Mitt mammahjärta krossades imorse (LÅNGT)...

Mitt mammahjärta krossades imorse (LÅNGT)...
Skrivet av	Lindalou
Kanske överdriver jag kanske inte..? Men min lilla kille är tuff och stark men också väldigt känslig...precis som jag:-) Han älskar att vara på dagis och är även där väldigt långa dagar ibland... Nu är det så att det är en annan liten kille på hans avdelning som min son leker mycket med på dagarna och de leker bra då vad jag vet... Men nästan varje morgon (det går dock i perioder) så är denna lilla kille ofta buffig och knuffig och fast de annars leker bra så säger han ofta typ :nej kommer du nu! eller så säger han :du får inte komma in! Min son har inte visat några direkta tecken på att han tar åt sig av detta...men imorse hände det något värre! Min son var på ett bra morgonhumör och verkade glad, vi gick in och den "buffiga" killen var där plus en annan kille i samma ålder. De var lite uppspelta och sprang omkring i korridoren och min son ville genast vara med, men den "buffiga" killen tog tag i hans arm och sa spydigt:du får inte springa med oss! Men min son är ju lite stolt som mej och sa att han visst tänkte göra det och sprang iväg... Jag och min man trodde att det var ju bra men sen när vi precis skulle gå så såg vi att han stod lutad mot väggen längst ner i korridoren, jag satte mej på huk vid honom och vände honom mot mej och såg då att tårarna bara forsade ner över kinderna och han var uppenbart sårad över detta...! Det var som om någon stack en kniv i mitt hjärta, jag har nog trott att barn inte tar åt sej så mycket när de är så små men han var verkligen djupt sårad och nästan otröstlig... Jag sa till honom att du får visst vara med och även fröken försökte trösta men det hjälpte inte...han var så otroligt ledsen. Jag har aldrig sett honom så tidigare och jag blev så ledsen och även arg så jag vet inte vad jag ska göra nu! Är barn så elaka så man bara får räkna med att sådant här händer eller ska man göra något? Jag känner ju min son och såg att han blev djupt sårad, då kan det väl inte vara okej även om det kanske var en småsak?? Usch vad jag älskar min son mycket och vill att han aldrig ska bli sårad och ledsen.... Ge mej några råd snälla...
Svar på tråden: Mitt mammahjärta krossades imorse (LÅNGT)...

mitt mamma hjärta också
Skrivet av Angie med Emilia -02 & bf 5/2
usch jag vet hur det känns...det är så att hjärtat blöder och man blir mer sårad när något sådant händer ens barn än om något ännu värre skulle hända än själv. Emilia har också som din son trivs hos dagmamman och gillat att gå dit. Men senaste veckorna så har en tjej kommit dit som är extrabarn där när hennes ordinarie dagmamma är sjuk/ledig. Den här flickan går på Emilia och slåss,drar i håret och hon kommer hem med rivmärken på kroppen. Hon har blivit jätte gråtig och mammig sen det här började och jag har talat med dagmamman som säger att det snart går över och den här flickan inte är van vid barn. Emilia är inte heller van vid barn hon träffade andra barn för 1:a gången när hon började hos dagmamman och jag anser att sånna här grjer är allvarliga inte ska man oavsätt om man är barn eller vuxen gå iväg till jobb/skola/dagis och må dåligt. Så jag har nu kontaktat chefen för det barnområdet och begärt förflyttning, så förhoppningsvis så kanske Emilia får komma till min gamla dagmamma jag hade som barn. Chefen skulle ta upp det med dagmammorna idag så jag är lite nervös för om Emilias nuvarande dagmamma ska hoppa på mig och tjafsa när jag ska hämta henne sen men jag anser att jag har rätt iallafall... Kram på dig och din son inte ska han behöva må dåligt, hoppas det ordnar sig och jag vet hur ont det gör när man är tvungen att lämna bort när man vet att dom inte är trygga och glada...

Jättejobbigt...
Skrivet av Dina m Alice 99 & Valdemar 02
...är det när ens barn är med om sånt. Man blir ju ledsen själv, för egen del blir jag ledsen dels för att mitt barn är med om något jobbigt, dels så har ju de flesta av oss föräldrar nån erfarenhet av sånt själv från barndomen, och alla känslor kommer tillbaks... Min son har ännu inte varit med om något liknande, men dottern har vid några tillfällen. Min erfarenhet är att inte barnen egentligen vill något illa, de förstår bara inte hur det sårar att höra sånt. Jag tror att det är viktigt att ni pratar med förskolepersonalen, och göra dem uppmärksamma på detta som händer varje morgon. Även om det kanske verkar vara en liten grej för stunden, så är det säkert hemskt jobbigt för er son i längden att höra sånt. Förskolepersonalen borde sedan vara lite extra uppmärksamma inte bara på hur barnen leker tillsammans utan även hur de pratar med varandra. Och så uppmärksamma barnen på hur man tilltalar sina kompisar! Det är viktigt att lära barnen att de inte får säga sånt. Man kanske inte alltid vill leka med alla, men då måste de lära sig att säga ifrån på ett bra sätt. På mina barns förskola har de en "kompisplan" för de större barnen, de pratar mycket om hur man ska vara mot varandra, hur är en god kompis osv. Och för de mindre barnen jobbar de mycket med empati, de gör barnen uppmärksamma på hur deras handlingar påverkar andra barn, så att barnen ska lära sig se kopplingen mellan sitt eget beteende och reaktioner hos andra. Kanske du kan prova att vara med någon dag på dagis, och smyga omkring lite i kulisserna och spana in hur det funkar på ert dagis? Jag tror att man måste räkna med att barnen nån gång råkar ut för sånt här, man kan inte förhindra det, men som förälder kan man ju hjälpa sitt barn att hantera situationer när sånt händer. Trösta, bekräfta barnets känslor, hjälp barnet att hitta nåt annat att syssla med...det beror ju lite på hur situationen ser ut. Men jag tror att det är viktigt att inte tänka att andra barn är elaka, barn har ännu inte nån utvecklad känsla för empati och vet inte riktigt hur de sårar. En annan gång är det ditt eller mitt barn som säger samma sak, eller nåt liknande. Det är sånt barn gör, och de måste lära sig att man inte ska säga så, lära sig att uttrycka sig så att det inte sårar andra. Och det får ju vi föräldrar och andra vuxna i barnens liv hjälpa till med. Hoppas att det blir bättre, jag tycker så synd om din lille kille.


Fy vad tråkigt :-(
Skrivet av Gafsan m.Axel & Kalle
Man blir så ledsen för er skull. Först och främst så tycker jag nog inte att man kan säga att barn i 2-3 årsåldern är "elaka". De har inte den förmåga till empati och impulskontroll som krävs för att man ska kunna klassa otrevligt beteende som "elakt". Förmodligen är det så att den här lille pojken bara agerar ut sånt som han själv har råkat ut för eller bevittnat. Kanske är det andra, större barn på dagiset som beter sig så - man får ju bara hoppas att det inte är vuxna i pojkens omgivning som utgjort inspirationskälla för beteendet :-( Är otrevligt beteende från andra barn något man måste räkna med, undrar du? På den frågan skulle jag svara JA! Pga sin sociala och känslomässiga omognad är så här små barn inte alltid särskilt trevliga. Nästan alla småbarn gör nog någon gång sånt som man i vuxet perspektiv skulle kunna uppfatta som "elakt". Många små barn bits, knuffas, tar i från andra barn leksaker eller säger otrevliga saker. Ska man acceptera det då? Nej, det tycker jag inte! Barn i 2-3 årsåldern (äldre med för den delen) behöver fortfarande ganska mycket uppstyrning från oss vuxna för att lära sig hur man att umgås med varandra. Det krävs att vi vuxna (föräldrar, dagispersonal och andra vuxna i barnets närhet) agerar. Barnen behöver få beröm när de gör rätt och sägas till (och förhindras) när de uppför sig på ett sätt som vi inte tycker är lämpligt. På dagis är ju inte ni föräldrar med och då måste personalen vara de som styr barnens beteende. Jag tycker att ni ska prata med dem om vad som hände, förhoppningsvis så ser de också till att inget barn behöver råka illa ut mer än i enstaka fall. Sen är det ju också viktigt att prata med er son om vad som hände. Hjälp honom att sätta ord på sina känslor och ge er bild av vad som hände så att han förstår att den andra pojken gjorde fel. Som förälder blir man ju så olycklig när något av ens barn råkar illa ut :-( Bara häromveckan råkade Kalle ut för att bli ordentligt riven i ansiktet av en liten pojke som hälsade på hos dagmamman. Jag är helt övertygad om att den här pojken inte är ett dugg "elak" men ändå kändes det hemskt att se min älskade lilla unge med stora blodiga revor i ansiktet :-( Dessutom blev Kalle själv väldigt våldsam efteråt och slogs och bets rätt mycket i några dagar och det är ju inte svårt att förstå - om andra barn gör illa honom så måste han ju också testa det beteendet för att försöka förstå vad som hände :-( Inte någon kul situation alls med en liten unge som jag dels tyckte väldigt synd om pga det inträffade men samtidigt blev väldigt arg på (det är ju inte särskilt roligt att bli slagen och biten hela tiden). Kram och lycka till!

Tack för att ni orkade läsa...
Skrivet av Lindalou
Jag menade inte att den andra "buffiga" killen är elak egentligen...absolut inte.... Men just den här händelsen känndes elak även om han inte menade det såklart.. Den här lille killen och min son har lekt väldigt mycket tillsammans ända sen de började på dagis. Ett tag så var det till och med då att det var den här killen min son pratade om hela dagarna och han verkade nästan se upp till honom och det var jättegulligt. Men de här händelserna på morgnarna har hänt nu i flera månader till och från och vi har trott att den här lille killen inte kan visa sin glädje han faktiskt känner över att se min son på morgonen att han uttrycker det såhär... Men imorse såg jag på min son att han verkligen blev sårad i djupet av sitt lilla hjärta och kanske var det värre att det var just denna kille som var "elak" Barn har olika personligheter och jag tror inte på något sätt att min kille är bättre än de andra, absolut inte... Men den här "buffiga" killen är just så, buffig,knuffig och liksom speedad alltid när man ser honom. Min lille kille är också ett yrväder men ändå betydligt lugnare och som fröknarna säger är han inte den som säger att ett annat barn inte får vara med utan han gillar att umgås med alla och är väldigt social... Det som gjorde så ont imorse var att jag verkligen för första gången í min sons liv såg att han blev så sårad och att även om den andra killen självklart inte var "elak" på riktigt så vill jag ju inte att min son ska bli så sårad och faktiskt buffad på nästan varje morgon... Usch det är svårt med sådana här saker...

Förstår dig verkligen
Skrivet av Maria m Noah 02 o Kaleb 02 + bf 31/12
Det är en av mina största farhågor att ens barn ska bli sårade eller avvisade av sina jämlikar. Särskilt min största kille som också har en såndär känslig natur som även jag har. Än har det inte hänt och vill aldrig att det ska hända heller!!!! För Noah har jag inte oroat mig så mycket eftersom han har en tuff personlighet. Jag har funderat så att orsaken till att jag bekymmrar mig speciellt för Kaleb är att jag så väl känner igen mig i hans känslighet och har minnen själv av att bli sårad som barn. Det gör kanske att känner hur barnet känner sig och det gör väldigt ont i modershjärtat som du beskriver. Jag tycker absolut inte du ska ta lätt på detta. Det är ABSOLUT inte ok att din son blir så sårad. Vet inte hur man garderar sig men...Mina barn är hemma och inte på dagis och det gör ju att jag kan skydda dem nu. Har redan börjat fundera på hur det blir när Kaleb ska börja i skolan och funderar på någon typ av friskola, helst kristen, eftersom klimatet i de kommunala skolorna är otroligt tufft idag (har jobbat där och sett själv så att jag baxnar)Det är jätteviktigt att skydda våra små barn så gott vi kan. Vet inte vad allt detta ger dig men jag ville iallafall visa att jag verkligen förstår dig!

Mitt mammahjärta krossades imorse (LÅNGT)...

mitt mamma hjärta också

Jättejobbigt...

Fy vad tråkigt :-(

Tack för att ni orkade läsa...

Förstår dig verkligen

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information