Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Att vara eller att inte vara

Skrivet av Therese m Mirakel-Leah och Super-Lukas
det blev lite tyst nu så det är bäst jag drar igång nåt *S*.

Jo. Det viktigaste jag kommer att "lära" Lukas är inte att vara så "vanlig" som möjligt, utan att han duger PRECIS som han är. Han är PERFEKT! Han ska aldrig behöva känna "varför är jag inte som dom andra barnen, varför duger inte jag". Visst vill jag göra livet lättare för honom genom att stimulera hans utveckling så att han ska bli så "vanlig" som möjligt, men han kommer alltid att vara lite annorlunda även om det kanske bara (det hoppas vi väl alla, även om det eg inte spelar någon roll) är utseendemässigt (ni fattar vad jag menar va? Gröt-hjärna...). Oj, va virrigt *S*! Vad jag ville säga var bara att min baby är bäst som han är!

(Observera nu att jag inte anklagar någon för att inte tycka att deras barn duger för det vet jag, att alla tycker deras barnen är bäst! Jag vet oxå att många, däribland jag själv sometimes, är snabba på att hugga...)
Svar på tråden: Att vara eller att inte vara

Håller med dig!

Skrivet av  Nikki med Emma och Lucas
Vill också att Emma ska veta att hon DUGER men bara för den sakens skull så lägger jag inte ner hela projektet med att lära henne hur man uppför sig *S*

Givetvis kommer jag att lära henne samma saker som våran Lucas, eller i varje fall försöka *S* Men det innebär ju inte att hon kommer vara precis som alla andra barn! Skillnaden finns där eftersom hon har sitt "syndrom" men det är helt okej och jag hoppas att Emma också ska tycka att det är okej!!!! (Annars blir jag nog (ärligt talat) ganska olycklig!! Men vad spelar det för roll om JAG blir olycklig? Viktigast i mitt liv är att mina barn blir lyckliga och DÅ kan jag ju inte vara olycklig *S* DU Therese! Jag tror jag vinner i att svammla!!! *S*

Kram

Nikki

 

Förstår vad du menar

Skrivet av  Gyrils mamma
och jag tog det i alla fall inte så. Självklart duger Gyril också som hon är. Hon är ju tom den enda Gyril i Sverige. =)
Vad jag menar är att för egen del gör vi som vi hade gjort annars så länge det funkar. När vi måste anpassa nåt så gör vi det.
Tankarna om utseendet hade jag också när hon var nyfödd. Kom då fram till att det faktiskt kan vara bättre att det syns, för då kanske hon får lite förståelse för att hon nog inte klarar allt tex lika snabbt som andra. I kassan i affären tex där folk gärna suckar om det tar tid.

Vad jag tycker är oerhört viktigt att tänka på är att det ALDRIG får bli ett självändamål att ara "vanlig". Det får tex inte bli ett måste att hon ska gå i vanlig skola! Nog är det mycket bättre för henne att få vara duktig i särskolan än att alltid vara efter i vanliga skolan. Men så länge det funkar och hon mår bra och tycker att det är roligt så får hon umgås på samma villkor som andra barn.
Som förälder känner inte jag nåt större behov av att träffa andra föräldrar med ds i föräldragrupp. Det räcker att diskutera/läsa lite här och att träffa de jag valt för att jag gillar dem som personer, inte för att vi har barn med ds. De flesta frågor/tankar jag har just nu i spädbarnsåldern är allmängiltiga, som magsjuka, mat och sömn. Det kanske kommer frågor längre fram som bäst besvaras av andra ds-föräldrar, det får vi se.

För en sak som Gyril och hennes födelse lärt mig är att vara här och nu och ta saker som de kommer. En lärdom jag kommer att hålla fast i mycket hårt. =)
 

Håller med & "vanliga" barn är ju inte lika heller

Skrivet av  Mamma Mu
Se på vår icke DS. Han är rätt olika sin kusin i sätt och utveckling både verbatl, mentalt och fysiskt. Så ALLA barn borde få veta att ingen är den andra lik!
 

Bra sagt *IMT*

Skrivet av  uc m Linnea
´
 

Artiklar från Familjeliv