Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

*tårögt-svammel*

Skrivet av Maria och Junior
Helt plötsligt känns det som luften totalt gått ur mig.Jag är trött i både kropp och själ...
Känner mig ensamen och olycklig,övergiven och bortglömd!Kan gråta flera timmar i sträck...
Sitter här i ett kaos och allt jag vill är att ta mig här i från!Min sambo kämpar för att räcka till...men mellan jobb,stress,renovering och mig drar jag det kortaste strået.Tiden räcker inte till.
Fast jag vet krossar det mitt hjärta att vara 1 av 2 men ensamen ändå.
Varför kan jag inte vara den jag brukar vara, vill att mina hormoner lämnar mig i fred.
När jag tittar mig i spegeln undrar jag vem är hon...för den jag ser är inte jag.
Vad är det som händer...kan ingen hjälpa mig att visa vägen , för jag tycks ha tappat kartan och glömt kompassen!

Vilsen Mia
Svar på tråden: *tårögt-svammel*

Vännen!

Skrivet av  Thomasina
Åhh, det är verkligen inte kul att må som du gör just nu! Själv har jag också varit ganska deppig i ett par dagar, ja enda sen jag kom hem från Umeå i söndags helt enkelt. Helt plötsligt tycker jag att det känns som att S inte älskar mig, att jag är ensam om att ta ansvar för barnet vi ska föda. Och så blandas det med dåligt samvete, för ens partner försöker ju verkligen. Och ändå känner man sig ensammast i världen!

Jag tror att det hänger ihop med uttröttning, utmattning, stress. När man inte får sova ordentligt, eller vila ordentligt, så reagerar hela kroppen med att bli ledsen. Man vill bara krypa ihop i ett hörn, gråta och bli älskad. Tror att det är kroppens försvar. Den säger åt dig att ta det lugnt.

Men jag vet hur jobbigt det känns att inte räcka till. Urjobbigt. Och säkert så för din sambo också. Och när tiden inte räcker. Prata med honom. Förklara för honom att det är viktigare att han kramar dig än att han fixar klart med renoveringen. För S får liknande tendenser. Måste bygga bo åt oss, måste fixa allt praktiskt, måste jobba massor så att han drar in pengar åt oss – när allt jag vill ha är en kram…

Du, jag hoppas verkligen att du mår bättre snart. Att lite vila och kärlek räcker. Men gör det inte det – tveka inte att kontakta MVC. De har kuratorer som kan hjälpa stackars vilsna mammor att hitta rätt i sig själva. Det kan vara ganska skönt ibland. Kram!
 

*tröstkram*

Skrivet av  jennifer
Jag tror att vi alla känner igen oss i dig!Känner inte heller igen mig själv längre!Har ett humör utan dess like!Min sambo har fått magkatarr pga att jag är som jag är.El åtminstone så har jag bidragit till den..
Hoppas verkligen att man blir sig själv.De säger att det tar ca 3 mån tydligen efter förlossningen, men sen så ska vi väl kunna se oss själva igen i spegeln och känna igen oss.Jag hade verkligen en glamorös syn på att vara gravid, men jag kan ifrån hjärtat säga att jag många dagar inte har tyckt om alls vara det!!Men har då haft en mycket jobbig graviditet.Men nog har tårarna runnit många många många gånger pga att jag har på något vis har känt mig snuvad på det underbara som mina vänner har talat om.Det är först nu, när jag har knappt 10 v kvar som jag har börjat glädjas..Känns trist, men jag hoppas att jag iaf någon gng kan se tillbaka på denna tid och vilja ha en till bebbe:)
Många kramar till dig!!
 

Känner för dig gumman!!

Skrivet av  gosmor v26+William 2år
Vi håller på med renovering,gubben jobbar 10 timmar/dag på ordinarie arbete+att han har ett hobbygarage+bil som tar allt för mycket tid,känner mig jätte ensam och ouppmärksammad.
Tur har jag min lilla kille på 2år som kramar mamma när det behövs men man saknar det där vuxna stödet som bara pappan/mannen kan ge.
Sitter oftast ensam hela dagarna när sonen är hos dagmamman och ser fram emot att få lite avlastning med diverse när gubben ringer och säger"jag blir sen idag gumman"!
Fy för att vara ensam men han drar ju hela ekonomin på sina axlar så man får väl bita ihop.
Ville bara skicka en liten kram och tala om att du inte är ensam..
 

Era ord & kramar värmer!

Skrivet av  Maria och Junior
Så skönt att ni finns!!!!!
Även om man inte önskar nån annan ska må likadant så känns det skönt att veta att det finns flera...några som vet hur det känns!

*Kramar tebax*
Mia och Junior
 

Ett litet ljus

Skrivet av  Linda bf 1/8
En sådan dag hade jag igår....och många andra dagar.
Det jobbiga är att man inte riktigt kan förklara hur det känns också.
Men tänk på att du är din sambos stjärna just nu, trots att det är annat som upptar hans tid. Det är ju du, underbara kvinna, som bär på hans vackra barn!!

Hoppas att du mår bättre snart!

Tusen tankar till dig!
 

Kram, gumman!

Skrivet av  Ann & Lovisa & Knytt, aug -03
Han är ju gravid på sitt sätt, precis som du är gravid på det, och så krockar det rejält ibland... Skönt att du känner dig liiite bättre nu! Insistera på att ni är viktigast, för sedan blir det lite snålt med "ni-tid" på ett tag, och då gäller det att ha välfyllda förråd...

Kram igen!

Ann
 

TRÖSTKRAM! Du är inte ensam

Skrivet av  Astrid bf 9/8
Jag skickar en stor tröstkram till dig! Hoppas du får lite tröst och energi snart!

Jag känner nog (tyvärr) igen mig. Min man veckopendlar och jag jobbar och är hemma själv alla vardagskvällar. Ibland känns det som om ALLA är så långt borta och jag är alldeles ensam. Tycker också att jag borde vara glad att jag mår ganska bra, men ofta blir det bara för mycket. Och jag kan/vill inte riktig acceptera att jag inte orkar som vanligt. Jag begriper inte hur "njuta av graviditeten" fungerar, men man kanske lär sig? Det finns ju lite tid och hopp kvar...

Kram på dig! Jag hoppas du kan vila och finna tillbaka till dig själv!
 

Artiklar från Familjeliv