Jag blir tokig!

Jag blir tokig!
Skrivet av	Lilla O
Min mamma tycker att vi inte sätter tillräckliga gränser när det gäller vär dotter som snart är 5 månader. jag vet att hon verkligen skärper sig för att inte säga vad hon tycker och inte lägga sig i, men det pyser ändå ut ur henne ibland. Hon tror att det är dåligt för förhållandet att ha barnen i sängen. Att det är dåligt för dottern att inte vara borta från oss mer. (Vi har haft barnvakt 1 gång) Jag blir osäker. visst gör vi väl rätt som väljer att samsova när dottern så tydligt visar att hon vill det? och inte kan det väl vara riktigt att tvinga barnet att vänja sig vid andra människor i snabbare takt än vad visar att hon klarar av? Jag tror ju vi gör rätt, men det är svårt när lilla mamma tycker vi gör fel. jag är noga med att påpeka att vi har valt att göra allt sånt här i dotterns takt och att vi är beredda att ta konsevenserna senare om det blir problem. Men samtidigt tycker jag att det är jobbigt att inte ha min mamma med mig. hon är ju den som uppfostrat mig till att bli den jag är. Jag är nöjd med hur hon uppfpstrat mig, men sen jag fått barn inser jag att hon gjort på ett helt annat sätt än jag vill göra.
Svar på tråden: Jag blir tokig!

Sätta gränser för 5 månadersbebis?
Njae, det är det nog få som gör nuförtiden! :-) Det kan vara jättesvårt att få omgivningen att förstå att man VÄLJER att göra på ett visst sätt. Om du svarar \"jaha hmmm\" och inte riktigt orkar med att möta din mamma och hennes argument så kommer hon att tro att du inte VET bättre än att ha bebisen i din säng. Det är supersvårt, jag är själv dålig på att vara tydlig men när jag väl är det så finns inget kvar att reda ut. Fast det verkar som om du redan är tydlig. Under våra mammors mammatid så var ju synen på barn helt annorlunda! Man trodde ofta att bebisar manipulerade de vuxna och på olika sätt försökte lura till sig ömhet, mat och trygghet. Därför fick mammorna lära sig att inte ta skrik på allvar, strunta i att barnen pratade, man uppfann olika teorier om att skrik rensar lungorna etc. Ofta fick nog dåtidens föräldrarna verkligen strypa egna instinkter! Och om man har fått göra det och nu har barnbarn, så kan det nog vara rätt smärtsamt att se att en så enkel sak som närhet och trygghet kan ge så stora resultat. Klart det måste vara NÅGOT fel med det... eller? Vad gäller barnvakt måste ni föräldrar göra som känns bäst för er. Vår dotter började sova borta redan nån gång efter halvåret. Hon är 20 månader nu och sover hos mormor och morfar cirka en helg i månaden. För att alla trivs med det! Det hade vi nog aldrig kunna tänka oss först men det har fungerat jättebra. Man vet inte sånt innan men man måste göra som känns rätt. Fundera över varför du känner dig lite osäker. Är det din mammas fel, så får du försöka strunta i det. Känner du innerst inne att ni gör rätt, så gör ni rätt. Du är mamma nu, lika mycket som din mamma. PS när vår tjej första gången sov med våra föräldrar (de var TOTALT EMOT samsovning) så tyckte de att det var fantastiskt mysigt :-)
Skrivet av Anna T2
Säg ifrån!
Vad jobbigt att inte få stöd av sin mamma! Samtidigt, hon lägger sig i en massa saker hon inte har med att göra. Jag tycker att du på ett lugnt sätt måste förklara för din mamma att ni gör på ert sätt, och att du inte vill höra hennes \"råd\". Jag tror att du måste sätta en gräns kring dig själv för att inte bli jätteirriterad av henne på sikt! Själv hade jag sagt något om att tiderna förändras, att du vet att när du var liten skulle barnen inte sova i föräldrarnas säng, men att nu anses det helt OK, många barnläkare förordar det om föräldrarna trivs med det. Men fint påpeka att du inte önskar hennes kommentarer. Du ska inte behöva försvara dig! OCh din dotter är ju så himla liten, inte ska du behöva känna någon press att ha barnvakt inte! Bebistiden är så kort, det finns massor av tid för barnvaktande senare. Min svärmor tjatade mycket när min äldsta son var liten, men vi ville inte ha barnvakt så vi sade bara nej tack. HAn var 1 år när han var några timmar en eftermiddag hos henne, då kände vi att det var OK för oss.
Skrivet av Lena

Jag förstår!
Jag har också en mamma (förskolelärarutbildad) som väl gjort en hel del rätt med sina egna barn, men också en hel del som jag inte känner mig bekväm med. Hon har haft synpunkter på amning, sovrutiner, matrutiner, dagisrutiner mm mm. Tyckt att jag varit pjoskig som haft starka gränser för att undvika att Tove blev överstimulerad av kontakt med andra människor när hon var bebis, inte använt mig av barnvakt förrän ganska sent osv osv. Min erfarenhet är att det är bara att göra det som ni känner är rätt och så mycket som möjligt ignorera din mammas \"pysande\". Om det finns utrymme att förklara för hennehur ni tänker så gör det, men lägg inte en massa energi på att få henne att förstå, det är inte säkert att hon gör det ändå. Det är min erfarenhet i alla fall. Jag låter min mamma ha sina synpunkter, men jag retar inte upp mig och försöker inte övertyga henne längre, utan känner mig trygg med mitt sätt och låter henne hållas.
Skrivet av Åsa m T03 & lillebror bf 24/12
Men hallå?
Jisses, din mamma kommer att ha MYCKET att göra om hon ska oroa sig för gränssättningar redan NU (innan barnet ens kan krypa!!!). Vad ska hon säga då det lilla barnbarnet vrålar som bara en treåring kan, trotsar och skriker som sexåring och sedan när skolan börjar...Ojojoj, stackars din mamma! Påminn henne om att hon börjar bli lite gammal och har glömt hur barn är! Det finns en viss mening med att den biologiska klockan stannar tror jag... ; ) Hon kan få komma hem hit till mina tre små älsklingar som varvar kärleksyttringar med att springa på taket, elda i garaget och klippa av sig allt håret. Om hon vill kolla hur barn som testar gränser VERKLIGEN uppför sig. ; )
Skrivet av magnolia
Du kanske kan använda informationen på denna länk.
och ge det till din mamma för att visa att förutsättningarna har ändrats. Annars har jag inga tips, har inte det problemet själv. Lycka till. http://www.helsingborgslasarett.se/medicinskinfo/efterforlossningen/vigratulerartillbarnbarnet.4.c791f41027c5c29c980006675.html
Skrivet av Mia KL m Samuel-03, bf 26/3

Och dottern är...
fem månader säger du? Jösses - ett spädbarn kan väl ändå inte skämmas bort för mycket??? Jag har gjort med mina precis som du gör och jag har också fått en del kommentarer från min mamma som tyvärr speglar sin tids syn på barnuppfostran och glömmer det långa och stora glapp hon har när det gäller nyare tankebanor, hon var 23 år när hon fick mig för exakt 40 år sedan imorgon och mina barn är 7 respektive 4 - det har alltså gått typ mer än 30 år sen hon var \"inne\" i det. Jag har alltid lyssnat på vad hon har sagt, tagit till mig det jag kan tänka mig och avfärdat annat - lyssnat med ett halvt öra och nickat förstående men sen gjort precis som jag vill ändå :-) Trösta dig med det och presentera du kanske böcker och lite annat i skriven form för henne för att visa att du inte alls är fel ute!!!
Skrivet av Mams
Förtäckt kritik
Jag har en känsla av att många far- och morföräldrar (ja, kanske tom kreti och pleti öht) tar allt som man inter gör ecakt lika som de gjorde/gör som förtäckt kritik mot deras egna föräldraskap. Om din mamma känner så är givetvis känsligt och det kan få hennes försvarsmekanismer att dra igång för att få dig att göra som hon för att hon ska slippa känna sig kritiserad. Om du tror det ligger något i detta så kanske du kan finna ett inre lugn att bemöta henne eller strunta i kommentarerna. Fråga henne vad hon tror ska hända om ni inte sätter de där \"gränserna\". Drar hon till med de gamla vanliga skräckscenarierna så säg bara att du har mängder med exempel på familjer där ert sätt funkar, för det är ju sant. Du får gärna lämna mig som referens ;-)
Skrivet av Pallas
vet du
nu är du förälder och inte bara barn längre. Om din mamma behandlar dig respektlöst genom att ha åsikter om hur du ska uppfostra ditt barn - väldigt tokiga åsikter dessutom- får du sätta gränser mot henne. Det är där gränserna tycks behövas just nu! Det kan vara jobbigt att bli mormor och behöva inse att det är en annan generation som tar vid nu, en del mormödrar reagerar med att \"tycka\" massor om hur barnet ska uppfostra sitt barn. Så var min mamma. Så under första året fick hon bara mycket begränsad tillgång till mig och min dotter. Tills hon hade lärt sig att jag sätter de gränser jag vill i mitt hem, och låter blir när det känns rätt för mig. Att jag ammar så länge jag vill och inte så länge hon tycker är passande. Att jag sköter min dotter som jag tror är rätt och inte vad hon fick lära sig för väldigt många år sedan. Att mina beslut gäller för mitt och mitt barns liv och att hon helt enkelt måste stå tillbaka om hon vill ha en nära kontakt med oss. Det blev ett ganska jobbigt år men till slut lärde hon sig att respektera oss. Min svärmor har dock ännu inte gjort det och får därmed betydligt mindre tid med oss än hon säkerligen skulle vilja. Men jag har varken tid eller lust att ägna mig åt allt för mycket gränssättande jämtemot vuxna människor. Kan de inte respektera mig och mitt liv har de inget i mitt liv att göra.
Skrivet av Ev@

Ni är olika personer
med olika åsikter men nu är du mamma och hon mormor. Goda råd är fint men i slutänden är det du som förälder som avgör vad som är bäst för ditt barn. Min mamma har slutat bädda spjälsängen när vi kommer på besök. Det kan tyckas vara ett litet steg men nog tror jag att hon i vart fall tjugo gånger förmedlat att barn som börjar vänja sig vid att sova hos mamma inte kan sova själva. Hon har också börjat förstå vitsen med att Elliot ofta blir buren istället för att åka vagn eftersom han så tydligt visar vad han vill. Hon hade stora problem med amningen och glädjs åt att Elliot är så glad i att amma och hejjar på. Om hon kommer att göra det om två år återstår att se men å andra sidan vet ju inte jag heller hur länge han kommer att vara intresserad. Vi är olika i mycket och lika i annat. En del saker hon berättar är guld värda, annat väljer jag bort. Elliot är mitt första barn och det är en mängd saker jag har funderat över och varit osäker inför och det har varit bra med andras infallsvinklar. Jag plockar lite här och där men känner ändå att det är jag som väljer vad som är bäst för mitt barn.
Skrivet av -Allis-

Jag blir tokig!

Sätta gränser för 5 månadersbebis?

Säg ifrån!

Jag förstår!

Men hallå?

Du kanske kan använda informationen på denna länk.

Och dottern är...

Förtäckt kritik

vet du

Ni är olika personer

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information