Fråga från en ... utomstående..

Fråga från en ... utomstående..
Skrivet av	Kris-Tina
Jag hoppas jag inte trampar någon på tårna nu när jag skriver detta.. Jag har nämligen funderingar på hur föräldrar med överviktiga barn tänker. Bortse från genetiska problem och sådant som man liksom inte kan rå på som "ovetande" förälder (sjukdomar etc). Och tänk också på att jag åsyftar de föräldrar som inte gör som ni - bryr sig. Ni är här, ni pratar om det, ni försöker komma till en lösning. Det är bra, jag hejar på er och håller tummarna för er! Men det finns föräldrar som inte tycks göra någonting. Som sitter där med sina tjocka barn och inte bryr sig. Som fortsätter ge sina barn skitmat och undviker fysisk ansträngning in i det sista. De föräldrar vars barn är överviktiga pga övergödning - godis, kakor, mycket fett och socker. Hur tänker de? Vet de inte om att de kan skada sina barn för resten av livet? Känner de inte till fenomenet mobbning och att tjocka ofta är utsatta för det? Jag blir riktigt ledsen när jag tänker på det. Vad tror ni om det? Är det för att de har skygglappar mot omvärlden på? Vari ligger problemet när en förälder inte gör allt för att barnen ska må bra?
Svar på tråden: Fråga från en ... utomstående..

Det är inte så lätt tror jag! långt
Skrivet av tvåbarnsmamma
Många föräldrar till överviktiga barn brottas själva med övervikt. Då är det jättesvårt att ställa krav på barnen (att de ska röra sig, äta sunt osv) som man inte klarar av att uppfylla för egen del. Många människor i dagens samhälle har dessutom usla kunskaper om vad man blir överviktig av. De flesta känner bara till de "sanningar" som veckotidningarnas bantingskurer förmedlar. Man har "kunskaper" som inte bara är bristfälliga utan ofta rentav felaktiga. Då har man dåliga chanser att hjälpa sitt barn gå ner i vikt. För att kunna äta rätt behövs massor av kunskap om hur kroppen fungerar och hur olika födoämnen påverkar kroppen. Att läsa på matförpackningarna hur mycket fett och socker maten innehåller räcker inte särskilt långt. Man luras lätt att tro att allt som är fettsnålt och har låg sockerhalt är "nyttigt". Om man t.ex. tror att en rostad franskbrödsmacka med lightmarmelad är ett bra mellanmål för den som vill minska i vikt så tror jag att det är ganska kört. Då kommer man inte att kunna gå ner i vikt utan att svälta sig. Och vem vill göra det - eller, ännu värre, utsätta sitt barn för det? Och tyvärr så tror jag att de dåliga kunskaperna gör att många ger upp - om man tror att man äter "smalt" och ändå inte går ner i vikt (fast man kanske är hungrig hela tiden), så är det inte så konstigt om man till slut tycker att man lika gärna kan äta vad man vill. Att få in motion i vardagen är heller inte det lättaste som samhället ser ut. Det dagliga livet innehåller inte mycket kroppsarbete och transporter mellan t.ex. hem, skola och arbete handlar ofta om så långa avstånd att man inte ser det som ett alternativ att gå eller cykla. Då krävs det en hel del tid, ork och planering för att lägga in motion UTÖVER allt annat. Om man då har komplex för sin kropp och har en massa övervikt att släpa runt på så är det inte troligt att man öht orkar ta den där promenaden, eller fara iväg till simhallen. Och det finns ju så mycket man kan roa sig med utan att röra sig ur fläcken: TV, datorn, prata i telefon. Eller äta... Jag tror inte att det finns en enda förälder till ett överviktigt barn som inte BRYR sig! (eller åtminstone tror jag att det är en extremt liten minoritet). De allra flesta är nog förtvivlat måna om sina barn och medvetna om problemet. Men att gå ner i vikt är ju inte lätt - och hellre än att låta hela tillvaron kretsa kring ett problem som man upplever att man inte kan lösa, så kanske man till slut väljer att acceptera övervikten som ett oundvikligt faktum och fokusera kring andra saker? Samhället är så fullt av skräpmat att man blir mörkrädd. Det är ju inte bara maten från pizzabutiken eller hamburgerrestaurangen som är skräp utan kanske 80% av utbudet i en vanlig matvaruaffär är sånt som man (med tanke på vikt och allmän hälsa) inte borde äta. Själv försöker jag se till att jag, min man och barnen äter bra men det är ju inte så att man får några applåder från omgivningen för det direkt.... (mina barn är normalviktiga, den äldste var något knubbig ett tag men det har vänt). Tvärtom får jag ofta antydningar från släkt och vänner om att jag är lite snål och elak mot barnen när jag inte serverar glass, bullar eller varm choklad titt som tätt... jag kan tänka mig att det skulle vara otroligt lätt att bara falla för trycket och sluta kämpa emot.

Styvmamma
Skrivet av Styvmamma
Hej!Jag är styvmamma till en överviktig pojke, som tack vare mig nu börjar stå still i vikt. Hans mamma har helt fel matvanor,verkar ha svårt att sätta gränser, och är själv lite överviktig. Och jag blir såå arg för att hon inte ser hur han ser ut! Han vägrar duscha på skolan, på basketen, utan gör det hemma!Pga av att han inte vill visa sig för de andra barnen.. När han kommer till oss har han på sig alldeles för stora kläder, som gör att han ser större ut.. I höstas blev jag så arg,min kille fick ringa till pojkens läkare, ordna remiss till dietist+ viktiga gruppen som finns här i Uppsala. Som du tycker jag det är sorgligt, för barnens skull. Själv tycker ju hon att hon är den perfekta mamman, men då skulle han väl inte se ut så där? Vi har bra matvanor, vi försöker röra oss flera ggr iveckan just för hans skull.. Om det var mitt barn skulle inte det se ut så. Det handlar väl mycket om kunskap också..Sen kanske hon försöker "köpa" honom med god mat? Chips och annan skräpmat. Dåligt samvete kanske bidrar? I somras när han kom till oss efter 2 v hos mamman, berättade han att han fått äta en jättestor chipspåse under flera dagar "mamma har sagt att när man har semester ska man unna sig".... Ja, det här blev ett surrigt inlägg, men kortfattat: okunskap, dåligt samvete och dåliga matvanor skapar överviktiga barn! (?)


Generna viktigast
Skrivet av Ullen
Jag läste nyss en bok om överviktiga barn där författarna menade att det i första hand är generna som styr vilka som riskerar att bli överviktiga. Därför kan man som förälder känna dåligt samvete för att ens barn inte bör äta lika mycket godis och chips som kompisarna, eller sitta framför datorn lika mycket.

Undervikt - övervikt
Skrivet av Cattis
Vi har en dotter som är överviktig och en som är umderviktig, de äter samma mat, vi äter godis på lördagar äter hemlagad mat helst med lite fett och då rapsolja. Mycket grönsaker och frukt äter vi, min överviktiga tjej äter inte såser, inget smör på smörgåsar, vill hon ha pålägg blir det rökt skinka, dricker inte saft (dricker lättmjölk) medans min underviktiga tjej älskar allt det här dessutom dricker hon fetare mjölk älskar ost och kaviar. Min överviktiga tjej vill ha havregrynsgröt till frukost, gärna fruktsallad till mellanmål och älskar grönsaker som morötter, blomkål och broccloli och vill ha mycket sådant till middagen. Min underviktiga tjej har fått för sig att Sirap och socker är det godaste som finns och nallar gärna i skåpet (!) Vi promenerar till skola och dagis varje dag (1.5 km), de promenerar en rutt varje dag i skolan och vi åker till simskola varje helg och går på gymnastik en gång i veckan. Visst min överviktiga tjej tycker om godsaker också, hon tycker om glass och choklad men det blir på lördagen om det blir något alls. Ja, vad ska man göra....

Också styvmamma
Skrivet av Bonusmamma till 2
När jag träffade min nuvarande sambo och därmed träffade hans barn fick jag en smärre chock. Äldste grabben var rejält överviktig. Själv är jag ganska noga med vad man äter och att man skall äta ordentligt. Så jag förde det på tal en kväll om hur han såg på saken, och han hade inte direkt reflekterat över det. Men nästan samtidigt som vi började prata om det var det mätning och vägning i skolan. Och då reagerade även skolsyster och kallade in föräldrarna. De gick igenom lite matvanor och sådär. Vi hade det redan ganska bra, i och med att det är viktigt för mig redan innan så fortsatte vi med det. Efter ett par veckor vad det uppföljning och det visade sig att vikten hade börjat svaja upp och ner. Han gick ner de veckor han var hos oss och upp ordentligt hos biomamman - summan av kardemumman var att han hade gått upp trots att de skulle tänka på maten och godis, kakor mm. Då visade det sig att mamman resonerade som så att eftersom hon abara träffade barnen varannan vecka ville hon göra det speciellt för dem, unna dem något. Alltså var det dricka varje dag, kakor och glass osv. Medans veckan hos oss upplevde han som ganska tråkig "man fick inte äta något roligt...". Jag tror att mamman tycker synd om barnen och vill att de skall kunna få äta lite glass och godis osv. Hon tror inte att det kan vara så farligt. Jag tror inte att hon vill inse att det kan vara farligt och framför allt vill hon inte nu börja ta diskussionen och börja dra in på allt det "goda". Just nu har de börjat gå hos en dietist, vi får se om det leder till något. Jag tycker bara synd om grabben, diabetes finns i släkten, Morfar har fått diabetes. Jag hoppas bara att de kommer till insikt om att detta kan vara farligt...

Fråga från en ... utomstående..

Det är inte så lätt tror jag! långt

Styvmamma

Generna viktigast

Undervikt - övervikt

Också styvmamma

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information

Fråga från en ... utomstående..

Det är inte så lätt tror jag! *långt*

Styvmamma

Generna viktigast

Undervikt - övervikt

Också styvmamma

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information

Det är inte så lätt tror jag! långt