Vet inte om jag vågar...

Vet inte om jag vågar...
Skrivet av	Ledsen
...skriva detta här, men känner mig så ensam med mina tankar. Har ett litet barn med DS och har nu börjat längta efter ett barn till. Problemet är att jag inte vet om jag vågar....utåt sett är jag sååå stark, men jag sörjer fortfarande över det barn jag hade föreställt mig men som inte kom. Samtidigt älskar jag mitt barn innerligt. Känner mig otroligt kluven...får man önska sig ett "vanligt" barn, för sin egen skull, av ren egoism? Har nu träffat andra föräldrar med barn som har DS, men ingen som är förstagångsförälder som jag själv. Jag vet ju naturligtvis att det finns möjlighet att göra fostervattensprov och liknande vid en ev. ny graviditet men jag tror inte jag skulle kunna göra en abort heller...Jag vet bara inte om jag orkar med att få ett barn till där allt måste vara så speciellt och där hundra vänliga människor konstant ska vara med och tycka....Jag älskar ju mitt barn och skulle så gärna bara vilja vara lite ifred och bara få vara mamma. Jag vill ju ha råd och träningsprogram och kurser och allt det där för att kunna ge mitt barn en så bra start som möjligt. Men "vanliga" föräldrar får ju göra som dom tror är bäst och blir respekterade som experter på sitt eget barn på ett helt annat sätt. Känner att jag bär på en ilska...vet inte varför. Hela min mammaledighet går åt till att åka fram och tillbaka till habiliteringen, BVC och diverse vårdinrättningar...och alla är sååå snälla och jag måste vara sååå trevlig. Jag vill bara inte. Jag orkar inte. Känner mig bara så ensam med detta...vill inte prata med föräldrar till barn med DS av rädsla för att såra någon, och har upplevt att föräldrar som inte fött handikappade barn helt enkelt inte förstår, de tror att allt är bra nu och "sorgen" bearbetad. Man har ju inga garantier för något i livet och att få ett barn är ju oavsett en otrolig gåva...men vågar jag? Logiskt sett förstår jag ju att det kanske inte är så bra att tänka på ett barn till redan, men den biologiska klockan tickar...vill ju att mitt barn ska få växa upp med syskon. En massa svammel, behövde bara få ut lite tankar.
Svar på tråden: Vet inte om jag vågar...

Du är inte ensam...
Skrivet av Annika60
Jag känner igen mig i vart fall :-) Vårt barn med DS var vårt första barn och det var ju... tja omvälvande... Förstår precis vad du menar med en mammaledighet full av habbesök... Sen blev Katti svårt sjuk när hon var åtta månader och inlagd och det gjorde ju inte livet roligare... Jag kände verkligen att jag ville få ett barn till snart och ett barn utan skador/funktionshinder helst, för att få känna på ett normalt föräldraskap... Både för min egen skull och för stackars Kattis skull som jag tyckte måste kvävas av alla mina omsorger och träningsprogram... Så Katti fick en lillasyster när hon var 1,5 år... Testad på moderkaksprov... Lillasystser var fullt frisk och jag ägnade i stort sett hela föräldraledigheten åt omnväxlanmde panik för att hon inte kunde det eller detta och omväxlande häpnad över hur fort hon lärde sig det eller detta... Vore jag du skulle jag försöka få ett barn till! Risken för upprepning om du inte har en ovanlig ärftlig form av DS är liten!

Släpp hab!
Skrivet av Linda S
Känner du att hab inte ger dig något så släpp dem ett tag. Det kommer inte att påverka ditt barns utveckling negativt, tvärt om. Om en paus hjälper dig gynnas barnet av det. Andra föräldrar och litteratur (mest på engelska) har varit min källa och den har gett så mycket mer än hab.


Vågar..
Skrivet av anne.h m fyra perfekta barn
hur gammalt är ditt barn? låter som det fortfarande är litet.. (du behöver inte svara på den frågan. ler) När Chrisse va liten skulle jag aldrig tordats skafa en till, men när han blev ca 3-4 år så släppte det, kände att jag va lugn, OM nåt skulle gå fel igen skulle jag fixa även det, har jag gjort det med detta så fixar jag allt, känns det som. :-) Nu har jag ju redan tre barn innan så det blir inga fler här, men om det råkar bli fler kommer jag inte oroa ihjäl mig iaf, det vet jag nu. -dessutom är chansen för ett friskt barn betydligt större än risken att få ett till barn med nåt handikapp. Din föräldraledighet är inte till för att springa på HAB mm, be dem komma hem till er i stället, räcker att man måste åka till sjukhus för att träffa läkare mfl. BVC träffade jag knappt, åkte dit ca 1 ggr/4-5 månader för att väga och mäta de första åren, sen har det bara blivit en gång per år, vad ska jag med dem till när alla andra kollar C så grundligt hela tiden? Du byter väl ut FP mot TFP förresten de dagar du är på alla dessa besök? Du får skriva sånt här på detta snack, var ska du annars göra av dina tankar om du inte känner du kan prata med de som du känner? Vi tar inte illa upp -inte jag alltså, kan ju inte tala för alla här- och att skriva ner sånt gör att man ofta ser klarare på situationer. kram /anne, svamlar på som vanligt..

Dina känslor..
Skrivet av E:s mamma
är helt befogade och jag förstår dig precis. Jag tror att de flesta mammor med DS-barn känner som du. Jag kan känna igen mig i dig trots att jag faktiskt redan har två barn, varav ett med ds. Men man får gå på sina känslor och göra det som känns rätt för en själv. Lycka till!

Sluta planera är mitt tips!
Skrivet av oa
en dag i taget, babysteps, koncentrera dig på här och nu, liv i nuet...allt ordnar sig, det har alltid gjort och det kommer att göra även den här gången.


då är vi två!!!
Skrivet av jessica och rasmus
jag har en liten kille på 6 1/2 månader.... han heter rasmus, har ds och ett allvarligt hjärtfel. jag älskar honom mest av allt för att han är trots allt min son... men jag har många gånger önskat att man skulle kunna "reklamera" honom. men tyvärr så går det inte. jag har oxå ett jätte stort "nätverk" som tycker att han är så underbar ....han är så duktig.... han är så jvla söt!!! jjjjaaaa!!!! det tycker jag oxå..men han är ett handikappat barn... jag känner ofta att jag skulle kunna bryta ihop... dom förstår inte hur man känner ..utan dom verkar tro att man accepterat allt nu och går vidare och är tacksam för det man fått. jag försöker tänka att det är en uppgift som jag fått här i livet.... något som bara vissa människor får...några som är ämnade att klara av den... det brukar kunna få mig att må lite bättre. men visst tänker jag ofta att detta skulle ju bara hända andra..inte mig.!!?? jag är 24 år och det är mitt första barn..jag har funderat många gånger på fler barn... det är inte så att jag har panik för att det ska hända här och nu...ett till barn. men tankarna kom när han hade fötts... rädslan finns och jag känner oxå att jag inte skulle kunna göra abort om fallet var så. jag vill ge mitt d-barn ett syskon... (som kan ta hand om honom) någon som alltid kommer finnas vid hans sida ifall någon är dum...eller om han inte får några kompisar för att han är annorlunda...eller att någon mobbas... tankarna är många...oron....sorgen... men skaffar man ett barn så tidigt innpå?? vad är då egentligen tanken bakom? är det för att han ska få ett syskon...eller är det för att jag vill ha det önskade barnet som jag hade väntat på? jag vet inte? här var det ytterligare lite svammel!! =) om du vill skriva...känns som vi är känslomässigt på samma nivå!! [email protected] kram på dig!!

Om du upplever att
Skrivet av carin2010
den biologiska klockan tickar och du verkligen vill ha ett barn till - varför inte skaffa ett till och ta ett fostervattensprov? Det utesluter åtminstone vissa skador om inte alla.Men sånt är livet.

Om du upplever att
Skrivet av carin2010
den biologiska klockan tickar och du verkligen vill ha ett barn till - varför inte skaffa ett till och ta ett fostervattensprov? Det utesluter åtminstone vissa skador om inte alla.Men sånt är livet.


Känner igen mig
Skrivet av Prissan och Baby D
Jag har känt som du av och till. jag var också förstagångsförälder när jag fick min pojk med ds och hela första året var hektiskt med alla som man skulle träffa och allt som skulle göras. Det blev för mycket. Nu lite senare så har det blivit mindre av sig självt, sedan har vi lärt oss att vissa på hab är det värt att träffa, andra kan kvitta. man väljer ju själv, så om det tex är så att man får bättre kontakt med en person där (tex sjukgymnasten eller förskolekonsulenten) så kan man ju göra den till sin huvudkontakt. ta en time out från allt det där om du känner att du behöver! ingen kommer att klandra dig för det angående att prata med andra föräldrar så tror jag faktiskt inte att du behöver vara så rädd att såra någon. även om andra kan tyckas starka så har de säkert grubblat över ungefär samma saker som du, och alla har dåliga dagar! för mig är det tvärtom så att jag kan vara väldigt öppen mot andra ds-föräldrar, och prata om både positivt och negativt. de har ju många gånger haft det som jag ungefär, och jag känner inte att jag förråder mitt barn inför dem genom att prata om det som är jobbigt. vi skaffade ett syskon ganska tätt efter vår son och det har jag inte ångrat. klart det är fullt upp, men det är hlt underbart också, som det är med barn. kramar från oss

Vet inte om jag vågar...

Du är inte ensam...

Släpp hab!

Vågar..

Dina känslor..

Sluta planera är mitt tips!

då är vi två!!!

Om du upplever att

Om du upplever att

Känner igen mig

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information