Aldrig mobbad

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Aldrig mobbad
Skrivet av	Peter
Jag var tidigare idag inne på en annan "handikappsida" där det var någon förälder som var orolig för mobbing. Jag vill med anledning av detta bara lugna alla oroliga föräldrar att jag själv aldrig någonsin varit utsatt för mobbing. Min bästa kompis i högstadiet kallade mig ibland för Rulljocke i skolan och en del vuxna blev upprörda. Men detta var inte mobbing, utan mer en vanlig jargong tonårsgrabbar emellan. Både kompisen och jag visste att han inte menade något illa med detta.
Svar på tråden: Aldrig mobbad

ej pessimistisk men
Skrivet av lisa
Hej Peter och alla andra. I och för sig har jag inte heller den erfarenheten att mitt barn blev mobbat, men däremot var han aldrig med i gänget, inte någon man räknade med i klassen. Man valde gladeligen skolresor och utflykter utan att tänka efter eller bry sig om om det gick för min son att följa med. Det handlar dessutom inte bara om att det skall gå, det får heller inte bli så besvärligt att det förtar nöjet av att resa iväg. Ofta blev han bortglömd även av läraren som t.ex. vid gruppindelningar glömde att sätta in honom i en grupp, så han kommenterade det sedan hemma med att säga att han inte behövde vara i skolan etersom ingen märkte om han var där eller ej. Fritiden och "handikappverksamheten" blev räddningen, där fanns kompisarna och det var det han såg fram emot, gav till slut upp tanken på att få "ickehandikappade" kompisar. Fast det ändrade sig i gymnasiet och på högskolan. Jag tror de vuxna i skolan har en mycket stor uppgift att se till att alla blir sedda, blir man inte det från början är det lätt att bli utanför i alla fall fram till nästan vuxenålder.

tillägg
Skrivet av lisa
När jag skrev att bli sedd vill jag naturligtvis tillägga att bli sedd som en person, som har något att tillföra klassen och kamraterna inte bara som "en handikappad"


Skolans ansvar mm
Skrivet av peter56
Hej! Jag håller fullständigt med om att det är skolans ansvar att se till sådana situationer som du beskriver inte uppkommer. Själv var jag var en i gruppen, hade inga problem av den typ som du beskriver. Vid skolresor och utflykter ställde mina kompisar upp och hjälpe mig om det behövdes. Jag kan även tillägga att jag från 6:an till 9:an gick i en skola som ur handikappsynpunkt var totalt olämplig med massor av trappor osv. Jag hade en kompis som redan i 6:an blev expert på att köra mig i trappor. Men naturligtvis så var inte allt rosenrött. Under "moppetiden" blev jag lite utanför (på fritiden). När mina kompisar åkte moppe så kunde jag ju inte hänga med. Det blev därför några jobbiga år Vändningen där blev när jag kunde ta körkort. På den tiden fick man börja övningsköra när man var 17 år och 9 månader. Tre dagar efter denna dag började jag på en bilskola som hade en övningsbil med automatlåda+handreglage. Efter cirka ett halvår var körkortet klart. Två veckor efter körkortet var klart så köpte jag min första bil. Sedan började livet på allvar, vilken frihet.

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv