Barnen kvinnornas ansvar?

Barnen kvinnornas ansvar?
Skrivet av	H-n
Jag flyttar upp den här tråden, som nog är lite ihoptrasslad. Gör att försök att komma vidare i diskussionen. När kvinnorna gick ut i arbetslivet, så var förutsättningen tydligen att det fanns barndomsorg. Det var alltså inte så att papporna tog över ansvar för barnen, utan det var andra kvinnor (på dagis) som började se efter barnen. Föräldrarna började alltså tillsammans att jobba mera än innan. Eftersom en dagisfröken tar hand om många fler barn än en genomsnittsförälder (8 barn per fröken på vårt dagis), så blir det möjligt för fler föräldrar (i praktiken mammor) att jobba. Och då ökar väl den så kallade välfärden, antar jag. Den ökade jämställdheten består väl då i att kvinnorna (både de som tar hand om barnen på dagis och de som lämnar barnen till dagis) har en egen lön, pension osv. Dock är kvinnornas löner fortfarande oftast inte tillräckligt höga för att försörja sig och barnen på. Det krävs antingen en man (egentligen partner) som bidrar ekonomiskt eller någon form av understöd. Men hur är det då med barnens rätt till sina pappor och till manliga förebilder? Det är fortfarande kvinnorna som tar hand om barnen, även om de inte längre tar hand om sina egna barn på dagarna, och även om de numera får en visserligen ganska låg men dock lön för arbetet. Det här tycker jag sällan diskuteras, men det är väl i högsta grad en jämställdhetsfråga? Det är ju till stor del på dagis barnen lär sig könsrollerna, att flickor ska vara si och pojkar så och vilka som är mest värda. Hur många dagis jobbar aktivt med jämställdhet? Det kan inte vara många, när det nästan inte finns någon manlig personal på dagis. Jag är inte dagismotståndare, men jag tycker det finns mycket som kan förbättras. Barn (iallafall de som lärt sig prata) mår säkert oftast bra av att träffa andra barn och vuxna och få tränas i att vistas i grupp. Men det behöver nog inte vara 8-10 timmar om dagen. För mina barn verkar det ha varit lagom med ca 6 timmar per dag, och helst inte varje dag. (Men då utgår jag från barnets behov och inte från statens och kommunens behov av att jag ska arbeta och betala skatt. Inte heller från min arbetsgivares behov av att jag ska stå till förfogande på dennes villkor.) Jag är egentligen mer nöjd med småbarnsavdelningarna på vårt dagis, för där upplevde jag inte pojk/flick-uppdelningen lika mycket. På stora avdelnignen är det så många barn per vuxen att barnen får klara sig väldigt mycket själva, och starkast vinner. Faktum är att personaltätheten är högre i skolan, där min dotter går nu. Vi har barnen på det dagis som vi lyckades få plats på, vi hade inte möjligheten att välja. Och det är tillräckligt bra, men det kunde verkligen bli mycket bättre. Föreståndaren säger att det skulle gå att förbättra om de hade mer pengar - men då blev ju barnomsorgen inte lika lönsam som idag för vårt samhälle, och välfärden skulle väl sjunka, antar jag. Från jämställdhetssynpunkt så tycker jag inte att dagis kommer särskilt långt. Det är fortfarande kvinnorna som ansvarar för barnen, och det lär sig barnen på dagis.
Svar på tråden: Barnen kvinnornas ansvar?

Intressant fråga, lite tankar
Skrivet av Annika60
Jag tänker så här: Att kvinnorna började gå ut i arbetslivet på 60-talet var ingen tillfällighet; det behövdes massor av arbetskraft och när männen "tog slut" fick samhället kasta ett öga på kvinnorna, en outnyttjad arbetskraftsresurs... Eftersom det primära behovet då alltså var att få fler till arbetsplatserna var det rimligen naturligt att samhället inte var intresserat av att männen skulle gå ner i arbetstid för att ersätta kvinnorna i hemmen, då skulle ju summan av antalet arbetande inte bli större. I stället skapades barnstugor där ett mindre antal kvinnor tog hand om många barn. Att det blev kvinnor beror väl helt enkelt på att barnomsorg ju var just kvinnornas domän på den tiden; många män hade väl knappt sett en blöja på vykort... Och kvinnorna fortsatte att stå för hemmets skötsel samtidigt som de förvärvarbetade... Moderskapspenningen blev väl fö inte föräldrapenning förrän någon gång på 70-talet; innan dess kunde den bara betalas ut till modern... Nu har vi hamnat i ett läge där kvinnorna inte orkar med dubbelarbetet längre - numera har ju massor av krav på att skjutsa barn till aktiviteter hit och dit också tillkommit, när jag var liten fick vi cykla eller gå själva... liksom krav på att vi ska vara "engagerade i barnens skola" (dvs vara fysiskt närvarande...)vilket ytterligare skruvat upp kraven. Och när tiden inte räcker till, ja då är det mamma som ska gå ner i arbetstid. Så barnen går hem från en kvinnodominerad förskola med sina mammor och umgås med mamma tills pappa kommer hem på kvällskröken... Hur otroligt traditionellt det där med kvinnor-75% är får jag ständigt prov på. Jag jobbar heltid liksom min man. Om jag andas om att det är svårt för oss (inte mig) att få ihop tiden tittar alla på mig och undrar varför inte jag går ner i arbetstid. Ingen har frågat varför inte min man går ner i tid. Trots att det vore det enda som - på grund av hur våra arbetstider ligger - på något vis skulle påverka vår situation i positiv riktning. Dessutom tjänar min man betydligt sämre än jag.... Ändå anses det självklart att jag som kvinna ska minska på arbetet...

Känner igen det där
Skrivet av AnnaX
Som heltidsarbetande mamma som tjänade mer än min dåvarande sambo möttes jag av samma reaktioner, och ingen förde någonsin hans arbetstid på tal. Själv blir jag stundtals så deprimerad av debatten idag. Heltidsarbete + huvudansvar för hem&barn tros ligga bakom bl a ökad sjuklighet bland kvinnor, och vad drar man för slutsats? En utbyggd barnomsorg var inte nog för att göra det möjligt att förena arbete och föräldraskap på ett bra sätt. Lösningen blir förslag om mer deltidsarbete för kvinnor ("man måste våga prioritera familjen när barnen är små") eller skattesubventionerade hushållstjänster ("först då kan kvinnor göra karriär på samma villkor som män"). Männen/papporna lyser fortfarande med sin frånvaro tom i debatten! Varför, o varför är det en så otänkbar tanke att man delar lika på ansvaret? Varför är det kvinnornas lönearbete som definieras som problemet och inte männens brist på hemarbete? Ibland känns det som det bara gått bakåt sedan 70-talet...


Blev arbetskraftsbehovet förklätt till
Skrivet av H-n
jämställdhetsivrande på 60-taelet eller råkade det bara sammanfalla i tiden, tro? Jag känner igen detta med mamma=75%. Jag minns när min dotter började på dagis och hennes ansvarsfröken utgick från att jag skulle hämta, för jag jobbade väl deltid nu så att dottern inte fick för långa dagar? Eftersom jag tjänade betydligt mer än min man och han var less på sitt jobb på den tiden, så var det han som gick ner i tid och hämtade. Men det tyckte dagisfröknarna var konstigt. (Som tur är har detta faktiskt ändrat sig i och med en ny generation fröknar som aldrig varit hemmafruar.) Min man jobbar fortfarande deltid, och nu gör jag det också fast det blir ett ekonomiskt avbräck. Men jag vill helt enkelt vara hemma mera. Men INGEN av mina manliga kolleger med småbarn jobbar deltid! Saknar inte de sina barn???

Både och, tror jag
Skrivet av Raggsockan
alltså, det var både ett arbetskraftsbehov, och en ideologisk diskusion som gjorde att kvinnor kom ut på arbetsmarknaden, och stannade där (om än med lägre lön, och ofta deltid). Arbetskrafsbehovet har funnits redan tidgare, under kriget, när männen var mobiliserade. men när de kom hem igen, då återgick kvinnorna till hemmen igen. Utan ideologin så går det inte att flytta fram positioner, men även ekonomiskt tryck gör det lättare/möjligt. Men visst är det intressant, detta med ekonomisk standard- kvinnoarbete och jämlighet. Nog är det lite fel när vi sliter ut oss (speciellt kvinnor med barn, men även alla andra i vårt samhälle) för att konsumera. Vad är viktigare som mätare av ett framgångsrikt samhälle än barn och vuxna som mår bra? Men sedan är det nog även så att med dagens små familjer, så tar en vuxen hand om 1-2 barn bara, ifall man är hemma. När de är riktig små, så är det förståss fullt upp ändå, men historiskt så har kvinnor tagit hand om betydligt fler barn än så, samtidigt som de skött ett hushåll. Jag vill minnas att förr så var det färre kvinnor som födde barn, men de som gjorde det, det skaffade större kullar. Ofta fick den äldsta dottern vara barnvakt åt småsyskonen. En hemmafru a la femtiotal, med få barn, relativt lättskött hem, hon är rimligen rejält underutnyttjad, och har nog rejält tråkigt. Fast då kan man ju fylla sin tid med schopping istället, även om det innebär att karln måste jobba mer för att betala det... Hu!

Så sant, så sant
Skrivet av H-n
raggsockan. Håller med om att det är lite absurt att materiell standard får gå före att hinna vara med sina barn. Fast det finns ju andra hinder också, det är inte alltid bara att gå ner i arbetstid, öven om man är beredd att sänka sin standard. Och visst har du rätt i att man nog tog hand om fler barn förr, plus att jag tror att man hjälptes åt mera. Folk jobbade ju oftast hemma då, så det fanns alltid någon som kunde passa barnen. Nu vill jag inte säga att det var bättre förr på alla sätt, men kanske på en del. Svälten, sjukdomarna och olyckorna vill vi ju inte ha tillbaks! Men jag skulle nog önska att vi kunde hjälpas åt mer, och att inte kärnfamiljen var så allenarådande. Under småbarnstiden vore det inte så dumt med ett litet kollektiv. Och så skulle jag önska att barnen uppvärderades! Att de inte blir ett nödvändigt ont pga att de inte är "produktionsresurser".


Sant Anna X
Skrivet av Annika60
Så där tänker jag också... När det blir för tufft är det förstås kvinnorna som ska minska sin arbetstid för att hinna med hemarbetet, att männen skulle göra det ingår inte i planen suck

Barnen kvinnornas ansvar?

Intressant fråga, lite tankar

Känner igen det där

Blev arbetskraftsbehovet förklätt till

Både och, tror jag

Så sant, så sant

Sant Anna X

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information