Behöver er hjälp (långt)!

Behöver er hjälp (långt)!
Skrivet av	Miranda
Befinner mig i en situation, som jag skulle behöva någon annans infallsvinkel på; Min man är arbetslös. Jag arbetar sedan maj efter mammaledighet med andra barnet. Min man blev arbetslös i våras och därför gick jag tillbaka till mitt jobb. Jag kommer att byta tjänst om en vecka, ett mycket bra jobb, en utmaning som jag känner det. Mannen är nu hemma med våra två små barn (3 år, 1,5 år). De går på dagis 25 timmar i veckan. Problemet är att arbetslösheten börjar tära på mannen, det märks på hans humör (lättiriterad, vi grälar ofta) och att han inte har samma tålamod med barnen. Han är trött hela tiden och faktiskt allmänt deprimerad, apatisk. Jag förstår absolut att han inte mår bra, i så stor utsträckning jag kan förstå. Jag befinner mig ju i en helt annan situation. Man kan nog inte leva sig i i det, om man inte befunnit sig där själv. Svårigheten för mig är att jag inte vet hur jag ska närma mig honom, tala med honom, hjälpa honom. Ibland har jag svårt att prata om vad som har hänt på jobbet mm, för att jag nästan skäms över hur bra jag har det och har svårt att njuta av det. M söker de jobb han tycker är intressanta och som passar hans profil. Jag har personligen den inställningen att om man inte får ett sådant jobb man tänkt sig, så får man ta något som kanske ligger utanför vad man tänkt sig, även om det innebär att det är en "degradering". Det är bättre än att vara arbetslös, både för sin egen skull, ekonomiskt och att det ser bättre ut i CV:et (jag jobbar själv med rekrytering mm, så jag utgår från dessa erfarenheter). M tycker att han kommer bort från det han arbetat med tidigare. jag vet inte längre hur jag ska tänka, vad tycker ni? Det jag framför allt är orolig för är förstås M´s "sinnestillstånd". Vad kan jag göra för att hjälpa honom och vad kan han göra för att sig ur det? Ytterligare en sak är att mitt nya jobb ligger längre bort i en annan kommun än mitt gamla (45 min). Jag känner att jag inte kan avlasta honom med barnen och att jag rent av missar mycket med kontakten med barnen. Det är något som stressar mig mycket. Jag försöker att ta det jag kan hemma (disk, städning, tvätt). Jag kommenterar aldrig hur det ser ut hemma (rätt stökigt). Sedan är det ju faktiskt så att jag också har varit hemma ca 1 år sista vändan med båda barnen och hade samma arbetsbelastning som M då. Men jag var förstås hemma av en annan anledning. En orsak att jag tog det nya jobbet var att jag får en högre lön, detta kompenserar den del vi missar för att M är arbetslös. Ja, detta var långt. Men jag hoppas på att jag kan få något råd, idé, erfarenhet av någon av er.
Svar på tråden: Behöver er hjälp (långt)!

Jag är som din man
Skrivet av Bea m. Vincent & Herman
arbetslös hemma, grinig och apatisk. Det är vad man blir när man går arbetslös en längre tid mot sin vilja. Visst vore det rent teoretiskt bättre att ta vilket jobb som helst för att komma ut och börja jobba men samtidigt så vet jag hur det känns för mig, min utbildning på flera år känns helt bortkastad om jag vänder burgare på mAx. Man känner sig värdelös på det man vill göra och trodde sig vara bra på när man inte får något jobb som det. Men försök prata med honom om att han kanske kan hitta ett jobb som nästan är det han vill göra och ha det som språngbräda ut i arbetslivet igen. Nämn alla fördelar med att faktiskt ha ett jobb, lön, arbetskamrater, ser bra ut i CV osv... Hoppas din man snart hittar något han vill ha. Själv har jag snart gett upp hoppet, finns inte ens något att söka :-(

Han behöver komma ut lite
Skrivet av Sofia*
Går man hemma med barnen hela dagen känner man sig ibland "degraderad" till att vara NNs mamma/pappa. Man behöver få vara sig själv ibland, bli tilltalad med sitt eget namn. Jag har, frivilligt, varit hemma med barnen i många år. Jag tror inte att jag ahde mått så bra som jag gjort om jag inte haft mins scouter och mina konfirmander. Båda ideella åtaganden där jag gått iväg en kväll i veckan. Så försök att ge honom den tiden att komma iväg och göra något kul, spela i ett korplag, vara scoutledare, shackklubb, eller vad han nu har för intressen. Öppna förskolan var också en "räddning" att gå en hel dag utan att tala med vuxna kan vara ganska frustrerande i längden.


Kan han inte gå någon kurs?
Skrivet av Seth
Genom arbetsförmedlingen, t ex. Språk, data eller vad som helst, bara han kommer ut lite. Om han har bra utbildning kanske han till och med kan bli ledare på någon sådan kurs. Om jag förstod det rätt så var era barn på dagis en del av veckan, så då är det ju inga problem med barnpassningen. Din man har ju inte varit arbetslös så länge än, även om det känns så för honom. Så det är viktigt att bryta det här nu inna det går längre. Hur ska det bli om han fortfarande är arbetslös om ett år? Hur mår han då? Det han behöver nu är att komma ut och göra något och träffa folk. Annars går han hemma och gräver ner sig.

Känns igen det där
Skrivet av Bolla
Ingen ovanlig situation skulle jag tro. För det första kan du ju inte göra allt, både jobba, ta hand om hemmet, barnen osv. men hjälp till så mycket du kan och ställ inte för höga krav på din man. Det är säkert bara en svacka som går över. Ge honom nya infallsvinklar och stötta honom i hans val.

Mmmm, känner igen !
Skrivet av Cecilia
Jag klarade inte av att vara hemma i mer än tre månader på heltid när vår son föddes. Jag klättrade på väggarna, och jag och maken grälade och bråkade som aldrig förr. Ibland sov vi i olika rum.... Jag hade kör en kväll i veckan, och jag försökte kasta mig ut och träffa andra mammor på dagarna. Men - som någon skrev här ovanför - så blir man "NN\'s mamma", och man kanske tappar bort sig själv lite. Efter tre månader började jag att jobba deltid. Något som din man tyvärr inte verkar att ha möjlighet för just nu. :( Det är jättebra att du förstår vad din man går igenom (i alla fall lite), och att du inte hackar på honom för att han inte diskar/städar/tvättar etc. Jag håller med dig om att han kanske borde ta "vilket jobb som helst" ett tag, även om det är ett steg ned i karriären. Jag har gjort det nu. Mitt nya jobb är inom det område jag har studerat till, men jag har gått ned till "golvnivå", trots flera års högskolestudier. Jag har inte ångrat mig alls, och trivs fantastiskt bra. Dessutom så får man ju nya perspektiv på saker och ting. Jag är ca 30 år, så jag har ju måååånga år kvar i arbetslivet att klättra i karriärsstegar. Har din make några vänner som han trivs med ? När min man har varit hemma (han har varit hemma i 1½ år nu, men det här är sista veckan nu) så har det hjälpt hans sinnesstämning att gå ut med vännerna ibland. Att gå och träna tycker min make också är en bra grej. Och att ha barnvakt ibland och göra saker tillsammans som ett PAR (för det händer så sällan). Jag hoppas dock att din man får jobb snart (som han kan trivas med), så att han kommer ur den svacka han verkar att vara i nu !!! krama


Min MYCKET sorgliga erfarenhet
Skrivet av Elanor
Jag känner väldigt starkt för dig, men vill inte ge dig några råd. Däremot vill jag berätta hur det gick för mig och min f d man. Han blev arbetslös (sade upp sig själv) ungefär när tredje barnet föddes. Han ville tillbaka till det arbete han var utbildad för, men gjorde aldrig några riktigt bra ansträngningar. Istället satte han igång med olika projekt hemma, jobbade dag och natt med sådant som jag efteråt förstod var dödfött redan från början. Han ville inte ta "skitjobb" som han kallade det. Det skulle vara ivägen för att få ett "riktigt jobb". Åren gick. Han gjorde allt mindre hemma. Han hamnade i diskussioner i stil med: Nej idag har jag inte hunnit söka jobb, för jag har varit i tvättstugan. Efter fem år, gjorde jag allt hemarbete ovanpå mitt heltidsjobb. Då skilde jag mig. Efter ytterligare fem år, blev han äntligen avstängd från a-kassan. Han tvingades ta olika vikariat - inte inom sitt ursprungliga yrke. Men han kom igång. Nu har han träffat en kvinna. Han jobbar inte mer än han måste för a-kassan, men han verkar gladare och piggare. Naturligtvis var han deprimerad under många av de här åren, det förstod jag ju så småningom. Vad jag skulle ha gjort: Efter högst sex månaders arbetslöshet, skulle jag ha skrivit en ansökan om skilsmässa, daterat den sex månader framåt i tiden och sagt att jag lägger den på brevlådan om du inte har ett jobb. Det hade varit att tvinga honom och det hade varit bra. Istället försvann tio år från hans liv och ganska många ifrån mitt. Det här är mina väldigt sorgliga erfarenheter. Jag delar gärna med mig av dem om någon annan kan lära sig något av dem. Många kramar till dig.

Behöver er hjälp (långt)!

Jag är som din man

Han behöver komma ut lite

Kan han inte gå någon kurs?

Känns igen det där

Mmmm, känner igen !

Min MYCKET sorgliga erfarenhet

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information