Är jag tokig? (halvlångt)

Är jag tokig? (halvlångt)
Skrivet av	knäppis?
Är gravid med tredje, riskerar att bli ensam, pappan har en annan. Så då sitter jag med en i magen, en treåring å en femåring. Har dom båda stora helt själv, dom har inget umgänge med sin pappa alls. Är mitt i min universitetsutbildning å stressad som jag är. Barn, hus å dåligt med pengar... Men vill ändå ha nya bebisen trots allt. Folk tror nog inte jag är klok för det låter ju inte logiskt. Men jag vet vad jag vill, trots att det säkert kommer att bli jättejobbigt. Mest undrar jag vad folk ska säga eftersom mina stora barns pappa försvann när jag var i v.12 med tvåan å så jag gick igenom allt själv (graviditet, förlossning mm- bra träning - man kanske skall se det positivt s)Sen träffar jag en ny å när jag blir med barn (efter 3 års förhållande) så vill inte han vara med mer heller.... Kommer att få gå igenom två graviditeter helt själv å ingen av barnen har pappor som ställer upp. Detta var ju inte riktigt så jag hade planerat det här med barn : ( men jag vill absolut inte göra abort så det är väl bara att glädjas mitt i tokigheten : ) Eller är jag bara komplett egoistisk? Men jag älskar barnen mer något å ger dom allt och lite till. Nån som varit i en liknade sits och klarat det bra? Kan man träffa någon ny ensam med tre barn?
Svar på tråden: Är jag tokig? (halvlångt)

tillägg
Skrivet av knäppis?
Det sista barnet var alltså inte planerat alls utan kom till trots skydd...

Är i liknade situation
Skrivet av olycklig
Har inte två barn sedan tidigare utan ett barn med mannen som nu är på väg att lämna mig (har en ny kvinna, men kan inte riktigt bestämma sig för om han ska stanna kvar hos oss eller gå till henne)och min man meddelade detta dagen efter att jag testat positivt (aktivt försökt bli gravid i 6 mån). Jag bestämmde på en gång att jag skulle behålla barnet, sedan hade jag mina tvivel ett tag (ska jag verkligen skaffa barn med en som inte älskar mig + att jag såg allt negativt hos honom just då). Men här är jag nu i v 14 och vet inte om jag blir ensamstående eller inte (tror på det första men hoppas på det andra). Jag har också haft sådana tankar, vem vill vara tillsammans med en ensamstående två barnsmor? Till sist - du är inte tokig enligt mig!


ingen av er är vare sig tokig eller knäpp!
Skrivet av mija
ni är underbara starka människor som inte låter omvärldens värderingar ta för stor plats i era beslut (hur man nu ka se behållandet av ett barn som ettt BESLUT över huvud taget: barnet har ni ju där!) massakram till er båda och lycka till! från en soon-to-be-singelmamma. kram

Ni är kvinnor....
Skrivet av Sanna
och ytterst få män hade klarat av vad kvinnor kan. Ni kommer att fixa det för vi kvinnor tycks kunna klara av allt. Genom historien har kvinnor lyckats sköta hem,barn,ekonomi o allt ensamma. Bara det att era män "inte kan bestämma sig" visar att de inte är starka. Ni tar ansvar över era liv o era barns liv,funderar över de problem som kan komma och sedan fixar ni situationen. Det är styrka!!! Ni är förebilder för alla kvinnor o inte tokiga eller knäppa. Det finns män som uppskattar starka kvinnor som tar hand om sin familj(likt lejon)och de finns där ute o söker kvinnor som er. Lycka till!!!

vill bara säga:
Skrivet av Knäppis? NEJ!
Tack så jättemycket för era kloka svar å råd. Det känns skönt att veta att man inte är ensam därute heller. tackar å kram: )


Jo, jag har varit i liknande sits.
Skrivet av Singelmamma
Inte exakt förstås, men åt det hållet iallafall. Jag har två barn, inte tre. Vid första graviditeten hade jag varit ihop med pappan i flera år, och graviditeten var oplanerad och från min sida väldigt oönskad till en början. Från hans sida var det lite tvärtom. Han hade snackat om barn många gånger och velat att vi skulle skaffa en "liten", men sedan när vi stod där med gravtestet som visade att jag var gravid, så blev hans helt plötsligt livrädd. Och jag kunde bara inte gå igenom en abort, trots att det egentligen var rena mardrömmen för mig att ha blivit med barn under de omständigheter som var. Så jag behöll slutligen barnet och vi fortsatte vara ihop, men han betedde sig väldigt omoget, och gjorde en massa saker för att nästan driva mig till att göra slut med honom. Och så blev det tillslut. Han gick för långt med sitt beteende och jag gjorde slut med honom i slutet av graviditeten. Därefter var vi isär fast han försökte få tillbaks mig nästan omgående, men jag hade fått nog av hans omogenhet. Tiden gick och han mognade till en hel del som följd av barnet som han träffade ofta hemma hos mig. Så i efterhand snackade han en massa gånger om att han inte kunde förstå hur han blivit så skärrad av min första graviditet, för det var ju inget farligt menade han på då senare. Efter mycket om och men, så blev vi ihop igen. Vi hade då varit isär i ett par år, och han hade konstant hängt efter mig och tjatat om att han ville vi skulle bli ihop igen, och han ville ha fler barn med mig osv. Så eftersom jag tyckte han hade mognat till mycket under den tid som gått, framförallt pga barnet, så tänkte jag att det kanske kunde gå bättre nu. Vi flyttade ihop och planerade nästa barn. Och jag blev gravid igen. Men tyvärr hände i stort sett samma sak som första gången. Även fast han denna gången firade graviditeten med mig och allt, så blev han rätt skärrad av den ändå. Sprang efter ett par månader iväg till första bästa tjej som han hittade bakom min rygg, och var otrogen. Och återigen separerade vi. Denna gången fanns det dock ingen som helst fundering ens på att jag inte skulle behålla barnet, utan det var självklart. Jag blev alltså singel under mina både graviditeter och har ändå klarat det bra. Och är nu ensamstående med två barn. Återigen hänger pappan efter mig och vill ha ihop oss igen, för tredje gången. Men nu får det banne mig vara nog. Jag vill allt ha en lite stadigare karl än så. Någon som börjar svaja så fort det blåser lite, är inget för mig. Slutligen skulle jag vilja ha sagt att något utav det som varit som mest jobbigt, är tanken på vad alla andra må tänka och tycka för att jag varit ensam två gånger. Men egentligen ska man ju inte bry sig om det, utan låta dom tycka vad de vill. Men jag förstår hur du tänker, eftersom jag tänkt och känt likadant. Jag har också varit orolig för att folk ska tro att det är nåt fel på mig, eftersom vi gått isär under bägge graviditeterna. Men vad vet de...jo ingenting. Att han är en omogen pojkslyngel som blir skitskraj så fort tjejen blir gravid, trots att han velat det innan, det vet ju inte de. Att han är en sådan som har svårt för att inte ränna över och provsmaka det gröna gräset på andra sidan staketet så fort vardagen sätter in, vet de inte heller. De tror kanske det är mig det är något konstigt med. Men jag får trösta mig med att jag, inklusive min familj och hans familj, samt endel vänner, ändå vet sanningen. Och det lär nog även visa sig i framtiden, med förhållanden han får längre fram, ifall han fortsätter på detta viset. Så gör som det känns bäst för dig. Vill du behålla barnet, så gör det. Absolut ! Du vet ju somsagt också att du klarade av det förra gången. Och försök att strunta i att tänka på vad andra möjligtvis tycker och tänker. De känner inte till alla omständigheter, eller hur...

Är jag tokig? (halvlångt)

tillägg

Är i liknade situation

ingen av er är vare sig tokig eller knäpp!

Ni är kvinnor....

vill bara säga:

Jo, jag har varit i liknande sits.

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information