Till mammor som oroar sig för sina SMÅ killar.

Till mammor som oroar sig för sina SMÅ killar.
Skrivet av	Gabbe
Hej! Jag har aldrig skrivit här förut, inte läst heller. Har haft en sådandär dag då jag inte orkar göra något alls (stressig vecka) och började kolla runt lite... Jaja, till saken. Jag bedriver ett familjehem för pojkar med ADHD och sociala problem. Jag har haft hand om en hel del killar i olika åldrar. Av någon anledning har jag lyckats få flera SMÅ pojkar för sin ålder under årens lopp. Jag har haft 14 åriga pojkar som är 140 cm, väger 25 kg och ser ut som 9 åringar. Med undantag av en mamma så har alla dessa pojkars mammor (ja läs mammor, inte pappor) varit JÄTTEOROLIGA för att deras pojkar är så små, nu har jag fått en till sådan mamma "på halsen". Dom gör allt för att få pojkarna att gå upp i vikt eller för att växa till sig. Av de tre fall som jag fått följa ända upp till övre tonåren som varit små som barn är nu mellan 175 och 182 cm långa och växer fortfarande, dom är inte heller överdrivet smala även om dom inte är tjocka heller. Varför denna rädsla för att era barn är små? Dom växer till sig!!! Och vad jag vet så är det knappast någon hälsorisk med att vara kort och/eller smal. I vårt samhälle är det klart viktigare att vara uppmärksam på tjocka barn än på smala, på barn som äter för mycket än på barn som äter (vad mammorna ofta tycker) för litet. Mår barnen bra och läkarna inte tar upp det som något problem vid hälsokontroller så: LUGNA NER ER!!!! Allvarligt talat!! För er skull och för barnen. Jag har haft ett par killar där mammorna varit så oroliga för detta att dom hela tiden talar om för barnen att dom måste äta mer för att bli större, att om dom inte äter så kommer dom vara små resten av livet etc... Det knäcker pojkarna som kanske innan inte hade så stort problem med det hela men får sedan känslan av att dom inte duger som dom är för att mamma alltid tjatar om detta. Detta är inte tänkt som någon elak kritik, och jag vill inte säga att ni är dåliga föräldrar, men jag vill påstå att ni gör FEL! (Och alla föräldrar gör fel ibland, bara för att någon säger det så är man inte per definintion en dålig förälder, man måste kunna ta kritik på rätt sätt ibland alla ni som lätt känner er utpekade och värdelösa, det är inte det det handlar om) Stötta istället era små killar (och tjejer med för den delen, men någonstans har jag fått för mig att det inte tas på samma allvar när flickorna är kortväxta). Prata aldrig om dom som små, inte inför dem eller inför andra - det är ju knappast någon dold egenskap utan något alla kan se så det behöver ju inte direkt påpekas. Bygg deras självförtroende på andra områden istället och börja inte pressa i dem mat, det kommer inte göra någon nytta förutom att dom kanske kommer börja tycka illa om maten dom blir itvingade. Tacka sedan Gud (eller slumpen om du inte tror på Gud) för att ditt barn inte verkar vara i riskgruppen för fettma som är en av vår tids största välfärdssjukdommar. Kram Gabbe
Svar på tråden: Till mammor som oroar sig för sina SMÅ killar.

Som jag skrev nedan
Skrivet av Cecilia med små troll
så oroar jag mig inte för min kille som nog är mindre än genomsnittet. Vi är små i vår släkt och det blir nog han också. Jag håller med dig om att många oroar sig i onödan om barnen bara är friska och krya. Samtidigt får man ju förstå om det leder till oro att barnen är ovanligt små. Det kan ibland vara ett symptom på att något annat fattas dem. Det är bra att vara uppmärksam men ändå inte oroa sig i onödan. Lättare sagt än gjort definitivt!!

Men att vara förälder
Skrivet av Chatterine
och orolig, är inte samma sak som att vara vårdare. En vårdare har inte samma mentala relation till ett barn som en förälder har. Men visst kan det vara tokigt att man försöker tvinga barnen att äta mer än dom vill ha och ge dom ångest för att dom inte växer. Tänk bara på, att det ändå är naturligt att föräldrar oroar sig. Storleken är bara en liten del av alla bekymmer man grubblar på, just när det gäller ens egna barn. Du tänker kanske annorlunda den dagen du själv blir förälder.


Hmmm...
Skrivet av Gabbe
Svaret att man aldrig kan förstå hur det är att var förälder själv när man inte biologiskt har skaffat ungar är ju självklart något jag har svårt att opponera mig mot även om jag inte riktigt tror det ändå. Jag har haft barn som bott hos mig länge och som bor hos mig och jag älskar dem och oroar mig för dem när det är något som kan gå fel, dom är som mina barn för mig. Men som sagt, jag kan ju bara bekräfta om jag har fel eller rätt om/när jag skaffar biologiska barn. Men i det här fallet så handlar det ju faktiskt inte om att oroa sig för något som är farligt. Jag förstår att man som förälder oroar sig för allt möjligt, jag oroar mig för allt möjligt när det gäller "mina" barn. Men när det gäller detta med tillväxten så är det så individuellt och jag menar att man kanske ska ta reda på fakta innan man börjar vända upp och ner på himmel och jord... Om inte läkare reagerar på det så varför oroa sig? Skaffa en "Hemmets läkarbok" eller dyligt och slå upp lite kurvor om naturlig utveckling för barns längd och vikt. Finns ens barn inom dessa så måste man väl ändå kunna leva med fakta och acceptera att det är normalt, varför göra problem av något som inte är ett problem och dessutom göra det ännu svårare för barnet. två av "mina" ungar mår direkt psykiskt dåligt över att de känner "krav" på sig från sina mödrar att de "måste" växa mer... Det är det jag opponerar mig emot. Dessutom har jag i några fall pratat med fäderna också och dessa visar ingen oro, en sa tom "Ähh, jag var också sådär liten i den åldern men jag växte till mig i tonåren. Det ligger väl i släkten." Jag frågade om han berättat det för sin fru och han sa att han gjort det flera gånger men att hon inte lyssnar på det. Det är detta jag pratar om - Varför ska man oroa sig för saker som inte är problem, inte finns några som helst anledningar till att det skulle vara problem men ÄNDÅ ska man prompt oroa sig för det och sprida den oron vidare till barnen. Jag är ledsen om jag sårar människor, det är inte meningen men jag kände att jag ville skriva detta för barnens skull, det gör så ont hos dem att veta att mamma inte är "nöjd" med dem och det är så det uppfattas hos barnen även om det aldrig varit tanken. Jag förstår såklart att detta inte är medvetet från mamman, hon vill såklart det bästa för barnet men ändå måste man som vuxen lära sig att acceptera vissa saker. Kram Gabbe

Vet du vad,
Skrivet av Prior
Du jobbar på ett hem där barn med ADHD vistas/vårdas. Det betyder att dessa barn har haft ADHD sedan de var nyfödda eller hur, och som du vet, betydligt bättre än jag, så är ju ett liv med denna typ av sjukdom inte komplikationsfri för barnen. Men vet du vad, den tiden är INTE komplikationsfri för föräldrarna heller. För dem är livet en berg och dalbana med ständiga tvära kast och timmar och åter fler timmar med oro över barnets diagnos och följderna av denna. Att oroa sig för barnets vikt kan vara ett sätt att få utlopp för en oro som annars kanske är svår att uttrycka inför barnet. ADHD´n kommer inte att försvinna, inget de gör eller säger kan förändra själva diagnosen (de kan medverka till att livet blir enklare och bättre men de kan aldrig bota själva diagnosen). Därför kan det vara skönt att få oroa sig över en sak man kan rå över. Jag säger inte att det är bra att tjata på sina barn om vikten eller att skuldbelägga dem utan jag tycker att man som vårdare ska hjälpa dessa föräldrar att se det friska hos barnet. Men din inställning till föräldrarna och deras attityd tycker jag är lite väl nonchalant.

Hej Gabbe!
Skrivet av Snöis
Och tack för ett bra inlägg. Jag förstår ungefär vad du vill ha fram! Jag vill bara tillägga en sak.Jag har en liten kille som är pigg och "normal" (vad det nu är) på alla sätt.Jag hade nog inte oroat mig så om det inte varit för att BVC och barnmottagningen hela tiden tjatar så om vikt och längd. Jag tror att mycket av den ångest mammorna (läs jag tror även det innefattar många pappor) känner är påfört från landstingshåll , om du förstår.det tjatas hela tiden om att lägga in fler mål, att se till att maten äts och att vikten ökar...Man jämför mot kurvor som sattes nån gång på -60 talet... Så jag tror att mycket av oron är dit tjatad..förstår du hur jag menar? Jag tror inte eller att det är nyttigt att gå på barnen om de heller ch jag försöker att låta bli...Men det är svårt då man som förälder blir vansinnigt uppstressad av Landsting.. Bara mina tankar om det. Döm inte mammorna för hårt...det är inte grunden till "problemet"... Att vi sedan kan ta upp det härinne tror jag är en stor tröst för många av oss.


instämmer i att det är en
Skrivet av Åsa m. A-99 & E-02
stor tröst att kunna prata här men tvärtom mot dig tycker jag kurvorna är ett stöd. Man får ju aldrig glömma bort att trots att kurvorna är från 70-talet nu mera (De måste ju alltid vara minst 20 år gamla annars hinner ju inte barnen man mätt växa upp) så är ju tillväxt sättet hos människan genetiskt. Hur vi växer skiljer inte mycker från generation till generation. Däremot så har medellängden ökat och medelvikten med. Det som är viktigt och det enda BVC/landsting ska titta på är om man följer "sin" kurva. Gör man inte det så _är_ det anledning att oroa sig tills man får veta att de är friska. Vilket du verkar fått veta och jag med med mina pojkar men jag hade aldrig velat att BVC tog kruvorna på mindre alvar viftat bort det med att de är ju 30 år gamla och missat att mitt barn haft gluten eller cystisk fibros.

Hmm, beror ju på
Skrivet av Pernilla med Hanna
Visst håller jag med dig om att man inte behöver ha en överdriven oro om man har ett kort barn. Fast kan känna att detta inlägg hade passat bättre på en annan sida... Denna sidan handlar om barn med övervikt eller undervikt. Är det så att barnet har en undervikt och är kort tycker inte jag att man skall låta det vara. Då måste man titta på om det finns några anledningar. Vanligast är väl att barnen inte äter som de skall, och barn behöver närigt för att utvecklas. Både på längden och mentalt. Att svälta kroppen är inte nyttigt. Så skirver man på denna sidan tyvker jag man har rätt att fundera på om bristen på cm kan ha samband med näringsintaget. Tycker man är rent av dum annars. Ett barn som äter sunt, är pigg och glad och normalviktig men något kort. Då kan man ta det lungt. Äter barnet inte sunt eller inte är pigg och glad och har en undervikt och är kort. Då är det din skyldighet som förläder/vårdnadshavare att reagera. Så kort sagt tycker jag ditt inlägg var mycket onödigt... på denna sidan. /Pernilla - vars barn idag har normaltvikt men har varit kraftigt underviktig och tillväxthämmat

Du har en poäng...
Skrivet av Gabbe
och jag läste precis igenom mitt inlägg och inser att det var ganska aggressivt skrivet. Jag ber om ursäkt om jag sårat någon. Saken är den att de erfarenheter jag skriver om har jag varit med om och jag har en stor kärlek för barn. Det finns inget som jag blir så arg på som kränkning av ett barn eller när föräldrar knäcker sina barn. Dom är så känsliga. Jag vet hur oerhört sårade några pojkar blivit bara utav att dom hört mamma säga att dom är för korta etc - trots att dom finns inom den normala avvikelsen (att vara 138 cm och väga 30 kg när man är 13 år är t ex inte något jätteovanligt och betyder absolut inte att något måste vara fel). För en pojke som är i ovannämnda storlek så är det ett helvete ändå att vara lite, det är inget som går att dölja och för pojkar i den åldern (i alla åldrar förresten... tyvärr :-)) så är den fysiska styrkan och storleken oerhört viktig. Det sista den pojken behöver är en mamma (eller ännu värre om det skulle vara pappan) som, hur snällt och vänligt hon än säger det, tycker att han är för liten, och som oroar sig. Ok... Jag vet att det är kärleken som gör att ni oroar er, och i vissa få undantagsfall så kan det ju faktiskt vara befogat, men det är oerhört sällan. Det är bara det att jag har så många etsade bilder på två gråtglänsande pojkögon som tittar på mig och som säger att han inte duger till, att han är värdelös... Jag har arbetat med så många pojkar vars självförtroende varit knäckta och jag vet hur mycket föräldrar påverkar och föräldrars makt att lyfta eller sänka sitt barn. Men jag vet också att det är få föräldrar som faktiskt verkar inse det - och, ledsen för att jag säger det, tyvärr så upplever jag oftare att det är mammorna. Jag tror att det är omedvetet från mammornas sida men jag önskar att fler mammor läste lite om hur man uppfostrar pojkar för det påminner inte om hur man uppfostrar flickor - det är så oerhört olika... Jaja, som sagt: Förlåt om jag sårat någon, jag vill inte det. Men jag blir så engagerad när jag tänker på dom där ögonen som tittar på mig. Kram! Gabbe


Nej, men nää...
Skrivet av Nicka
Vaddå olika hur man uppfostrar pojkar och flickor? Jag är ju den jag är och jag uppfostrar utifrån den jag är. Inte kan man ställa om sig och spela någon roll som pojkmamma resp. flickmamma? Angående pojkars längd och vikt. Det är ett stort ansvar som vilar på en förälders axlar. Om mitt barn inte växer/går upp i vikt så är det mitt ansvar att se till att alla eventuella sjukdomar utesluts som möjliga orsaker. Sedan så tycker jag att det här är ett jättebra forum att få vädra sina farhågor. Här kan man ju faktiskt få känna sig trygg i att det finns fler barn som är lika små som mitt barn. Alltså behöver det inte vara något fel på mitt barn. Med tanke på ditt syfte så borde du väl istället uppmuntra föräldrar att skriva här? Sedan så tycker jag att det är en helt annan sak vad man förmedlar till sina barn. Det skulle aldrig falla mig in att kalla min son för liten/för smal eller påpeka att han är kort för sin ålder. Som du också skriver så inser han förstås själv att han är mindre än hans jämnåriga kamrater. Och hur kontrar man det? Det här är väl ett ypperligt forum att ta emot råd från andra föräldrar som kanske sitter i samma situation? Hur hanterar de att barnen själva har det jobbigt med att de t ex inte är lika långa som kompiarna.

Alltså...
Skrivet av Gabbe
Jo jag tror att man måste behandla pojkar och flickor olika i olika åldrar eftersom dom har olika beteenden generellt sätt, sedan är det ju alltid upp till varje barn. Fast här har vi ju en diskussion som handlar mer om genusteorier så jag lämnar den, det var kanske fel av mig att ta upp det i den här gruppen. Sedan så skrev jag som sagt mitt förra inlägg för att förklara att jag inte menar att ni inte ska kunna skriva i den här gruppen om ämnet. Det är ju jättebra, jag ville bara tala om att jag överreagerat lite i mitt första inlägg eftersom jag har flera dåliga erfarenheter av just mammor som sitter och säger till sina barn att dom måste äta om dom inte ska stanna i växten etc vilket i flera fall har skapat en ångest hos pojkarna. Mitt hjärta ligger hos ungarna och utifrån den erfarenheten så generaliserade jag när jag skrev mitt första inlägg. Självklart ska ni skriva här och prata om hur ni tänker och jämföra med andra etc, jag ville väl kanske bara tala om hur ett barn kan känna det om mamma eller pappa verkar oroa sig för att det är litet. Kram Gabbe

hej där....
Skrivet av jillanm
jag har en liten fråga om barn med ADHD är det så att dessa barn generellt är små? Jag har nämligen en son på 10år som har ADHD och går i en speciell klass för detta han är ganska överviktig,eller mycket.Han är ca145 lång och väger 56kg.Dom är5 elever i den klassen han går i och jag upplever inte dom som speciellt små.mvh jillanm


Njea
Skrivet av Gabbe
Jag tror inte att det är någon jättestor skillnad på ADHD barn och andra när det gäller längd etc. Min erfarenhet (men jag har kanske jobbat med totalt 100 barn med ADHD så den är klart begränsad) säger att det är ganska vanligt med korta, smala killar bland dem som har ADHD och lite tjockare pojkar bland dem som har diagnosen DAMP... Men jag har inga belägg för det och det är knappast något exeptionellt utmärkande så jag vill inte påstå att det är så. Däremot har jag av någon anledning ofta fått kortväxta killar som bott hos mig.

hej igen Gabbe!!!!!!!
Skrivet av jillanm
Tycker det verkar intressant att du arbetar med dessa barn, jobbar du som privat person eller annat?Du skriver att du jobbat med en väldigt massa av just dessa barn, då måste du ju ha en väldigt bra erfarenhet.Jag är en mamma med väldigt lite i jämförelse då undrar jag om det går bra att skriva till dig om det är ngt speciellt man undrar över? Mvh jillanm

Hej jillanm
Skrivet av Gabbe
Jag har en del erfarenhet men långt ifrån fullärd på området, det tror jag aldrig att man kan bli. Du får jättegärna prata med mig om du har problem, jag ska försöka svara så fort jag har möjlighet, även om man inte alltid kan ge en lösning så kan man diskutera alternativ. min email är: [email protected] kram Gabbe


Jag tycker du i stort har rätt
Skrivet av Åsa m. A-99 & E-02
men ändå fel. För det första så följer de allra flesta barn sin kurva dvs är de små som små blir de små som vuxna. Problemet är när de inte växer som de "ska". Som mina pojkar som bryter kruva efter kurva och som om de fortsätter kommer landa på vuxen längder på ca 166-169cm vilket är väldigt kort, om man är svensk (längd beror ju på gener och därmed etniskt ursprung). Allt under 167 cm brukar sägas vara medicinsk kortvuxet. Så kort att man misstänker tillväxthormonbrist, sjukdomar som cystisk fibros, glutenintolerans osv. Om ett barn är sjukt ska man givetvis utreda detta. Ett barn med tillväxthormonbrist blir inte bara kortate utan får oxå innre "diameter" dvs pga av tillväxthormon bristen utvecklas inte deras sinnen/hjärna/psyke som det ska. Iom att du pratar om ADHD barn så kan man ju undra om det kanske just är tillväxten som är problemet för vissa av dessa barn?

Till mammor som oroar sig för sina SMÅ killar.

Som jag skrev nedan

Men att vara förälder

Hmmm...

Vet du vad,

Hej Gabbe!

instämmer i att det är en

Hmm, beror ju på

Du har en poäng...

Nej, men nää...

Alltså...

hej där....

Njea

hej igen Gabbe!!!!!!!

Hej jillanm

Jag tycker du i stort har rätt

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information