Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Nu har vi skrivit på pappren...

Skrivet av *M*
Och jag har en massa känslor...

tomhet, rädd, glad, osäker, förhoppningsfull, ångerfull, sorgsen...

Vad gör man nu?
gör vi rätt?
gör vi rätt mot vår son som är 2 år?
hur VET man att man gör rätt?
Tänk om jag ångrar mig?
Tänk om han ångrar sig och inte jag?
Hur får man ett meningsfullt liv som ensamstående mamma?
Har jag inte alltid varit ensam egentligen?
Klarar jag detta?
Vilket förhållande kommer sonen att få med farföräldrarna? (de bor långt bort)
Kommer jag att ha råd?
Hur kan kärleken bara dö?
Är det mitt fel?
Kommer sonen tycka att vi inte försökte tillräckligt?
Han kommer alldrig att få helsyskon!
Kommer han att hata mig för det?
Varför lät vi det gå för långt?

Usch vad vilsen jag känner mig...

tack för att ni läste ända hit.
Svar på tråden: Nu har vi skrivit på pappren...

Känner igen mig!

Skrivet av  Anna med Gus
Går igenom samma process som du just nu, med skillnaden att vi aldrig har varit gifta. Har en son på 14 månader. Jag hade en vidrig graviditet, en tuff tid efter förlossningen och är nu vid 37 års ålder viss om att jag inte kommer få fler barn. Som tur är har Gus tre halvbröder (men jag själv som har två systrar och kommer från en kärnfamilj sörjer att han aldrig kommer få vara med om detsamma)... Tufft att bära just nu, men både du och jag kommer så småningom stärkta ur det här M. Jag tror på framtiden och jag tror att det finns ett lärande i allt. Och jag är nyfiken på vad som väntar runt hörnet. Nyfikenhet är drivkraften i livet.

Kram till dig!
 

Exakt

Skrivet av  Solrosen
samma tankar som jag har. Kan varken ge svar eller tröst, endast det stöd som du kan hämta i vetskapen att du inte är ensam.
 

Artiklar från Familjeliv