TROTS!

TROTS!
Skrivet av	Lina
Min snart 2-åriga dotter verkar ha kommit in i den sk trotsåldern. Säger jag till henne att inte göra ngt ska hon bestämt göra det. Hon gör ofta saker med flit som hon vet att jag ogillar, t ex slänger ut alla kritorna på golvet. Jag brukar be henne att plocka upp men ibland totalvägrar hon och skriker och spottar i stället. Ibland har jag tagit upp henne på hennes rum (stannat där med henne) och sagt att vi stannar där tills hon lugnat ner sig. Hur gör ni när era barn går utanför gränserna? Ignorerar/avleder, ryter till, sanktioner ??? Jag är noga med att berömma henne när hon gör bra saker, t ex plockar in om jag ber henne, är snäll mot andra barn - det är hon nästan alltid så det är inget problem i mitt fall, problemet snarare att andra barn kan vara tuffa mot henne, ex puttas, tar saker från henne etc - hur gör ni om sådana saker händer (intressant med svar både från föräldrar som har barn som gör så och de som har drabbade barn!)? Vi älskar ju alla våra barn och vill deras bästa - men hur ska man veta vad som är bäst???! :)
Svar på tråden: TROTS!

oj oj känns igen..
Skrivet av Filippa & Novalie-02 & Miranda -03
Novalie är rent ut sagt bedrövlig nu...arg och är sur HELA tiden när vi är inomhus. är vi utomhus är det lite bättre då hon får springa av sig lite, men vilket humör!=) Inte jätteskoj mao när man är själv hemma med båda ungarna och de skriker gnäller bråkar o trotsar HELA tiden. (ja ja den lilla är ju bara 1 än så länge-guldålder=))! Brukar ocxå ta henne till sitt rum så hon får lugna ned sig..men tja inget hjälper nsätan när hon får sina vredesutbrott...

Vi kör mycket med...
Skrivet av .::Anna & tjejerna::.
...Avleda avleda avleda här hemma! = ) Ibland blir man ju själv frustrerad och har kort tålamod och då ryter man till mera. Men det kan nog också vara bra att barnen får se att man har såna dagar också. Att mamma och pappa inte alltid är "mesiga" ; ) Men jag tror på att avleda samt förklara varför man inte får osv. Kram


Jag gör det som måste göras helt enkelt...
Skrivet av Ida m. Axel001111 & Kalle020812
...utan att göra så stor affär av det. Om barnen t.ex. är motsträviga och inte vill gå in från lekplatsen, byta blöja eller nattas så gör jag ändå vänligt men bestämt det som jag anser ska göras. Inget tjat, inga övertalningsförsök utan jag visar lugnt men bestämt att det här bestämmer inte barnen utan jag. Och så pratar jag mycket med dem om vad de känner och att jag förstår vad de vill men att de av olika skäl inte alltid kan få sin vilja igenom. Jag är nog väldigt handgriplig i min uppfostran. Åker kritorna i golvet så plockas de undan. Slänger man mat omkring sig så dukas maten bort. Ett barn som slåss kan man lyfta upp och krama eller om barnet inte vill vara i famnen (och framhärdar med att slåss) kan man lyfta in honom/henne på sitt rum och säga att det går bra att komma ut när han/hon slutat slåss. Jag har som princip att inte ta strider som jag inte kan vinna! Jag kan hindra mina barn från att kasta kritor på golvet genom att ta ifrån dem kritorna. Däremot att tvinga dem att plocka upp kritorna är ett dödsdömt projekt åtminstone vad gäller Kalle. Hans storebror skulle man kunna övertyga genom att säga att han inte får ha kritorna i fortsättningen om han kastar dem på golvet och inte tar upp dem (så gör han iofs inte) och han skulle nog förstå sitt eget bästa och ta upp kritorna, men Kalle är alldeles för liten för att förstå såna resonemang. Så om han slängde kritorna på golvet skulle jag säga i lätt chockerad ton "Nej vad gör du? INTE kasta kritor! Då tar vi bort kritorna. Ska du rita fint istället?" Och om han då envisades med att kasta kritor så skulle jag ta undan dem och inte ta fram dem igen på en halv dag eller så. Jag tror inte att det behövs några sanktioner utöver det, och höja rösten behöver man inte heller göra. Däremot kan man gärna låta lagom chockad och ogillande... När det gäller barnens samspel med andra barn så var min äldsta kille ungefär som din dotter. Han var mycket passiv gentemot andra barn (han var jättestor och extremt tidig motoriskt så det kändes nästan löjligt när jämnåriga barn tog saker ur händerna på honom utan att han reagerade, han kunde ju ha sopat mattan med dem!) Jag upplevde det inte som något problem. Så här små barn lämnar man ju inte obevakade i vilket fall som helst så det var ju bara att styra upp leken när det behövdes. Jag grep helt enkelt in och förhindrade andra barn från att puttas eller knycka leksaker. Fast oftast var ju de andra barnens föräldrar med och de flesta föräldrar griper ju in själva när deras barn beter sig olämpligt. Man kan inte begära att så här små barn själva ska klara av det sociala samspelet eller kunna lösa konflikter på ett bra sätt. Att lämna det hela till barnen är att svika dem. Jag tycker att det känns självklart att hjälpa både mina egna och andras barn att samspela bra med andra, det hör helt enkelt till föräldrarollen. Visst kan man känna sig lite bekymrad ibland över att barnet inte tar för sig bättre. Men jag tror att många barn i den här åldern är "extrema" - antingen extremt passiva i umgänget med andra eller så extremt gåpåiga och aggressiva. De är så små ännu. Om bara något år så har de allra flesta hittat en gyllene medelväg när det gäller sociala kontakter men i den här åldern är skillnaderna i beteende stora. Ett barn som är gåpåigt nu kan lika gärna vara jätteblygt om ett år, och ett barn som nu bara står passivt och tittar på de andra kan om något år vara supersocialt och duktigt på samspel. Så det är inte mycket mening att oroa sig.

Försöker göra likadant!
Skrivet av Monica med Tintin 26/8-02
Men lyckas inte alltid, man är ju inte mer än människa! Att göra det som ska göras brukar jag också försöka göra. Blöjan måste helt enkelt bytas, maten handlas eller tänderna borstas. Försöker visa att det är vi som bestämmer men att vi lyssnar på honom. Svårt... Om han slår andra barn säger jag till honom på skarpen, ett NEJ, inte slå! Tydligt och direkt när det händer. Försöker också få honom att istället klappa fint eller krama. Likaså om något annat barn slår honom, då säger jag också till. JAg är av den uppfattningen att om Tintin gör något jag itne ser är jag tacksam om någon annan talar om för honom att det är fel, därför gör jag samma sak gentemot andra och hoppas att de inte tar illa upp. Sen är jag nog den eftergivna i vår familj, om han slänger kritorna i golvet säger sambon nej, då slutar vi rita. och tar bort kritorna. Jag gör också det men när Tintin då skriker och vill ha dem ger jag ibland efter och ger tillbaka dem, inte det bästa men tyvärr gör jag så.

Åh samma här!
Skrivet av Annika m Rebecka & Lukas
Rebecka är ett litet monster just nu... Det är svinjobbigt här hemma! Jag försöker vara bestämd och sätta gränser men lirka lite när det gäller t ex påklädning...att byta blöja tar numera en halvtimme minst & att byta om från pyjamas till dagskläder tar minst en timme...men det får vara så nu helt enkelt. Hon får testa allt som testas kan... Men sen gör även hon sånt som hon vet att jag inte tycker om...tar t ex en tugga på alla frukter & lägger tillbaka, så nu är fruktfatet borta. Dricker ur toalettstolen urk, så nu är den dörren stängd & handtaget vridet uppåt. Slåss, men det vet jag inte riktigt hur jag ska handskas med...lyfter bort & försöker avleda, men hon tycks ha genomskådat det...suck Det är skitsvårt!


Så här gör vi:
Skrivet av Anna Maria med Li
" Hon gör ofta saker med flit som hon vet att jag ogillar, t ex slänger ut alla kritorna på golvet. Jag brukar be henne att plocka upp men ibland totalvägrar hon och skriker och spottar i stället. " Om hon slänger ut kritorna på golvet, vad gör hon om du inte säger något om det, eller säger oj så det gick, det gör inget vi hjälps åt att plocka upp sedan... Då kanske hon inte blir så arg? Om Li slår till oss, har hänt några ¨gånger så brukar jag tala om att det gör ont och att jag blir arg när hon gör så. Då brukar hon kramas och säga " Förlåt mamma, det var ingen mening " Blir hon arg så brukar vi försöka ta reda på varför hon är arg, jag tycker att det är helt ok att vara arg/gnällig/ledsen etc mitt humör är ju inte heller alltid på topp. Ofta brukar hon bli ännu argare när man frågar och då låter vi henne vara i fred och söka upp oss själv när hon har lugnat ner sig. Jag tror att våra barn är försmå för att förstå andra sanktioner än typ " äter du på kritorna måste jag plocka bort dem, för det är farligt " Om andra barn är hårdhänta mot mitt barn, eller om mitt barn är det mot andra så går jag emellan och styr upp det hela om hon inte gör det själv. Jag tror att det som är bäst är det du själv känner känns rätt, ingen känner ditt barn lika väl som du själv gör!

TROTS!

oj oj känns igen..

Vi kör mycket med...

Jag gör det som måste göras helt enkelt...

Försöker göra likadant!

Åh samma här!

Så här gör vi:

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information