Moni, hur går det?

Moni, hur går det?
Skrivet av	Birgitta
Hej! Hur har Ni det? Har lilla kickan börjat på sitt nya dagis än? Hur går det där? Hur känns det för resten av familjen? Har Ni hunnit landa?
Svar på tråden: Moni, hur går det?

Så här har vi det nu...
Skrivet av moni
Lillstumpan har tappat mycket tal de senaste veckorna. Det är ibland rent plågsamt att vara ensam med henne eller vara tillsammans med hennes små hörande kompisar, hon är så tyst. Litet mer inbunden har hon blivit också, tacka för det, när hon inte har nån kanal in... Vi ska prova ut hörapparater, mest för procedurens gång. Hon kommer inte att höra nåt med dem.. visst är det sjukt. Sedan så ska vi -antagligen- få erbjudande om en ci-operation innan sommaren. Åh, jag hoppas det blir snart, snart och jag vet att jag har orealistiska förhoppningar om hörseln efter operationen, men jag måste ju hoppas. Om en vecka börjar inskolningen på hörselförskolan, det känns mycket bra. Jag bryter ihop litet emellanåt, mycket för att omgivningen är så brutalt okunnig och pladdrar en massa emellanåt. Litet bryter jag ihop för att jag tycker att det är orättvist att hon ska behöva gå igenom detta. Som min man sa: Man har en väg som man tror man ska gå och så plötsligt så står man vid en korsning, och så tar livet med expressfart in på en liten sidoväg medan man själv står och glor på den stora autostradan... Man kan summera livet just nu med att det händer saker (mesta dels i telefon och i samtal med vården och andra föräldrar som råkat ut för samma)och samtidigt händer ingenting alls för min lilla tjej har det ju i alla fall som när vi upptäckte att hon var döv. Udda situation, verkligen. Tack för att Du frågar!! Annars kan jag lätt känna mig som en jobbig person eftersom jag bara pratar om detta hela tiden...

Tänker på er...
Skrivet av Myran
Jag känner så väl igen mig på er beskrivning med vägkorsningen, har ju också stått där och sett motorvägen försvinna i fjärran. Dessutom har många vänner försvunnit på den motorvägen. Tyvärr är det så svårt för omgivningen att verkligen till fullo förstå. I nöden prövas vännen heter det ju... Jag tänker på er och hoppas att det snart känns bättre för er.


Ja, tänk...
Skrivet av Birgitta
..så fort livet kan ända sig. Vad som finns bakom nästa krök vet man aldrig. Din man sammanfattade det så bra, så var det för oss också, det blev inte som vi hade tänkt. Det var alltid folk som skulle trösta oss och säga att det kanske växte bort... Nej, det växer aldrig bort, men han kommer att vara våran kille för det. Det är som det är, vad man än hade önskat sig. Och nu kan vi inte minnas hur det var innan hörselskadan upptäcktes. Jag läste i hörseltidningen Auris om en vuxen som fått CI och för henne funkade det direkt, fast de varnat att det kan ta upp åt ett halvår. Visst kan det gå bra! Jag håller tummarna!

Den lilla sidovägen..
Skrivet av Lisbeth
... kan nog vara så bra ändå, lite krokigare än den stora motorvägen, men den har sin charm, när man vant sig vid den.. Det var en väldigt bra beskrivning av din man.. Jag undrar om ni har börjat med lite tecken med er dotter så hon har någon slags kommunikation??? Eftersom ni skriver att det inte händer någonting för er lilla tjej?? Det vore jättebra om ni började med det för oavsett resultatet av en CI-operation så kommer ni att behöva kunna lite teckenspråk ändå för det finns situationer då hon inte kan använda sitt CI, på badstranden och badhuset t ex. Man kan inte bada med CI.. Hon kommer med all säkerhet att kunna höra med sitt ev CI, men hur mycket är ju väldigt individuellt, så teckenspråk är en god försäkring för en fullgod kommunikation och utveckling för er dotter.. Ja låter som jag kommer med pekpinnen, men jag hoppas att ni förstår att jag bara vill er väl.

Jodå, det blir nog bra
Skrivet av moni
så småningom, vi försöker att se det från den positiva sidan för det mesta. Vi har börjat med tecken, och försöker verkligen med de ord vi lärt oss. Problemet är att lilla tjejen har svårt för att rikta uppmärksamheten på händerna, hon vill liksom inte. Idag gjorde hon ialla fall tecknet för ko när vi var på bibblan och det fanns en mjukisko där. Nån gång har hon teckant katt och hon pekar mycket, visar "hit" eller "kom". Jag längtar bara efter att vi sak få börja vår teckenkurs, då tror jag det lossnar mer...


En grej till om dagis
Skrivet av moni
nu när vi slutar på hennes "gamla" dagis.. hur ska man göra då? Det känns litet konstigt att gå dit och hämta prylar och kläder och sedan mors och hej, vi kanske ses? Jag har givit en blomma till föreståndaren redan, hon har varit fantastisk i sina ansträngningar. Dagisfröknarna, bör man ge dem nåt? Ska man ge barnen glass eller ska man bara sluta? Vi har ju inte varit där på tv¨å månader, förutom två korta besök, behöver barnen nåt "avsked"? Min dotter tror jag inte förstår att det är ett hejdå som ska göras ärligt talat... Har ni nåt tips?

Vad roligt att ni börjat...
Skrivet av Lisbeth
och det verkar som om hon också förstår,då hon tecknade ko idag.. Det kommer säkert allteftersom och det är inte så konstigt att hon har lite svårt att se på händerna när hon varit van vid att höra, men snart inser hon säkert meningen med era "handviftningar" och när ni börjat på teckenkursen och får mer teckenord förråd så ni kan kommunicera med henne på den nivå hon egentligen är på rent språkligt så lossnar det säkert. Ang dagis så vet jag inte om barn förstår riktigt det här med avsked men kan berätta om en pojke som slutade på min dotters avdelning i julas, sista dagen han var där så bjöd de på fika så barnen visste att han skulle sluta och när jag hämtade min dotter så sa jag till henne att säga hejdå till Björn som han heter och i vanliga fall brukar hon bara vinka men just den dagen gick hon fram till honom och kramade om honom.. Det var så rart.. så nog förstår de på sitt lilla vis, även om de kanske inte förstår att det är för "alltid".. Min dotter är två år så hon är ungefär lika gammal som din.. Om ni känner för det kan ni ju bjuda på glass eller fika och berätta för barnen att hon ska börja på annat dagis för att hon varit sjuk och inte kan höra längre så hon måste lära sig teckna. Barnen på min dotters dagis vet att jag inte hör och några av dem försöker härma mig när jag tecknar med min dotter. Min dotter vet att mina öron är "trasiga" inuti så jag inte kan höra fåglarna nu när de sjunger om våren.

Att ta farväl...
Skrivet av Birgitta
... skulle vi nog gjort. Det kan ju vara hur enkelt som helst. En glassbytta för 20 kronor räcker långt! Nyligen slutade en liten flicka på min yngste sons avdelning. Hon skulle bara byta avdelning, men kom tillbaka kanske två veckor efter att hon redan hade bytt (några rum bort bara) och hade litet avskedskalas för kompisar och personal. Jättetrevligt och uppskattat av alla. Vår sexåring har haft "avskedskalas" båda gångerna när han gått sina prova-på-veckor i hörselklassen. Det har varit jätteviktigt för honom. Lite kex och saft räcker. Och de kexen har varit valda med omsorg! Du undrar hur man ska göra med presenter. Själv brukar jag ge något litet och skriva ett kort från hjärtat. En av fröknarna sa att hon skulle spara det, så glad blev hon. Jag tror både barn och fröknar blir glada om Ni kommer. Ni var ju så nöjda med det dagiset! Och förknaran komem rju att vilja prata om allt Ni varit med om de här två månaderna. De lider ju också med Er! Lycka till på alla vis Moni!

Moni, hur går det?

Så här har vi det nu...

Tänker på er...

Ja, tänk...

Den lilla sidovägen..

Jodå, det blir nog bra

En grej till om dagis

Vad roligt att ni börjat...

Att ta farväl...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information