Hur ska jag få henne försöka. . .

Hur ska jag få henne försöka. . .
Skrivet av	Behövande
Det verkar som det finns många på denna sidan som har suttit i samma situation som min fru och jag. Vi hade, trodde jag, ett underbart förhållande självklart med upp och ned gångar fram till slutet på oktober. En söndagsmorgon släppte min fru bomben som förstörde mitt liv. Hon berättade att hon under våren/sommaren hade kommit fram till att hon inte älskade mig längre. Jag var hennes bästa vän men endast en vän. Hon berättade att vi skulle ta en "paus" och leva isär. Det skulle inte vara en skilsmässa utan ett försök att få tillbaka gnistan. Vi skulle leva isär under veckorna men träffas och umgås tillsammans med barnen under helgerna. Hon gav oddsen 50/50 att det skulle lyckas rädda äktenskapet. Jag föreslog att vi skulle gå till familjerådgivare, men hon vägrade. Efter påtryckningar gick hon med på att följa med ett par gånger. Jag valde att avbryta hennes besök eftersom hon inte var mottaglig så besöken gjorde mer skada än nytta. Jag begärde att hon skulle göra sitt bästa att försöka få tillbaka gnistan men hon sa att hon inte hade lust. Hon trodde att lusten att försöka skulle komma tillbaka efter flytten. Jag försökte från början diskutera vår relation och våra bekymmer med henne men lade ner det ganska snart eftersom hon missförstod (medvetet?) allt jag sa och såg allt negativt. Under mellanperioden fram mitten på januari då hennes lägenhet var fixad hade hon en mycket jobbig period. Hon blev apatisk och gjorde ingenting. Hon betedde sig kallt och okänsligt. Hon var rädd att ge felaktiga signaler som kunde missförstås av mig. I början på december då verkligheten kom närmare och det inte endast var prat längre sa hon dock att hon hade tvivel att hon gjorde rätt. Senare under jullovet strax före flytten vände det för henne. Hon sa att hon trodde chansen minskat sedan bomben släpptes. Jag har förklarat för henne att jag stödjer hennes försök att få gnistan tillbaka. Lösningen hon valt är kanske inte den vägen som jag föredragit men eftersom det är den enda vägen hon tror på så är det den enda vägen som kan lyckas. Utan en tro kan man inte klara det. Jag har förklarat att jag inte heller vill leva med henne resten av mitt liv utan att hon älskar mig. Men innan man tar steget att bryta ett i alla andra sett bra äktenskap måste man göra sitt yttersta. Jag har förstått att alla kvinnor i ca 35 års åldern då barnen kommit ur småbarnsstadiet kommer till denna punkt mer eller mindre. Var detta allt som livet skulle ge? Oj, jag börjar bli gammal. Ska jag göra något måste det vara nu. Det kommer olika starkt för olika kvinnor och de löser det på olika sätt. En del försöker lösa det och en del bara går. Min fru har ingenting att klaga på hos mig eller livet hon levde. Hon tror inte hon kommer kunna hitta någon som är så bra som jag om hon måste gå vidare. Allt är bra. Allt utom gnistan. Jag hade förstått henne att hon inte tyckte det var lönt att försöka om hon hade haft ett dåligt förhållande, men nu hade hon nästan allt. Min fru har under denna period förändrat sig. Hennes prioriteringar här i livet för bara ett år sedan var barnen, hemmet och familjen det viktigaste i hennes liv. Skilsmässa var något otänkbart. Nu är jag övertygad om att hon skulle gjort detta även om hon aldrig såg barnen mer. Hur kan något vara så viktigt? Hon ser inga problem i någonting. Inget kan stå i vägen för detta. Jag tror inte hon förstår hur hon skadar barnen och att hon förstört mitt liv. Meningen med mitt liv är borta. Självklart har jag försökt analysera varför det har blivit som det blivit. Min analys har givit att själva grundproblemet är den period hon är i livet. Samtidigt har andra faktorer gjort att hon inte vill/kan/orkar kämpa tillbaka. Hennes jobb är mycket känslomässigt påfrestande på en skola i ett område med många missanpassade barn. Hon jobbar mycket och är förmodligen känslomässigt utbränd och kanske även vanligt utbränd. Hon har själv sagt att hon inte orkar ta konflikter och problem med barnen. Hur ska hon då orka kämpa för vårt äktenskap. Hon sa då hon började på skolan att hon inte skulle vara kvar så länge eftersom hennes kollegor som varit där länge var så kalla och känslokalla. Nu har hon själv hamnat där men vill inte erkänna det. En annan orsak till varför flytten lockar är att hon alltid saknat en period i sitt liv. Eftersom vi flyttade ihop direkt hemifrån har hon aldrig fått bo själv. Jag har hela tiden vetat att hon saknat detta. En tredje orsak som gjort att hon tog steget var att en av hennes väninnor nyligen gått igenom en separation. Min fru flyttade i mitten på januari. Lägenheten hon har är tillfällig. Då hon inredde den var det till viss del med tanke på att hon skulle kunna ha användnig för möbler mm om hon skulle flytta hem. Självklart är jag också delaktig i problemen. Det hade gått lite för mycket slentrian i vårt förhållande och våra liv. Vi pratade mycket om allt förutom det som var viktigast, vår relation. Jag betedde mig på det sett som jag trodde hon önskade men det hade ändrat sig sedan barnen var små. Om vi får det bra igen så är de två viktigaste åtgärderna att föra en dialog och prata om problem och önskemål samt att utveckla vardagen. Göra livet till en fest. Aldrig låta slentrian förstöra förhållandet. Nu till mina frågor. Jag har under den första tiden försökt ge min fru lite distans. Självklart pratar vi och har kontakt eftersom barnen kräver det. Vi har barnen varannan vecka. Hur ska jag bete mig mot henne för att få henne intresserad av mig igen? Hur ska jag tända gnistan igen? Hur ska jag få henne att få tillbaka viljan? Vad ska jag göra? Ska jag ge henne distans eller ska jag uppvakta henne? Det är svårt att veta hur man ska bete sig. Ska man gasa eller bromsa? Kanske finns det någon som gått igenom samma ska som vi och har lyckats få det bra igen. Jag begär inte mycket av henne. Bara att hon ska göra ett försök att få tillbaka gnistan. Hur ska jag lyckas med det?
Svar på tråden: Hur ska jag få henne försöka. . .

har inte suttit....
Skrivet av halv
... men tyvärr sitter jag i samma situation som du. Fy, jag vet hur du känner det... och det gör så ont i mig att höra dina ord. Vi har näst intill identiska berättelser... men min har varat något längre.. och min man har aldrig sagt att han tror på oss och det är därför att inte jag ska få något hopp som kanske grusas sönder. Men det har sina orsaker. Ja, som sagt, jag har nog inga råd att ge dig.. Men jag skulle gärna skriva tankar och utbyta erfarenheter med dig.... jag kan inte skriva ut min mail-adress, kanske har du nån du kan ge mig, om du vill så klart. Vet att du behöver allt stöd du kan få för att orka..

Tankar
Skrivet av Minne
kring era problem... Orättvist av dem att kräva av er att ni ska sitta och vänta till de behagar bestämma sig. Så länge ni lever vidare som om allt var som förut så kommer de inte att längta tillbaka. Går ni däremot vidare och lever vidare med ert och utvecklas åt ert eget håll så vete sjutton om de inte kommer att bestämma sig snabbare... Har ni klippt av och tackat för er? Vad hände i såfall då?


jag vet..
Skrivet av halv
jo, jag vet att det är så det måste vara/bli. Ju mer vi försöker ju säkrare känner dom sig och tycker kanske situationen trots allt är ganska angenäm. Antagligen skrämmer man nog bort dom mer genom att vara angelägen. Den här insikten har jag också kommit till... men ack hur svårt det är att göra det rätta när psyket och hjärtat är i kaos. Nu kan jag nog tycka att jag gått vidare i viss mån. Klarar mitt liv ganska bra nu. Lever som ensamstående och under flera dagar utan att ens ha kontakt med honom. Tyvärr kommer då ångesten och svackan imellanåt och då är det svårt att inte ringa honom... men jag har blivit bättre på det med. Han har även sagt att han inte kan kräva att jag ska vänta på honom, utan att jag ska gå vidare. Vad som händer händer och det visar sig i framtiden.

Förstår
Skrivet av Minne
Jag har varit där själv om än inte lika svårt. För oss var det han som släppte bomben medan jag var den som länge velat göra det men inte kommit till skott. Därför blev det inte lika chockartat för mig även om jag inte ungått helt att uppleva det du beskriver. Det var en fruktansvärd upplevelse som jag inte vet hur man överlever om man levt i tron att allt varit bra i förhållandet, om man räknat med att leva tillsammans för alltid. Just det där att den andre alltid funnits där för en och tröstat i svåra stunder och i den svåraste av dem alla står man plötsligt ensam. Den andre har kommit längre i sitt sorgearbete eftersom han/hon har tänkt på detta längre. Kanske har han/hon kommit så långt att t.o.m. planera nytt boende och att "göra slut" är bara det sista hindret innan friheten. Men man måste där ta sitt ansvar och finnas som stöd hela vägen. Sorgearbetet går som sagt snabbare då och gör så mycket för det framtida samarbetet kring barnen. Tänk på det alla ni som lämnar. Gå varsamt fram! Lycka till och hoppas du snart är "hel"!

Minne
Skrivet av halv
Måste bara säga att ditt svar på inlägget "Bara jobbigt" här nedan stämmer till punkt å pricka. Jag har nästan haft samma beteende som hennes man... å det är inget jag är stolt över.. men heller inget jag kunde råda över. I och för sig inte under lika lång tid... men så det räcker. Och vad jag kan säga som den "jobbiga" är att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Så maktlös... kändes som någon annan helt ensam bestämde över mitt liv, till något jag inte alls ville själv. Maktlösheten gjorde mig i total panik, psykisk obalans och oförmögen att tänka logiskt. Funderar på hur jag hade velat att min man bemötte mig..... svårt att säga.. men med silkesvantar och stoooor förståelse tror jag. Och precis som du säger inte tala om saker som framtid och planer och sånt. Detta hade säkert förkortat denna period. Min man bemötte mig med ilska, försvar och attack. Visst förstår jag att han hade så dåligt samvete över allt att han mådde dåligt när jag mådde dåligt. Men det hade blivit bättre om han inte försvarat sig med att svartmåla HELA vårt förhållande eller skylla allt på mig.


Just så!
Skrivet av Minne
Jag hoppas att många med samma problem som La Petita läser ditt inlägg! Som sagt är det så väldigt viktigt att inte börja diskutera framtiden medan såret är färskt. Alltså att inte släppa bomben ena dagen och börja diskutera vårdnaden om barnen eller ny bostad den andra. Det är som om någon nära just dött och någon skulle börja prata om hur bäst och snabbast glömma och ersätta den döde. Samtidigt är det viktigt för den lämnade att tänka på hur svårt det måste vara att vara den som lämnar. Att känna sig och utmålas som en skurk som bara sticker. Det är lättare att svartmåla förhållandet och kapa alla band så man slipper tänka på vad mycket ont man gör den man älskat.

Det är svårt att veta hur man ska göra
Skrivet av Behövande
Den plan min fru hade från början var att vi endast skulle ha en paus under veckorna. Hon menade att hon var den typen som inte uppskattade det hon hade förrän hon mist det. Det säger sig själv att det troligen bästa sättet att få hennes gnista att tändas är att hitta någon annan, men vem har lust, kraft och vilja att göra det när ens liv just slagits i bitar? Samtidigt kan jag inte låta mig sjunka lika lågt som min fru. Man kan inte bara ge upp. Det lättaste sättet är att gå vidare men jag kan inte leva med mig själv om inte jag gör mitt bästa för att rädda vårt äktenskap. Hellre försöka och bli sårad igen än att inte försöka. Jag har ett ansvar gentemot mina barn. Jag försökte första tiden att bjuda in henne till "fredagsmys" med barnen och liknande men hon tyckte snart att det kändes HELT FEL. Då förstod jag att jag var tvungen att backa. Vi ses fortfarande ganska ofta och har en jättebra relation men jag vet inte om hon försöker eller om hon bara struntar i det. Jag pressar henne inte och är helt avvaktande. Hoppas bara att hon inser vad hon gått miste om och får viljan tillbaka.

Tacksam för stöd från någon som kan förstå.
Skrivet av Behövande
Innan man hamnar i vår situation är det nog omöjligt att sätta sig in i hur jobbigt och smärtsamt det är. Jag utbyter gärna tankar och erfarenheter med dig. Du kan nå mig på e-mail: [email protected]


Jag
Skrivet av Jennifer L
har en super-lösning! Men jag vill inte ge ut det här av fler orsaker. Vet inte hur jag ska få kontakt med dig o ge lösningen.... Vet bara att det funkar 100%!!! Som sagt vet inte bara hur du ska få den.

Den finns inte!
Skrivet av Behövande
Jag önskar det fanns en super-lösning, men tror inte att den finns. I vårt spel sitter min fru inte bara med alla trumfen utan med hela kortleken. Det enda jag kan påverka är kanske hur hennes kort blandas. Om du har något tips på hur jag ska göra det får du gärna skicka ett e-mail. Min e-mail finns ovan.

Jo
Skrivet av Jennifer L
men, jag kan inte skicka e-mail, tyvärr, för att min adress innehåller mitt hela namn och företaget jag jobbar på. Men kanske ICQ? Vad jobbigt det blir, eller hur.... Men, när jag sa att det finns en lösning så menar jag det, tro mig. Jag KAN INTE skriva ner det bara, men lita på mig och om du verkligen vill ha din fru i ditt liv så se till, snälla, att jag kan ge dig lösningen, på nåt sätt. Lita på mig.


Nyfiken!
Skrivet av Behövande
Jag tror fortfarande inte på dig men du har gjort mig nyfiken. Kanske du inte går så här långt tillbaka och tittar men i så fall är mitt ICQ Nr. 306566785.

Släpp henne?
Skrivet av Andy
Hej Behövande och alla andra. Jag förstår er och sitter också i den situationen men. Hon flyttar den 14:e och det är bara och inse att man får släppa henne. Jag har tänkt mycket fram och tillbaka och även fast jag tror att jag vill dörsöka längre så är det bara att inse verkligheten. HON Vill inte ha dig så släpp henne och fortsätt DITT liv. Häng inte kvar i det gamla utan inse att hon vill ha ett bryt, Jag tror inte att hon kommer tillbaka och ni kan lappa ihop det utan försök att fixa till ett eget liv utan henne. Lycka till och jag vet av egen erfarenhet att det blir svårt. Andy

Hur ska jag få henne försöka. . .

har inte suttit....

Tankar

jag vet..

Förstår

Minne

Just så!

Det är svårt att veta hur man ska göra

Tacksam för stöd från någon som kan förstå.

Jag

Den finns inte!

Jo

Nyfiken!

Släpp henne?

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information