Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

behövar hjälp!

Skrivet av förtvivlad
Jag har ett problem som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag känner mig lite attraherad av en kille på jobbet. Jag är gift och har ett barn. Älskar min man och mitt hem men kan inte låta bli i alla fall. Hur dumt låter inte det? Killen är yngre än mig och jag tror inte att han har samma känslor för mig och även om han har det så vet jag att det är fel, fel, fel. Vad ska jag göra?
Svar på tråden: behövar hjälp!

Inget.

Alla blir vi attraherade av andra än vår partner då och då, det är nog rätt naturligt. Och det går över.
Skrivet av    Camelia

Inget, säger jag också

fantasier får man ha, men du skriver ju att du älskar din man och ditt hem, så håll dig till fantasierna du. Kram
Skrivet av    En annan i tankarna

Inget fel...

säger jag också - lite fantasier är ju bara trevligt och förgyller vardagen. Kanske kan det dessutom ge upphov till mer inspirerande sex?
Skrivet av    Vardis

men problemet är

att jag jobbar med honom dagligen och kan inte sluta tänka på honom. Jag fantaserar om tillfällen där vi kan bli ensamma tillsammans. Tänker på hur löjlig jag kommer att känna mig om han inte har samma känslor för mig eller hur svårt det kan bli om han har samma känslor för mig. PS: vill tacka för alla svar. Det betyder mycket för mig att ha en boll planka.
Skrivet av    förtvivlad

öhh..

vill du verkligen fortsätta var gift med din man? Börjar du nojsa med den där killen då kan jag garantera att du får värre beslut att ta längre fram... det kan bli riktigt jobbigt. Men en snabbis som ingen får reda på kan vara en riktig vitaminspruta det med. Lycka till, och hoppas din man aldrig får reda på det.
Skrivet av    Erfaren

Men vad tänker du göra?

Trycka upp honom i kopiatorn och bekänna din stora kärlek? Lägg ner och projicera känslorna på din man istället - det kommer du att må bättre av i längden.
Skrivet av    Camelia

Men du...

...jag som jobbar på en mansdominerad arbetsplats fantiserar ofta om mina kollegor men jag brukar _inte_ berätta det för dom. Har ingen aningen om vad dom tänker om mig. Fantisera på du och ta med tanken hem och omsätt den med mannen hemma.
Skrivet av    maria65:a

Om du är...

rädd för dina egna känslor och för att han inte skall tycka detsamma om dig som du tycker om honom så gör du det hela till ett problem för dig själv, du verkar inte riktigt veta vad du vill. Allra oftast mår fantasier allra bäst av att inte omsättas i verkligheten, låt det vara helt enkelt så kommer det att ge sig.
Skrivet av    Vingla

Jadu

Jag hade ett svärmeri för min körledare (suck, har vi hört den förut, karismatiska konstnärer och allt det där) för nåt halvår sen. Absolut INGET hände, jag är lyckligt gift men jag var heeeelt betuttad i den här killen. Tyckte han verkade lite intresserad också. Fantiserade om körlägret vi skulle åka på ett par månader senare osv. Och vad händer? Jo, det gick över. Rann ut i sanden, kanske för att jag förstod att jag *absolut* inte skulle göra något allvar av mina fantasier, för då skulle jag som sagt få allvarliga problem. På körlägret hade vi ironiskt nog enkelrum bredvid varandra, men då var ju hela fantasin överspelad för min del sen länge;-) Slutsats: gör inget. Undvik dubbeltydiga situationer. Hitta inte några förevändningar för att hamna i hans närhet. Och så vidare.
Skrivet av    Anonym

jag är nog galen

Jag gör precis det motsatte av vad du gjorde. Jag hittar alltid på ursäkter för att vara i hans närhet. Jag är väldigt känslig och dramatisk och just nu känner jag mig olycklig. Jag vet att jag absolut inte ska säga något till honom men samtidigt vill jag så gärna att jag håller på att tappa greppet. Det konstiga är att vi har jobbat tillsammans i start ett år och jag hade inga känslor för honom förrann ett par veckor sedan.
Skrivet av    förtvivlad

Det är ju inte så konstigt!

Jag jobbade med min nuvarade man i många, många år innan han en dag helt plötsligt omgavs av ett speciellt sken, inget konstigt alls :-) Det är väl skönt att vilja, oftast är det bättre än att göra slag av saken.
Skrivet av    maria65:a

vet precis

Jag går omkring och känner nästan likadant. Är så enormt attraherad av en kille på jobbet. Varit det i flera år och nästan undvikit att prata med honom bara därför. I alla fall så var vi på konferens i fredags och började prata. Vi tog en promenad, bara några minuter senare stod vi utanför hans rum. Vi kramades och han \"ville\" helt klart... GUD vad det kändes svårt! Jag sa att jag ville gå tillbaka, så vi gjorde det. Våra munnar nuddade som snabbast vid varandra. Han finns i mina tankar hela tiden nu. Det känns rätt att inget mer hände samtidigt om mina läppar värker av längtan att få kyssa honom. Fel, fel, fel :( Jag trodde faktiskt aldrig att den här situationen skulle uppstå mellan honom och mig. Vad som händer nu? Ingenting..? Blir kanske några jobbiga veckor framöver att försöka glömma och intala mig att det inte är rätt.. Jag hoppas det.
Skrivet av    samma

vad jobbigt

Det är verkligen inte roligt. Nu vet du att han ha samma känslor för dig fast. Det är kanske både bra och dåligt. Bra för att man vill att någon som man tycker om ska tycka det samma och dåligt för du kommer att tänka extra mkt på honom nu. Jag vet inte vad HAN känner för mig men jag tror inte att han har några känslor för mig. Det gör mig ledsen men det är kanske för det bästa :(
Skrivet av    förtvivlad

ja..

Ja det känns jobbigt. Mot min vilja tänker jag konstant på det som hände. Jag tänker på vad som skulle ha hänt om vi hade gått in på hans rum. Hur hade jag mått idag? Antagligen skulle jag ha världens ångest, rädd för att det skulle komma fram, dåligt samvete. Jag både ångrar och inte ångrar att inget mer hände. Hur skulle ett liv med honom se ut funderar jag också på. Föreställ dig ett scenario att din kollega är intresserad av dig också, vad skulle kunna hända? Kan du tänka dig ett liv med honom? Hur skulle det se ut? När man börjar ställa en massa sådana frågor till sig själv kommer man fram till om det bara rör sig om fysisk attraktion eller något annat..
Skrivet av    samma

Skulle också vilja ha ditt bollplank

Jag är i samma situation som du, eller rättare sagt var fram tills i förra veckan. Då visade det sig plötsligt att känslorna var besvarade! Jag kan inte ens beskriva känslan. Upprymdhet, lycklig, ångest är bara några ord. Vi är båda gifta och har barn vilket inte gör situationen lätt. Vi har inte gått hela vägen och kommer att avvakta med det (hoppas att vi kan klara det i alla fall). Jag är livrädd både för att han skulle vilja ha mig och att han kanske inte vill ha mig. Inte lätt alls!
Skrivet av    Jag

Artiklar från Familjeliv