Du med manlige vännen - hur gick det??

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Du med manlige vännen - hur gick det??
Skrivet av	:: tösen :: m Otto 030122
Det slog mig att jag inte läst något om hur det gick för dig anonyma vars manlige vän hade något viktig att tala med dig om - något du blev lite orolig inför. Hur gick det? Vad var det han ville berätta vad har hänt?
Svar på tråden: Du med manlige vännen - hur gick det??

Hej tösen!
Skrivet av fortfarande anonym
Vad rart att du tänker på mig det värmer verkligen för det blev en väldigt jobbig situation. Han fick bara ur sig lösryckta grejer, som jag inte kunde få någon ordning på. Och när man frågade vidare var det så besvärande för honom och han blev så sur och arrogant att jag faktiskt inte riktigt kunde med att pressa honom. Vi bara led båda två, tyvärr, trots att vi satt där en lång stund. Det som KOM fram (tror jag ;0) var att han inte mått så bra i vår vänskap som jag trodde. Han hade så ofta känt sig "deppig och tilltryckt", sade han. Och så kröp det fram att det hade blivit "så fel" när jag fick barn. Vad det var som blev fel eller på vilket sätt det blev så himla fel gick inte att få veta. Det värsta var väl att det hela serverades i en extremt irriterad ton och jag måste säga att jag nog tycker att om det är någon som borde vara irriterad i detta läge så är det jag. Men jag satt bara där som ett mähä och bad om ursäkt utan att fatta för vad morr. Vi har inte setts sedan dess och som det är nu blir jag tyvärr bara mer och mer sur för att inte säga förbannad. Känner mig orättvist behandlad och kan inte förstå att det inte skulle gå att förmedla detta vad det nu är som är problemet på ett annat sätt. Och det värsta är att det stämmer så oerhört dåligt med min intuitiva känsla av hur det var. Inte kul att tvingas inse att man kan missbedöma en situation så till den milda grad. Och så denna känsla som jag inte kan bli kvitt av att detta långtifrån var hela sanningen. Att jag skulle komma därifrån och fatta ännu mindre än jag gjorde innan hade jag inte riktigt räknat med suckar. Har svårt att tro att det kommer att gå att vara goda vänner efter detta. Om sanningen skall fram vill jag inte ens längre försöka att reparera det. Men jag har grunnat som en galning på detta och fattar absolut ingenting. Ofta har man ju någon idé om hur man bör tolka något men nu har jag verkligen inte en susning :0/.

Vad tråkigt...
Skrivet av :: tösen :: m Otto 030122
Tråkigt att höra att mötet slutade så! Men det verkar ju som om kanske inte allt kom fram? Att det blev "fel" när du fick barn kan man ju tolka på olika sätt, men en tanke jag fick var att han kanske blev lite sotis? Alla andra i ens "kärlekskrets" hoppar ju liksom ett pinnhål ner på skalan när man får barn. Åtminstone känner jag det så. Finns ju ingen i världen jag älskar mer än min son! Och det kanske är jobbigt för folk i ens närhet att se, särskilt om dom inte har barn själv. Hoppas ni kan prata ut mer längre fram när det gått lite tid. Vad som än händer känns det ju bättre att ha fått reda ut vad som gått fel och att båda kan få berätta hur den känner. Så att inga frågetecken återstår. Jobbigt när vänskap tar slut eller trasas sönder... Ledsen för din skull! Kram!


Tack
Skrivet av fortfarande anonym
Ja, visst stämmer det. Önskar att jag förstod vad som hänt, men det låter ju troligt att det kan ha varit så. Tack för medkänslan. Folk har generellt sett svårt att förstå detta, tycker jag. Den vanligaste kommentaren är att "det väl bara är att strunta i", men det är inte så enkelt. Det är också jobbigt att ha en intuitiv känsla av att andra i vår omgivning vet mycket mer än jag. Men jag kan inte gärna be dem tala om vad de vet :0/. Nä, det får vila ett tag. I vilket fall kan jag känna att jag är mer sur än ledsen nu och det är lite befriande. Tack för kramen skickar en tillbax.

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv