Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

jag!

Skrivet av Estethia ©
sitter här mitt i natten och jobbar (skriver i en paus medans den andra datorn jobbar med en batch).
och jobba är vad jag gör mest hela tiden. 70 timmar i veckan.
och visst älskar jag det jag håller på med, men jag HATAR att ha företag.
jag har bara så himla noll koll på allt pappersgöra och är så himla o-organiserad.
tillråga på allt så har jag en kronisk sjukdom som gör att jag är dimmig i huvudet och har svårt att hålla reda på saker... lite glasbubblekänsla så där.

dessutom kan jag aldrig ta semester (jag jobbar som mest under den "normala" semestertiden), aldrig vara sjuk, aldrig ta en ledig dag och aldrig slappna av.

jag känner att jag håller på att bränna mig själv i båda ändar men har ingen utväg.
har en tvååring och min man och jag har precis köpt villa som vi drömt om och suktat efter i flera år, medans vi hatat våra hyresrätter vi bott i.
min man jobbar heltid som fast anställd och har dessutom även han eget. vilket gör att oxå han jobbar 70 timmar i veckan.

att få ihop tiden, sköta hem och jobb och sjukdom och samtidigt ha mer än bara stressat umgänge med våran dotter.... nä det går inte.
jag vet inte var jag ska ta dom där extra 4-5 timmarna ifrån. det finns lixom bara 24 timmar om dygnet.

ibland känner jag att jag genuint hatar alla dessa män (för det har alltid varit män) som intervjuat mig för alla de jobb jag sökt (nåja.. nu lät det som jag har sökt 400 jobb typ..) för att de säger:

-"jamen, du ska väl skaffa barn snart?"
-"nej, jag kan inte få fler barn."
-"jamen, vad ska du göra när din dotter blir sjuk?"
-"min man kan för det mesta vara hemma och jobba hemifrån om det behövs. dessutom är mina föräldrar pensionärer och ställer upp till 100% närsomhelst."
-"jamen, du kommer ändå inte vilja jobba kvar här nån längre tid. du kommer vilja gå vidare och starta eget."
-"nej, starta eget är inget för mig. jag söker dom jobb jag tror jag skulle trivas bra med."
-"jamen, du är lite för överkvalificerad för oss."
-"men tänk vad priviligerade ni är då som får ha mig som anställd ändå."
-"det var trevligt att träffas. ring inte oss, vi ringer dig."

va f*n. jag VET att jag är bra. om jag inte vill jobba med ekonomi och dyl. och dessutom kan stå ut med mindre lön än jag förtjänar, bara jag får ett jobb åtminstone... argh... varför är det då så svårt att anställa mig?
jag blev tvingad att starta eget tillslut.

och ingen tycks förstå att jag inte håvar in megamassor med pengar heller.

nåja.
en del i det jag gör skulle väl förmodligen inte löpa så smidigt som det trots allt gör iom mitt företag.
så det är ju positivt.
men jag skulle så gärna vilja jobba för att kunna leva. inte leva för att kunna jobba.

« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Familjeliv