Jag igen(långt!)

Jag igen(långt!)
Skrivet av	Linda
Jag har så mycket grejer som jag funderar på och kommer inte på alla när jag väl sitter vid datorn,typiskt! Vår dotter som nu är 4 månader alltså föddes en vecka efter beräknat datum och efter att vattnet gick (snarare en kaskadforsning,eller vad det heter) tog det 22 timmar innan hon var ute. Jag fick epidural och dropp som satte fart på värkarna och ett litet tag gick hjärtslagen ner,så hon hade tydligen haft navelsträngen runt halsen lite. Till slut fick de ta henne med sugklockan (stor tjej:4375 g och 55cm lång) och då funka det! Hon hade ju 10 apgarpoäng nästan med en gång,så hade hon fått en förlossningsskada så borde det ha märkts! Men kan inte sugklockan ha gjort så hon kanske fick en liten blödning i huvudet och att det är början till hc,är det nån som vet det? Hon fick ju en stor bula där sugklockan hade suttit och det dröjde tills det var borta! Jag funderar mycket på när och hur detta har hänt,kan man se det på magnetröntgen?! Blir tokig på alla tankar. Jag orkar inte träffa folk eller gå på öppna förskolan osv,då börjar jag nog grina när de i mammagruppen frågar hur det är! Sen är jag och sambon lite oense om man ska berätta för kompisarna och andra. Det känns som att om man inte berättar så är det som om man skäms för att hon har hc! Har svårt att låtsas som om ingenting har hänt! Vi ska snart döpa henne (och gifta oss samtidigt=ingen vet det) men vi kan inte planera något datum för vi vet inte OM och när det blir op isåfall,usch vad jobbigt! Hur ska det gå till vid dopet isåfall om hon är nyopererad. Vilka knäppa tankar jag får känner jag! Till sist är jag besviken på min bästa kompis! Hennes mamma gick bort i början på detta året och jag har verkligen stöttat och tröstat henne hela tiden och hon har kunnat prata med mig om det hur mycket som helst. Häromdan när jag sa till henne att vår dotter har hc fråga hon bara om det var dödligt, inget annat! Det är en fruktansvärd sjukdom ändå även om det inte är dödligt. Sen berätta jag att jag för några dar sen hade börjat gråta på bvc för det var först då jag våga visa hur jag mådde,då sa hon att jag kanske var ledsen för hennes mammas skull och jag våga ju inte säga till henne vad jag tyckte om det uttalandet,men fy vad ledsen jag blev. När jag äntligen berättade det för henne hur jag mådde så ville hon bara få det till att det är så synd om henne! Min dotter är viktigast i världen och jag får minsann inte komma till henne och prata ut,då jämför hon bara,med en person som är död!! Förlåt att detta blev så långt men det här är enda stället där jag verkligen kan skriva hur jag känner,ni läser det(förhoppningsvis) och vet hur man funkar som mamma! Kramar
Svar på tråden: Jag igen(långt!)

Hej igen!
Skrivet av Carina med Filip
Tyvärr har jag inget svar på din fråga angående sugklocka/blödning/Hc. Kanske någon annan som har? Däremot kan jag berätta att det du känner just nu, ledsamhet och sorg över din lilla tjejs sjukdom är helt normalt. Att inte orka träffa folk, vara rädd att börja gråta om någon frågar hur det är, inte veta om man ska berätta precis så var det för oss också, du är inte ensam. Men gråt, berätta, träffa folk, gör det! Filip är nu drygt tre år och mår bra. Men vissa stunder eller dagar funderar jag mycket på framtiden, hur det ska bli, om det blir fler operationer, om han kan bli sämre...men vissa dagar tänker jag inte alls på shunten och Hc. Livet är som en berg-o-dalbana, upp och ned och man ruskas om då och då. Din bästa kompis och du har det jobbigt på olika sätt och ni har varsinn sorg att bearbeta. Kanske kan det nu vara svårt för er att stötta varandra. Jag hoppas att ni ändå i allt det jobbiga kan finnas till för varandra och fortsätta vara vänner. Kram!

När jag läser
Skrivet av Linda
era svar på mina inlägg förstår jag att det säkert är vanligt att ha "konstiga" tankar,man är inte knäpp bara för det! Bara att få ventilera sig här känns jättebra. Det är bara att jag behöver all den lilla energi jag har kvar till att ta mig igenom den här situationen, så därför är det svårt att prata med min kompis för tillfället,har svårt att förklara för henne hur jag mår. Jag och sambon ska äntligen få prata av oss med en kurator på barnkliniken om ett par dar,då kommer jag gråta en hel del men det är nog bra! Hon är väl van... Tack alla snälla ni som bryr er och förstår,kramar


Jag förstår!
Skrivet av Carina med Filip
Den lilla energi som man har försöker man använda till att gå igenom denna jobbiga situation. Jag förstår precis vad du menar! Det är svårt att förklara för andra hur man mår inombords men att prata med en utomstående exempelvis kuratorn är jättebra och skönt. Släpp på allt du har inom dig och gråt om du behöver, de är vana. Som jag har gråtit, varit ledsen, förbannad, förtvivlad, pratat och ältat detta fram och tillbaka. Men det har sakta, sakta tagit mig åt rätt riktning. Jag har varit djupt nere men tagit mig upp! Det går men vägen dit är krokig, det gör ont, man är ledsen, glad, förtvivlad, lycklig ja allt på en gång. Vill du prata av dig så kan du maila mig på [email protected] Kram

Åh, Linda
Skrivet av Jessica
vad jag är ledsen för din skull. Det är bara några månader sedan som det var jag som var i din situation och inte visste vad som skulle hända. Om du vill ha någon att prata med mer än oss här så kan du alltid ta kontakt med mödra och barnhälsovårdspsykologen. Du får kontakt med henne genom BVC eller genom att ringa själv. Det är kostnadsfritt, ialla fall här i västra götaland. Grattis till ditt stundade bröllop! Jag förstår dina tankar om dopet, det är typiskt mig själv att tänka sådant. Om det nu skulle bli en operation så får ni säkert reda på det ett litet tag i förväg ialla fall och skulle det då krocka så får ni helt enkelt byta dag, det är ju inget ni kan styra över själva. Efter operationen fick vi stanna på sjukhuset 1 vecka och efter det så satt det ett vanligt vitt plåster i huvudet ytterligare 3 dagar och efter det ingenting. Doktorn sa att man skulle undvika att bada på badhus den första tiden, men lite vatten från en dopfunt skulle nog inte vara något problem. Alltså så kan ni säkert ha erat dop när ni har tänkt er. Blir det operation så är det ca 2 veckor som ni inte kan ha dopet och det vore ju maximal otur (sån har jag ) att det skulle sammanfalla, dopdagen och operationen. Vi har berättat om hjärnblödningen och shunten för den närmaste släkten, fast inte till gamlemormor eftersom farmor tyckte att hon mår bäst av att inte veta något. Vissa bekanta till min sambo som kommer 1 gång i månaden vet inget, men skulle de fråga så skulle vi berätta. Jag tycker inte att det är att skämmas för att man inte berättar för alla. Jag tycker inte att man behöver berätta om sjukdomar för andra. Skulle man börja leta runt bland folk man känner så finns det säkert många med diabetes, högt blodtryck, lågt blodtryck osv. Bara för att det är en bebis verkar folk tro att de har rätt att veta allt på något sätt. Detta var jättesvårt att förklara hur jag menar för det låter inte riktigt rätt när jag skriver det. Alltså om man berättar för en person, vilken nytta har den personen av att ha fått reda på det? Nu måste jag rusa. styrkekramar till dig

Tänker på dig
Skrivet av Linus mamma
Jag minns så väl hur det var de första månaderna. Tur i oturen för oss var ju att Linus blev opererad på en gång, så det slapp vi fundera över (se nedan). Linus blev opererad efter ett dygn och låg sedan inlagd tre dygn medan jag låg på bb (Mardröm!!!) och sen fick han komma hem. Direktiven var att inte bada under fyra veckor och vara superpetiga med alla infektioner under denna tid (kan komma bakterier vid op), annars skulle vi behandla honom som vilken annan bebis. Han hade bandage ett dygn, sedan ingenting. När det gäller stöd... Bra att träffa en kurator! Störst stöd har jag fått av min BVC sköterska som jag träffat ofta. Hon har stöttat på alla sätt och ringt upp läkare och fixat info mm. Jag har också fått träffa en psykolog, det var bra och skulle nog behövas igen. Det finns fortfarande en del människor som inte vet att Linus finns. Det där med att ringa och berätta att vi fått tillökning kom av sig, det var ju så mycket att berätta och så jobbigt det var att berätta. Jag har också blivit besviken på människor, en del fattar ingenting. "jaha nu är han opererad, då är han väl frisk." "Det går nog bra ska du se!" Endast någon som varit med om att få ett sjukt barn eller d yl kan nog förstå, andra behöver tid och en del fattar aldrig. Men, berätta för alla du orkar, när du orkar, det tror jag på. Det är ju också ett sätt att bearbeta situationen. Nu när Linus utvecklas som han ska och allt ser bra ut (just nu i allafall...) och jag kan slappna av kan jag känna mig så stolt över Linus. De framsteg han gör skänker en sån enorm glädje och jag njuter så av hans hela person, faktiskt kanske lite mer än med hans storebror. Oj, det här blev långt... hoppas att du orkar läsa. Kramar och lyckosparkar


Hej Linus mamma!
Skrivet av Linda
Det måste varit hemskt att Linus inte fick vara hos dig på BB,att du palla det! Men när man blir mamma så blir man ändå "tuff" på nåt vis,det kommer på köpet. Men tyvärr kan man inte vara så stark alltid när ens barn är sjukt,det har jag ju märkt nu! Alla som skriver på denna sida vet ju hur man mår både fysiskt och psykiskt,det är det som känns så bra för då behöver man ändå inte förklara så mycket. Vad kul att Linus mår bra och utvecklas,det är egentligen det viktigaste tecknet. Har tänkt på en sak: alla andra föräldrar som får "friska" barn tar kanske saker mer för givet och klagar över småsaker som vi här inne absolut inte gör! Det var jättebra att prata med en kurator och ska fortsätta gå dit men jag känner att jag behövde gråta lite mer men våga inte visa hur dåligt jag mår. Det är töntigt tänkt men eftersom min bebis farmor och farfar var här och passa henne under tiden,ville jag inte komma hem och visa att jag var ledsen! Konstigt... Tack och lov har min bästa kompis börjat förstå hur jag mår och det känns bra att vi kan prata om det! Tack för svaret så "hörs" vi nog nåt mer,kramar

Hej Linda
Skrivet av Linus mamma
Jo, man njuter mera av det som är med ett sjukt barn. Varje framsteg är en seger, man tar ju inget för givet. Visst njöt jag oerhört av Linus storebrors utveckling osv men det änå på ett annat sätt nu. Samtdigt är jag mycket mer övervakande och kanske också överbeskyddande (finns risk för det känner jag). När det gäller att få ut sorgen... Funderrar på att träffa psykologen mer för jag tror knappt att jag har vågat och orkat gråta ordentligt någon gång sedan Linus föddes. Det är nog inte så bra, på något sätt måste smärtan att få ett sjukt barn ut (fast det nu ändå är en sån glädje). Jag är så bra på att prata så förnuftigt och förklarande om det som har hänt men egentligen har jag nog fortfarande stängt av känslorna. Hur känner ni mammor som har lite mer distans i tid till era barns sjukdom? Har ni sörjt klart, gör man det??? Kramar

Jag igen(långt!)

Hej igen!

När jag läser

Jag förstår!

Åh, Linda

Tänker på dig

Hej Linus mamma!

Hej Linda

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information