gör så är han så fel ute som man kan bli. Då är han hemma hos sin familj alla minuter utom när han är på jobbet. Då har han inte ens kontakt med den där tjejen tills ni är förbi både förlossning och överenskommelser om resten. Några veckor...

I din situation skulle jag nog faktiskt sätta upp vissa riktlinjer redan nu. Egentligen är jag inte någon ivrare av detta, men jag kan tänka mig att säga att om han inte gör som du säger och avstår umgänget med henne för att ta hand om det som är hans första ansvar, så kommer du inte att låta honom få gemensam vårdnad om barnet. Du ska ge honom det senare, men du behöver något för att få honom att vakna till. Du ska inte ta barnen ifrån honom, men på något sätt behöver du något för att rycka honom i kopplet med, om man säger så.

Menar han allvar med pengar så skriver du ihop ett avtal mellan er där det står att han ska ge dig x pengar per månad från det att barnet föds så att du kan bo kvar i huset och försörja barnen med samma standard som nu. Varför inte efterskänka halva huset? Vill ha inte sätta det på papper så vet du hur mycket allvar det är. Han ska inte göra som det passar i varje stund, för det är ju uppenbart inget att lita på. Var inte i händerna på honom, försök ta över makten. Eller balansera den åtminstone.

Att det är oerhört jobbigt för dig, det förstår jag och svårt att hitta ork. Men jag hoppas att du snart får ork att ta tag i detta. Det är dags att se till att det inte är så enkelt eller bekvämt att göra som han gör nu. Han måste inse att han kommer att förlora viktiga saker och börja ställa dem mot vinsten han ser med den andra tjejen.

För övrigt håller jag med "Ben Dover" om hans synpunkter på tjejen. Hon måste ju vara lågbegåvad.

Håll ut!

[Astrid]

Jag förstår dig, och du har min fulla sympati!

Jag blir så förvånad över den andra kvinnan? Hur kan hon ens vilja ta i honom med tång som gör så med dig. Han lär ju göra om det med henne. _Vill_ man verkligen ha en sådan livskamrat?

Du har fått goda råd av Malinau om kuratorstöd. Känner du att du inte kan öppna dig för den första kuratorn så be om en ny. Du kan också söka hjälp i kyrkan, präster finns tillhands när man är i livskris, för det är vad du är i nu.

Sedan får du inte glömma att han har verkligen inte allt. Som han uppför sig så kommer han att få "betala" på ett eller annat sätt längre fram. Vinnaren är du, inte han, när det gäller framtiden.

Men nu ska du tänka på idag och ta hand om nuet. För dina barns skull så får du försöka öppna dig, även om det är extra jobbigt i den sitsen du är i. Du har ju blivit utsatt för ett svek ingen kan förstå.

Kram och många lyckotankar från mig. Ska tänka på dig nästa vecka!
/A

[Astrid]

Vad gäller hans närvaro vid förlossningen, så bestäm ingenting just nu. Prata med BM att det skrivs in i journalerna att han ska _ut_ ur förlossningsrummet bara du andas om det.

Fördelen med att han närvarar, är att han kanske lättare kan knyta an till barnet, och det tror jag är viktigt för ditt barn, men även för dig.

Nackdelen är att han knappast är det stöd du behöver, samtidigt så är han ändå den som "känner" dig bättre än de som jobbar där.

Men bestäm inget idag, och tala om för honom att han får vara med under värkarbetet men om din ångest blir för stor så får han respektera och vänta utanför tills det är klart. Det kan vara att du vill vara utan honom precis i utdrivningsskedet också. Det är ju så svårt att gissa i förväg på hur man mår, ingen förlossning är ju den andra lik.
Kram!

[Fredrica]

FAAN! vill jag bara skrika! Du är i den mest utsatta situation som man kan befinna sej i som kvinna! I den situationen behöver man sin man som mest och då får han för sig att skiljas! Jag blir så ARG! Han kunde ha försökt skärpa sej iallafall igenom den här perioden! Usch! Ta det dag för dag nu - det är det enda du kan göra. Sök också andra mammor tex här som ska föda snart som du kan chatta med och kanske såsmåningom träffa...Kanske du också kan hitta någon annan singelmamma som du kan stötta och som kan stödja dej! Superlycka till! Jag önskar jag kunde göra något! INGEN skulle behöva hamna där du hamnat!

[Malinau]

Blev du också sugen på att snacka lite med den här killen? Kanske med nya tjejen också?

Skulle vilja skicka en interventionsgrupp med MaWe, Ben Dover, Ziggy och Jämställd pappa. Kanske någon mer också.

[skanetjej]

stackars dig,stackars barn och stackars bebis i magen.Detta är ju verkligen inte bra för någon av er.

Han har ju ingen respekt alls för någon av er.

Vad förbannad och ledsen jag blir för er skull*kram*

Sen hans trams om rättigheter är just trams och de har han inga alls just NU.

Vill du inte ha med honom i förlossningsrummet så blir det så.Du är den som föder och den som ska lyssnas på.

Har du någon som kan passa barnet du har därhemma?

Usch alltså....

Jag vill bara sätta mig på första bästa tåg och komma till dig,ta dig i famnen och låta dig gråta ut.....

Vill du så messa gärna..

Stor kram..du är en stark människa...

Ta hand om dig och barnen.

[Fredrica]

Oh ja! Hur faan kan man bete sej så??? Är han helt empatistörd???

[Alexandra_m_3_Jn]

Din kropp, du bestämmer! Ska han komma in i förlossningsrummet är det på dina villkor. Det är inte ett dugg synd om honom! Han är ett jäkla arsle som i huvudtaget kan tänka tanken på att agera så här. Att han sen gör det tar honom långt under ytan för hur en människa ska bete sig!
Hur går det rent praktiskt för dig? Har du barnvakt till förlossning tex? Har du någon annan som kan vara med under förlossningen?
Finns du i Västmanland så kan jag assistera om du behöver hjälp!

Ta hand om dig själv och dina barn. Allt annat är sekundärt!

[A. No. Nym]

Det händer ibland att jag läser inlägg här som gör mig så arg att jag nästan bara slänger datorn i väggen och sen tar det flera dagar innan jag lugnar mig. Det här är ett sånt inlägg.

DET FINNS ABSOLUT INGEN SOM HELST URSÄKT FÖR ATT GÖRA DET DIN MAN GÖR ! INGEN ALLS!

Du ska bara tänka på att ta handom dig själv nu. Han ska för H#¤%&/((/&¤&TY/()=?=)(/&&te INTE vara med på förlossningen om du inte vill det. Hans ända funktion på förlossningen är att vara ett stöd för dig. Förresten vem ska ta hand om er 4 åring om pappan ska vara med på förlossningen? Ska hans nya göra det? Det hade jag vägrat!

Hoppas din förtvivlan snar över går till ilska för du kan få men kraft av ilska. Den ända tröst jag kan ge är att när man mår så där dåligt så kan det bara bli bättre. Du kommer klara det här men det kommer att ta tid. KRAM!