Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Kön kontra klass eller ort - porslinskatter:)

Skrivet av Lingling
Ringde till en klocka för mig i frågan om det ´´kvinnliga´´ i att belamra hemmet med prydnadsföremål, spec då i porslin. Min mor tycker inte om sånt, ´´bara svårstädat´´, mig ger det närmast klaustrofobi, både maken och jag gillar en dojostil på inredningen, fast med färg på textilier.

Kom att tänka på att jag har manliga släktingar som är mer förtjusta i porslinsornament än vi är i min nära familj, kom fram till att i Stockholmsdelen av min familj så är det AlvarAalto-vaser och laminofåtäljer, Malmsten, textilier och tavlor, men inte porslinssaker som gäller; i däremot en annan del av familjen på mindre ort (som i snitt har kortare utbildning) så är det mkt porslin och stora soffor, broderade kuddar och stora gardinuppsättningar, tavlor också - men det har inte särskilt mkt med kön att göra utan mer med bakgrund eller miljö; de vill gärna ge mamma saker hon inte så gärna vill ha för att det inte ska vara så kalt ...

Vad säger ni? Vad beror inredningsstilen på?
Svar på tråden: Kön kontra klass eller ort - porslinskatter:)

klass och kultur

Skrivet av  rhino
i olika kulturer (mellan länder och inom länder) finns olika uppfattning om vad som är fint och inte fint. Mina innerstadskompisar åkte till Skärholmen-loppisen för att köpa vad de uppfattar som kitch - tavla med belysning och ljud av vattenfall - men kände sig sedan som inkräktare när de var där. För de som sålde tavlorna tycker ju om dem! Och jag är säker på att porslinsfigurer är populära av män i en del kulturer och inte i andra. Det handlar definitivt inte om manligt och kvinnligt mer än inom en avgränsad kultur i en specifik tidsepok(för att återknyta till Mans inlägg nedan)
 

Trendkänslighet mm

Skrivet av  Ysh
I storstäderna landar trender först och i många fall så når de inte småbygderna förrän nästa trend nått staden. Därför är lantisarna ohjälpligt efter oavsett klasstillhörighet. För bara några 10-tals år sen så ansågs prydnadssaker och fina gardiner spegla status och rikedom.

Pengar är nästa punkt. För att kunna ha ett sånt stilrent enkelt möblerat hem så fodras möbler av god kvalitet som helst ska köpas samtidigt och så behöver man tänka till för att få det att se snyggt ut. I familjer där man inte kan eller har råd att göra det så köps möbler lite då och då efter behov vilket får till följd att hemmet ser uddamöblerat ut efersom det alltid finns saker där som inte passar ihop.

Nästa punkt är barn. Har man flera barn i varierande åldrar så samlas prylar övrerallt tillslut eftersom man inte gärna städar undan saker som barnen gjort eller sånt man fått i gåva av dem. Här är fullt med prydnadsgrejer och samtligt är sånt som vi fått av barnen.

Och till sist intresse. Jag är av typen "Wherever I hang my hat thats my home" Jag behöver min familj omkring mig och det är fullt nog för att jag ska trivas. Hur hemmet är möblerat det bryr jag mig inte så mkt om.
 

lite mer

Skrivet av  Ysh
När man har väldigt dålig ekonomi så kastar man inte gärna saker även om de inte används. För man _kan_ komma att behöva dem vid ett annat tillfälle och då har man kanske inte råd att skaffa nytt.

 

Har nog mer med

Skrivet av  Allis +10
kulturella uppfattningar att göra än med kön tror jag. Hantverk och ärvda möbler är t.ex. toppenfint i min familj men säkert skittrist för någon annan.

Och precis som skribenterna ovan håller jag med om att det är *stor* skillnad mellan landsbygd och storstad.
 

Håller med...

Skrivet av  ES
... det där med pynt osv är väldigt lokalt och varierar mycket. Och följer absolut inte kön. (Däremot finns det "lokala" mönster där t ex kvinnor står för ett överdrivet pyntande.)
 

jag tycker om

Skrivet av  Man

rejält hantverk, kanske p.g.a. ingenjörsutbildning och "uppfostran" i ett stort svenskt exportindustriföretag. Svag för persiska mattor, men har inte plats för eller råd med många. Och jag samlar musikinstrument på hög i syfte att öva på dem någon gång.

Av princip engagerar jag mig aldrig i gardiner, och ignorerar helt krukväxter, köper inga, slänger inga, sånt får människor med moderskänsla ta hand om - om de önskar.

Jag är prylfixerad när det gäller det som jag ser som maskulina symboler för rörlighet (Erik H. Erikson igen), bortsätt från bilen. Skor, ryggsäck och cykel skall vara av bra kvalitet.

Så utbildning, socialicering och personliga intressen spelar stor roll, inte bara kön. Men jag känner inte mycket för att pyssla med krukväxterna.
 

Inredning är ju

Skrivet av  lyckligt lottad
definitivt en klassmarkör och helt klart så är "less is more" "bättre". Sen finns det ju människro av båda könen som är mer eller mindre intresserade. Jag har färre men dyrare grejor allteftersom jag blir äldre (och mer välbeställd kanske).
 

Jag ser definitivt skillnad

Skrivet av  trazzel
mellan min släkts inredningsstil kontra makens släkts.

Min familj består av arbetare, om man ska använda den gamla klassbeteckningen, och de inreder gärna med furumöbler, torkade blommor och färgglada mönstrade påslakan.

Min mans familj är snarare borgerliga akademiker och de har en betydligt mer ren och avskalad inredningsstil. Golv-till-tak-bokhyllor, naturvita enkla gardiner och Bruno Mathsson-stolar.

Kanske en slump, vad vet jag? :-)
 

Hej!

Skrivet av  tös
jag är uppvuxen i stan men bor nu väldigt ocentralt. Mina vänner här har så fint i sina hus med prydnadssaker överallt och ombonat och så. Det är inte jag van hemifrån och vet inte riktigt hur man gör. Jag får inte till det liksom. Och det är kvinnorna här som sköter ALLT pyntande, så jag känner att det hänger på mig om det ska sluta eka här hemma...

Fast samtidigt vill jag liksom inte ha torkade blommor som samlar damm, och golvsocklar runt gardinstängerna.
 

Tackar för svar

Skrivet av  Lingling
Stämmer nog rätt väl med hur jag tänkte.

Ysh tar upp ngt jag också tänkt på, det där med vad barn gillar, som liten köpte (och gjorde) man (brorsan och jag) en del mojänger till mamma (mest) som var sött och som förmodligen kan ha fått henne att rysa invärtes, men eftersom det var från oss så var det ju, blev det ju fina saker ...

Före jul så var jag ute med sonen (3½år) i en galleria, gick förbi Guldfynd och upptäckte att sonen inte gick att få med, nästan; han stod med näsan mot rutan och tittade på deras ´´julby´´, helt fascinerad och förälskad. Så jag började fundera på om jag borde köpt den till honom ... men det gjorde jag inte.

Sekulär julkrubba kallade maken den när jag bad honom titta om han tyckte R skulle få en - det är en del man gör för att ens barn ska bli glada; men nästa år blir det nog ett pepparkakshus ... det behöver man tackolov inte spara:) och det är ju kul att göra.
 

Artiklar från Familjeliv