Flum om otrohet (långt)

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Flum om otrohet (långt)
Skrivet av	abc
Vet egentligen inte hur jag ska skriva men jag testar... Lever sedan många år med min man och vi har 2 barn ihop. Har sedan ungefär ett år tillbaka träffat en man och vi inledde en relation i våras. Känslorna hos oss båda är mycket starka och ingen utav oss vill avsluta det hela. Vi träffas ibland och vi är då mycket försiktiga för att vi inte ska bli upptäckta. Han har tonårsbarn och är gift sedan många många år tillbaka och har aldrig tidigare varit otrogen. Inte heller jag trodde att jag någonsin skulle hamna i denna sits. Båda två inser vi att vi bedrar våra respektive och ingen utav oss vill förstöra för våra barn vilket vi skulle göra om vi valde att separera för att bli ihop. Ändå tänker jag tanken ibland - vilket är värst? Att svika den man är gift/sambo med eller att svika sig själv och låtsa att känslorna inte finns. Den man som jag träffat nu är jag så otroligt kär i och jag vet att känslorna är besvarade även om han av olika anledningar är mer negativ till att separera från sin fru vilket jag mycket väl kan förstå och respekterar. Jag kan stå ut i mitt förhållande som jag har nu i flera år till visserligen, men sedan kommer tankarna på hur kort livet egentligen är och om det alltid är så att man måste tänka på alla andra i första hand och inte på sig själv. Ja, jag vet. Jag har lovat min man att älska honom i nöd och lust, men jag visste inte då att jag skulle träffa en man som fick det att kännas som jag äntligen "hittat hem". Känns så jobbigt att veta att den kärlek som vi känner till varandra ska bedömas som ful och svekfull. Jag sviker ju min man redan nu med att inte känna något för honom och så kände jag långt innan jag träffade den som jag nu inlett en relation med. Överallt kan man höra och läsa "störst av allt är kärleken" men sedan ska andra bedöma vem den är avsedd för. Finns alltid en massa fördomar om att man inte kan vara kär i en av samma kön eller en som är mycket äldre/yngre än man själv. Det innebär också att kärleken till en annan människa under tiden man har ett förhållande inte är rumsren. Frågan är då, finns det regler för vilken kärlek det är som är störst...? Blev visst mycket flum och spekulation, men jag hoppas att någon förstår vad jag skriver.
Svar på tråden: Flum om otrohet (långt)

jag tycker...
nog att du ska följa ditt hjärta. Kanske har du hittat mannen i ditt liv nu. Jag tror inte att folk kommer klandra dig om du bara är öppen och rak i vad du känner och gör, man kan ju inte styra helt över sina känslor. Det som är fel är väl när man \'är oärlig och ljuger. Berätta för din man hur du känner och följ sedan ditt hjärta du är ju kär i den andra mannen. Då ger du ju faktiskt din man en chans att gå vidare oxå och på sikt kanske allt känns bättre än väntat.... kram..
Skrivet av bara jag
Tack!
Vad skönt det är att höra någon som inte dömer en direkt. Jag tror och hoppas verkligen att det kan bli ett \"vanligt\" förhållande med den andra mannen även om det kanske inte går precis nu. Jag unnar min man ett förhållande med någon som kan uppskatta honom för den han är. Det är så märkligt med det förhållande som jag inlett med den andra mannen. Båda har vi nästan sagt från första gången vi träffades att det känns som vi har känt varandra hela livet. Vi har inte träffats mer än ca 20 gånger och då mest bara korta stunder när vi kunnat smita ifrån. Igår när vi åkte bil så satt vi alldeles tysta en lång stund och det kändes så skönt. Det behövs liksom inga ord mellan oss utan allt känns så avslappnat och behagligt. Ingen behöver förställa sig eller göra sig till. Det finns en ömsesidig tillit,respekt och förtroende mellan oss som jag aldrig känt till någon annan människa. Precis likadant känner han och det känns som något helt fantastiskt som jag inte vill vara utan.
Skrivet av abc

Ojojoj vad jag förstår!
Det skulle kunna vara JAG som skrev detdär. Vet inte vad mer jag kan skriva, än att skicka dig en oändlig massa kramar från en som är i nästan exakt samma sits! Vårt förhållande har varit i sju månader, och vi har faktiskt försökt göra slut - tre gånger. Men vi kan helt enkelt inte leva utan varandra!! Han har redan firat silverbröllop med sin fru och har tonårsbarn, jag har småbarn och varit tillsammans med barnafadern i närmare 20 år. Jag känner igen mig sååå mycket i vad du skriver. Nu har jag faktiskt tagit tjuren vid hornen och föreslagit hemma att vi ska gå i familjeterapi. Jag vill separera, men jag vill inte vilja det....... Tycker att vi är skyldiga barnet att iaf försöka rädda förhållandet, fast jag egentligen innerst inne vill leva med denna andra man som är min tvillingsjäl............
Skrivet av Blinkar Blå
Vad skönt att vi är två
Ska väl inte säga att jag blir glad av att det finns en till likadan som jag, men det blir jag ändå ; ) Fattar inte att man kan hitta någon som det känns så fantastiskt rätt med på en gång. Min \"älskare\" säger precis på samma sätt. Han är så mycket mer än en älskare och vi båda tycker att det fina sex vi har bara är en bonus för vad vi båda känner. Min man har varit borta i några dagar och kom hem igår. Kände INGENTING! Det enda jag känner är att jag längtar efter den andra mannen. Min man ville naturligtvis ligga med mig och det enda jag känner är att jag är otrogen mot den andre... : ( Vill inte leva ett sådant här liv, men får stå ut ändå.Ingen utav oss känner att det är läge att separera av olika skäl. Tack för att du finns i alla fall och förstår mig!
Skrivet av abc

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv